Kommer iväg till Huairou en sunkig morgon och tar sedan bussen vidare till Huanghuacheng, där gömmer sig en av de mindre beresta delarna av muren, de stora höjdskillnaderna och läget en bra bit från staden gör den inte lika attraktiv för gemene man, vilket förstås lockar enormt. Muren har inte restaurerats och står i befintligt skick, såsom den har gjort i hundratals år, vilket senare skulle visa sig vara på gott och ont. I Huairou frågar jag en student om vägen till muren, han säger till min förvåning att han hellre vill följa mig till muren än att studera hemma för dagen, han säger att han måste arbeta på sin engelska, och sin mage. Så jag får en glad följeslagare en bit på muren, livet är sannerligen fylld av glada överraskningar.

Bussen arbetar sig sakta uppför slingrande små vägar in bland bergen och efter någon timme är vi i bortre änden av ingenstans. Muren är till en början massiv och i gott skick, det finns några unga kineser där som trots att regn hänger i luften tagit sig hit för att undersöka sitt arv. Vi träffar några skolflickor och deras lärare, han berättar mycket om muren och om befälhavaren som byggde här. Bygget startade på allvar under Ming Dynastin (1368-1644) i en av de mest utmanande delarna av landet. Den extrema terrängen krävde mycket av arbetarna och deras ledning. Befälhavaren Cai Kai undersökte personligen varje tum av muren för att se över dess kvalité. Hans arbete sågs av kejsaren som för detaljerat och tidskrävande (en annan historia är att kejsaren lurades av sina rådgivare att Cai Kai var slarvig i sitt bygge) och han halshöggs för sitt goda och hårda arbete. När kejsarens sändebud dock anlände för att inspektera byggnationerna ansåg de att det var ointagligt på grund av allt detaljerat arbete som lagts ned, den döde befälhavaren återfick sin heder, men hade inte mycket nytta av den kanske. Historisk trivia people! Love it!

Skolflickorna tycker att jag ser ut som David Beckham och uttrycker via min tolkande vän att jag är väldigt snygg! Hah! Efter en kort fotosession som stärker mitt stackars trasiga självförtroende något bär det dock på allvar av längsmed vägen. Min nyfunna resekamrat följer mig några timmar tills muren börjar falla sönder och höjderna blir för mycket. Han önskar mig lycka till på min resa och påminner mig om vad han tror Mao sade: "Den som bestiger muren är en hjälte" eller något om att man inte är en karl om man inte bestigit muren. En high-five senare vänder han sig om och säger "Hejdao maneen" på något som liknar skånska, vilken lirare.

Jag klättrar ensam vidare, höjderna är riktigt stora för mig som är ovan berg och jag klättrar i flera timmar uppåt längsmed förvittrade och övervuxna delar av muren. Dalbottnen försvinner i diset och snart syns ingenting utom små toppar av bergsmassivet som sticker upp ur dimman likt öar ur havet. Himlen öppnar sig nu efter lång väntan och skyarna faller ner. Tyvärr gör regnet det nästan omöjligt att klättra, och vad värre är så har århundraden av regn redan spolat bort sektioner av muren och lämnar på många ställen endast kvar vertikala klippväggar, jag inser att min tredagarspackning, med 15 kilo vatten, käk och sovsäck helt enkelt inte var en bra idé att ta med då takten uppför minst sagt blir låg och osäker, vissa av episoderna blir rent livsfarliga. Att klättra upp i vattenfall och rinnande lera slutar med ens vara en rolig upplevelse, jag hinner kliva på en orm och passera det sista vakttornet innan natten faller in. Det enda naturliga skydd jag hittar är en liten grotta in i det som återstår av muren, knappt stor nog att hysa mitt numera förvridna hölje. Ingen sömn tyvärr, det är för kallt. Hur någon ens kunnat ta upp en enda av alla dessa miljoner stora stenblock och tegelstenar till dessa avlägsna toppar är helt ofattbart, det är en överraskande tröst att inse hur mycket värre någon annan har haft det ställt än en själv.

Regnet upphör inte dagen därpå, jag bestämmer mig att inte uthärda en natt till i dessa förhållanden och marscherar vidare i vad jag tror är gryningen. Kameran har dött i vattenmassorna så jag kan inte fotografera djungeln som nu helt tagit över muren som kilometer efter kilometer krymper till ett spår av stenar, inte för att jag tror att det ens behövts en mur alls här uppe, ingen invasionsstyrka i världen är dum nog att ta den här vägen över klippfasaden då sidorna av berget är helt omöjliga att forcera. Det finns inget att säga om den andra dagen, jag ser ingenting och kämpar för att ens ta mig fram, leran gör att jag fumlar runt som Bambi på is fast nedknarkad och med vaxade extremiteter. I en klippavsats tappar jag fästet med foten och faller bakåt nedför stenhällen, jag slår i huvudet mot botten av fåran jag klättrat över och blir kvarliggande där. Skadan är inte allvarlig men det blöder lite ur skallen och jag ger upp på något sätt. Det är kul med utmaningar, men inte värt att bryta nånting och avsluta resan här. Jag ligger i regnet och tänker igenom mitt liv, klyschigt nog. Tänker på min lilla lägenhet, min familj och mina vänner. Var riktigt vackert faktiskt, livet är bra mycket bättre än vad man tror, synd att man måste knäcka äggskallen för att komma in i ett sådant romantiskt sinneslag.

Efter att ha legat och tyckt synd om mig själv någon timme eller två bestämmer jag mig att avbryta expeditionen, det finns inget som är värt det här och min tur lär inte hålla i sig, det gör den väldigt sällan. Precis som i en dålig film löser det sig dock konstigt nog, några timmar nedför berget går jag in i en kyrkogård där jag lägger mig att vila. Några äldre damer hittar mig där och tar mig till deras by en bit ned längst med stigar, där bäddar de om mig och mekar ihop mitt huvud, tror inte de sydde något men jag har något hårt plastigt tvärs över såret jag inte vågar ta bort. Kan någon doktor maila mig och berätta vad de satte fast i mitt huvud? De ger mig den godaste måltiden jag tror jag någonsin ätit och sätter mig i en taxi. Efter någon timmes promenad till tunnelbanan från utkanten av staden är jag snart hemma vid hostellet efter middagstid. Sover till och från i ett dygn, har lite hosta och känner mig febrigt seg, tror att det är en påminnelse att inte vara alltför naiv inför utmaningar i framtiden. Efter en dag på ett element fungerar kameran mirakulöst igen och jag är tillbaka på ruta ett, en upplevelse rikare i alla fall. Jag har nu även en ursäkt att ligga inne och spela Mahjong, vilket visar sig vara omöjligt för min underlägsna tankeförmåga, skyller på en möjlig lätt hjärnskakning för att slippa skämmas.