Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
齐峰 - 我和草原有 ;个约定
(Qi Feng - The grasslands and I have a contract)
Kanske bästa låten någonsin?
Han sjunger om att ha ett möte med stäpplanden, att mötas i ett öde vackert land. Att leva för alltid i en yurthydda och glömma allt annat. Jag blev kär i den i Tibet för två år sedan, fortfarande lika bra.
Ja nu får jag fortsätta där jag så abrupt slutade och fylla i de saker jag missat.
Mina spår går lätt att följa ned till klipphällarna från bergstoppen och därefter är det rena fröjden att bara falla nedåt med lätt böjda ben och låta gravitationen sköta arbetet. Detta är en fruktansvärt framgångsrik taktik då det går fort som bara den men då benen är som kokt spaghetti så faller jag runt och slår mig lite komiskt då och då, jag kan dock inte sluta skratta, det är precis som att falla runt på fyllan och underhållas av sin egen dåliga motorik. När jag når trädlinjen igen ser jag en stor och tydlig stig försvinna åt motsatt håll jag kommit från på morgonen. Denna stig är rena motorvägen och jag ser tydliga spår efter människor och hästar, där tar jag mig nedåt i ett ohyggligt tempo och störs endast en gång under eftermiddagen utav ett gäng hästar som springer förbi, utan ägare eller ryttare att leda dem. Otroligt säkra på foten verkar de sugna på att komma hem ned till dalbottnen då de lättsamt skuttar förbi nedåt den svåra terrängen i ett overkligt tempo. Vägen här är vacker och omgivningen ser ut som scener ur "The sound of music".
När jag kommer ned så kommer jag inte fram där damen pekat mig dagen innan utan på en tydlig avfart en bra bit bort och den här vägen är utan tvivel den led man ska ta uppför berget. Hon står och gör i ordning mat när jag stapplar in i huset. "You not make it too top? Too bad! You want room?" Säger hon med ett teatraliskt leende. Jag försöker med blicken att tända eld på henne en lång stund sedan frågar jag efter en buss tillbaka till Tiger leaping gorge, hon ljuger att inga bussar passerar här men att de kan skjutsa mig för det fantastiska priset 200 yuan, en summa som kan ta mig till gränsen mot Laos. Jag kan inte greppa hur sjukt ohjälpsam och elak hon är, så jag står bara där och stirrar på henne. Att hon är girig och kort i humöret är väl ok, men oärlig och att skicka någon en halvmil i fel riktning är bara omänskligt. Jag går hellre säger jag och kliver ut, hon upprepar vad jag sagt på kinesiska till de andra närvarande och jag blir utskrattad ur byggnaden. Vissa människor alltså, ja jag säger då det.
Jag promenerar efter vägen ner mot dalgången, höfterna känns som att de ska svälla ur sina hålor så jag lyfter tummen i vädret och försöker lifta ner istället. Det tar inte mer än en timme av promenad innan jag blir upplockad av en student och hennes lärare som är på besök från Shanghai, efter ett mysigt samtal och härlig vila kommer jag till mitten på Tiger leaping gorge där jag blir avsläppt och får chansen att gå runt i dalen. Det som gör denna plats så minnesvärd är hur stort här är, bergen som utgör sidorna är sjukt höga och har i princip ingen lutning, bergen är så lodräta att de känns luta över dig där du går, vilket det faktiskt gör i perioder. Vägarna pressar sig livrädda mot bergväggarna och utanför den vita kantlinjen är det stup på sina ställen säkert hundra meter ned till den fors som kluvit hällen i två. Jag håller ut kameran ur bilen på de ställen där inga staket eller skyddsvallar finns, armen når till min glädje utanför kanten och det är fritt fall där jag fotar. Det är lite svettigt när vi får möte samtidigt som chauffören väjer för de stenar som ramlat ner på vägen ovanifrån. Jag klättrar ned till vattnet och spanar in forsarna, grym kraft är det och strömmen är enorm. Det dånar så man inte hör sina egna tankar och jag kan inte förstå hur vattenmassorna inte slagit sönder dalsidorna och därigenom rivit ner vandringslederna som följer nedströms.
Återigen får jag ta till fötterna och skynda vidare mot mitt nästa mål, paradiset. Shangri-La är numera en omdöpt stad men har sedan början på 1900talet varit namnet på en fiktiv utopi uppe bland bergen någonstans nära Tibet där invånarna inte åldras och lever i total harmoni med naturen. Boken "Lost horizon" som namnet kommer ifrån baseras på Shambhala, det uråldriga legenden om ett sådant samhälle som låsts ute av Himalaya och aldrig återfunnits annat än i drömmar. Medan jag ändå är här, tänkte jag, kanske jag ska titta om utopin är så värst utopisk. När jag vandrat ut ur dalen, med lite hjälp av en snubbe på motorcykel sista biten så blir vägen mindre trafikerad och återigen börjar benen värka så jag vacklar. Sedan händer något helt overkligt.
När jag går passerar jag två män som stirrar på ett bylte som ligger på vägen, jag lyfter blicken från väglinjen och ser att det är en livlös man som ligger där. Först springer jag fram men stannar tvärt när jag ser att personen är bortom all räddning, blodet vittnar tydligt om det. Jag backar tillbaka tills jag slår emot en bil som står parkerad och tar av reflex ett foto av scenen, något jag nu i efterhand inte förstår varför jag gjorde. I den stunden vrider dock magen om och jag får en klump i halsen, jag vänder bort blicken och stirrar in i sidorutan. Då det inget finns att göra går jag bara vidare helt slagen av vad jag just sett, att se något sånt på nära håll i verkligheten är helt ogreppbart. Jag hinner bara gå ett tjugotal minuter innan jag hör att någon saktar ned bakom mig, jag lyfter liftartummen och vänder mig om. Där kommer en vitmålad bepansrad infanteritransport, en pansarvagn utan kanon eller vad man ska säga. Jag är helt säker på att det är polisen som ska fråga ut mig men det är en militär som kliver ut, han frågar var jag ska och jag svarar Shangri-La med darr på rösten. Han nickar och leder in mig baktill in i det trånga utrymmet, där sitter tre soldater med vapen och de ser häpet på medan jag som om jag beordrats sätter mig utan ett ord. Kan fortfarande inte tänka mig varför de plockade upp mig, min bild av den Kinesiska armen är att de verkligen inte har att göra med västerlänningar och skyr oss som pesten.
Ingen säger någonting, paranoian tar över och jag kallsvettas när vi åker iväg. Vad i halva friden gör jag här tänker jag om och om igen. Har jag plockats upp på grund av olyckan jag såg innan? Och då inser jag att jag har ett foto av det på kameran i fickan. jag tar upp den i panik och har tänkt radera men får då en bestämd tillsägelse av soldaten mitt emot som tror att jag ska fotografera. Sjukt obehagligt är det i säkert en timme tills soldaten bredvid mig vänder sig om och hojtar i mitt öra för att överrösta motorskrammlet, på helt ok engelska frågar han vem jag är och var jag kommer ifrån. Vi pratar i omgångar i flera timmar, stämningen blir lättsam och efter ett tag samtalar vi som om vi mötts varsomhelst. Han är en kille från Kunming som varit i lumpen i flera år, han erkänner att han tröttnat på att vifta med vapen och vara på övningar och att han nu vill studera i Amerika istället. Trevlig snubbe, synd att staten tejpat fast ett gevär på honom och tvingat honom slåss mot spöken alltför länge, när man ser på honom är det svårt att tro att han skulle kunna göra ens en fluga förnär. Färden fortsätter i många timmar då farten är måttlig, samtalet avtar och snart spelar min kamrat "Angry birds" på sin telefon istället. Hade det spelet varit mer populärt här hade det varit en religion, alla har det och spelar det ofta.
När jag blir avsläppt är det mörkt ute, jag får gå sista biten in till staden. Kroppen ömmar något grymt och jag är grusig i ögonen av trötthet, som i en dröm uppenbaras staden bit för bit. Jag ser jakar, en dharmacakra med rådjur, khorer, och en kvinna i Tibetansk skrud, har de kört mig in i Tibet istället? Shangri-La är en stad som har, precis som vår favorit Lama, flytt ur Tibet men onekligen har sitt ursprung där. Det verkar vara vardagsturisternas version av Tibet, hit man kan resa om man inte vågar sig hela vägen fram till den heliga staden på världens tak. För här framhävs allt från höglanden, alla restauranger och hotel heter något med "Potala", "Yak" eller "Lhasa" i namnet, först blir jag mest ledsen där jag går då det känns som en låtsasversion av Lhasa och det ger mig mest en längtan att vara tillbaka där, men uppfattningen ändras när jag till slut nått fram till gamla stan och slängt in sakerna i ett hostel. När jag ruskat av mig min negativa attityd så ser jag att under all faner så skymtas den riktiga Tibetanska själen, jag sätter mig på ett hak och tar ett glas varm jakmjölk och Tibetanskt glödbröd medan jag ser på hur ortsbefolkningen dansar folkdans utanför. Det är inte någon uppvisning utan bara människor som faller in i dansen, unga och gamla dansar tillsammans till traditionell musik. Arkitekturen är 100% tibetansk och atmosfären är otroligt mysig när man kommit en bit från souvenirshopparna. Jag gnuggar ner mig bland kuddarna och drar djupa klunkar. Paradiset minsann, jo jag tackar, det här är allt bra nära.
Dagen därpå hinner jag promenera in i den riktiga staden och därigenom se hur folket egentligen bor. Det är i omgångar precis som att vara tillbaka på toppen av världen, staden ligger nämligen i en liknande dal med berg tornande på alla sidor, klimatet är nästan detsamma och allt är byggt i typisk Tibetansk stil. På innergatorna hittar jag matställen med samma menyer jag tidigare vant mig vid (skrivet på Tibetanska såklart) och med torkat jakkött hängandes lite morbidt ovanför dörren. Jag hittar till och med de hemlagade chipsen jag glufsade i mig under alla kvällar på förra resan. När jag promenerar fotar jag och när jag just nått ut ur staden och ser slättlanden breda ut sig så dör kameran, den tog precis som mp3n en del stryk i kylan på berget. Jag hinner dock inte göra så mycket mer den här dagen som är värt att kika på. Under kvällen vilar jag då bara små promenader är för mycket att mäkta med just nu, jag dricker jaksmörste och ännu mer mjölk. Tro det eller ej men jakmjölk är fruktansvärt gott. Staden är fin men lite för riktat mot utlänningar och till på köpet finns där inte så mycket att se som jag inte redan sett i bättre format, så jag åker tillbaka dagen därpå nöjd över omvägen, och vägen dit var sannerligen något speciellt. Två dagar i paradiset är bättre än en dag i paradiset som Flight of the Conchords skulle ha sagt.
Jag måste även klämma in några rader om Lijiang förstås! Jäklar vad mycket som händer nu. Lijiangs gamla stad, som är anledningen till att så många reser hit är precis som i Shangri-La väldigt riktad till besökare, där är mycket shoppar med krimskrams och priserna är rätt höga. Men det gör detsamma, och jag kan knappt tro att jag själv säger det här men det är det värt! Det är nämligen en fruktansvärt mysigt labyrint här och jag kan inte tänka mig en bättre plats att promenera runt och medvetet gå vilse i. Gränderna är trånga och det löper kanaler mellan husen vilket ger det en alldeles särprägel, jag vandrar i omgångar runt någon timme åt gången mellan kopparna med örtte och kaffe. Återigen tror jag bilderna visar bättre än min tunga så jag lämnar beskrivningen där. Tyvärr är Black dragon pool tömd på vatten och det är låg sikt sista dagen, vilket hindrar mig från att ta den obligatoriska bilden på Jade drak berget ovan parken. Det gör mig dock detsamma, jag har ju trots allt sett bergen, på väldigt nära håll om man säger så.
(Qi Feng - The grasslands and I have a contract)
Kanske bästa låten någonsin?
Han sjunger om att ha ett möte med stäpplanden, att mötas i ett öde vackert land. Att leva för alltid i en yurthydda och glömma allt annat. Jag blev kär i den i Tibet för två år sedan, fortfarande lika bra.
Ja nu får jag fortsätta där jag så abrupt slutade och fylla i de saker jag missat.
Mina spår går lätt att följa ned till klipphällarna från bergstoppen och därefter är det rena fröjden att bara falla nedåt med lätt böjda ben och låta gravitationen sköta arbetet. Detta är en fruktansvärt framgångsrik taktik då det går fort som bara den men då benen är som kokt spaghetti så faller jag runt och slår mig lite komiskt då och då, jag kan dock inte sluta skratta, det är precis som att falla runt på fyllan och underhållas av sin egen dåliga motorik. När jag når trädlinjen igen ser jag en stor och tydlig stig försvinna åt motsatt håll jag kommit från på morgonen. Denna stig är rena motorvägen och jag ser tydliga spår efter människor och hästar, där tar jag mig nedåt i ett ohyggligt tempo och störs endast en gång under eftermiddagen utav ett gäng hästar som springer förbi, utan ägare eller ryttare att leda dem. Otroligt säkra på foten verkar de sugna på att komma hem ned till dalbottnen då de lättsamt skuttar förbi nedåt den svåra terrängen i ett overkligt tempo. Vägen här är vacker och omgivningen ser ut som scener ur "The sound of music".
När jag kommer ned så kommer jag inte fram där damen pekat mig dagen innan utan på en tydlig avfart en bra bit bort och den här vägen är utan tvivel den led man ska ta uppför berget. Hon står och gör i ordning mat när jag stapplar in i huset. "You not make it too top? Too bad! You want room?" Säger hon med ett teatraliskt leende. Jag försöker med blicken att tända eld på henne en lång stund sedan frågar jag efter en buss tillbaka till Tiger leaping gorge, hon ljuger att inga bussar passerar här men att de kan skjutsa mig för det fantastiska priset 200 yuan, en summa som kan ta mig till gränsen mot Laos. Jag kan inte greppa hur sjukt ohjälpsam och elak hon är, så jag står bara där och stirrar på henne. Att hon är girig och kort i humöret är väl ok, men oärlig och att skicka någon en halvmil i fel riktning är bara omänskligt. Jag går hellre säger jag och kliver ut, hon upprepar vad jag sagt på kinesiska till de andra närvarande och jag blir utskrattad ur byggnaden. Vissa människor alltså, ja jag säger då det.
Jag promenerar efter vägen ner mot dalgången, höfterna känns som att de ska svälla ur sina hålor så jag lyfter tummen i vädret och försöker lifta ner istället. Det tar inte mer än en timme av promenad innan jag blir upplockad av en student och hennes lärare som är på besök från Shanghai, efter ett mysigt samtal och härlig vila kommer jag till mitten på Tiger leaping gorge där jag blir avsläppt och får chansen att gå runt i dalen. Det som gör denna plats så minnesvärd är hur stort här är, bergen som utgör sidorna är sjukt höga och har i princip ingen lutning, bergen är så lodräta att de känns luta över dig där du går, vilket det faktiskt gör i perioder. Vägarna pressar sig livrädda mot bergväggarna och utanför den vita kantlinjen är det stup på sina ställen säkert hundra meter ned till den fors som kluvit hällen i två. Jag håller ut kameran ur bilen på de ställen där inga staket eller skyddsvallar finns, armen når till min glädje utanför kanten och det är fritt fall där jag fotar. Det är lite svettigt när vi får möte samtidigt som chauffören väjer för de stenar som ramlat ner på vägen ovanifrån. Jag klättrar ned till vattnet och spanar in forsarna, grym kraft är det och strömmen är enorm. Det dånar så man inte hör sina egna tankar och jag kan inte förstå hur vattenmassorna inte slagit sönder dalsidorna och därigenom rivit ner vandringslederna som följer nedströms.
Återigen får jag ta till fötterna och skynda vidare mot mitt nästa mål, paradiset. Shangri-La är numera en omdöpt stad men har sedan början på 1900talet varit namnet på en fiktiv utopi uppe bland bergen någonstans nära Tibet där invånarna inte åldras och lever i total harmoni med naturen. Boken "Lost horizon" som namnet kommer ifrån baseras på Shambhala, det uråldriga legenden om ett sådant samhälle som låsts ute av Himalaya och aldrig återfunnits annat än i drömmar. Medan jag ändå är här, tänkte jag, kanske jag ska titta om utopin är så värst utopisk. När jag vandrat ut ur dalen, med lite hjälp av en snubbe på motorcykel sista biten så blir vägen mindre trafikerad och återigen börjar benen värka så jag vacklar. Sedan händer något helt overkligt.
När jag går passerar jag två män som stirrar på ett bylte som ligger på vägen, jag lyfter blicken från väglinjen och ser att det är en livlös man som ligger där. Först springer jag fram men stannar tvärt när jag ser att personen är bortom all räddning, blodet vittnar tydligt om det. Jag backar tillbaka tills jag slår emot en bil som står parkerad och tar av reflex ett foto av scenen, något jag nu i efterhand inte förstår varför jag gjorde. I den stunden vrider dock magen om och jag får en klump i halsen, jag vänder bort blicken och stirrar in i sidorutan. Då det inget finns att göra går jag bara vidare helt slagen av vad jag just sett, att se något sånt på nära håll i verkligheten är helt ogreppbart. Jag hinner bara gå ett tjugotal minuter innan jag hör att någon saktar ned bakom mig, jag lyfter liftartummen och vänder mig om. Där kommer en vitmålad bepansrad infanteritransport, en pansarvagn utan kanon eller vad man ska säga. Jag är helt säker på att det är polisen som ska fråga ut mig men det är en militär som kliver ut, han frågar var jag ska och jag svarar Shangri-La med darr på rösten. Han nickar och leder in mig baktill in i det trånga utrymmet, där sitter tre soldater med vapen och de ser häpet på medan jag som om jag beordrats sätter mig utan ett ord. Kan fortfarande inte tänka mig varför de plockade upp mig, min bild av den Kinesiska armen är att de verkligen inte har att göra med västerlänningar och skyr oss som pesten.
Ingen säger någonting, paranoian tar över och jag kallsvettas när vi åker iväg. Vad i halva friden gör jag här tänker jag om och om igen. Har jag plockats upp på grund av olyckan jag såg innan? Och då inser jag att jag har ett foto av det på kameran i fickan. jag tar upp den i panik och har tänkt radera men får då en bestämd tillsägelse av soldaten mitt emot som tror att jag ska fotografera. Sjukt obehagligt är det i säkert en timme tills soldaten bredvid mig vänder sig om och hojtar i mitt öra för att överrösta motorskrammlet, på helt ok engelska frågar han vem jag är och var jag kommer ifrån. Vi pratar i omgångar i flera timmar, stämningen blir lättsam och efter ett tag samtalar vi som om vi mötts varsomhelst. Han är en kille från Kunming som varit i lumpen i flera år, han erkänner att han tröttnat på att vifta med vapen och vara på övningar och att han nu vill studera i Amerika istället. Trevlig snubbe, synd att staten tejpat fast ett gevär på honom och tvingat honom slåss mot spöken alltför länge, när man ser på honom är det svårt att tro att han skulle kunna göra ens en fluga förnär. Färden fortsätter i många timmar då farten är måttlig, samtalet avtar och snart spelar min kamrat "Angry birds" på sin telefon istället. Hade det spelet varit mer populärt här hade det varit en religion, alla har det och spelar det ofta.
När jag blir avsläppt är det mörkt ute, jag får gå sista biten in till staden. Kroppen ömmar något grymt och jag är grusig i ögonen av trötthet, som i en dröm uppenbaras staden bit för bit. Jag ser jakar, en dharmacakra med rådjur, khorer, och en kvinna i Tibetansk skrud, har de kört mig in i Tibet istället? Shangri-La är en stad som har, precis som vår favorit Lama, flytt ur Tibet men onekligen har sitt ursprung där. Det verkar vara vardagsturisternas version av Tibet, hit man kan resa om man inte vågar sig hela vägen fram till den heliga staden på världens tak. För här framhävs allt från höglanden, alla restauranger och hotel heter något med "Potala", "Yak" eller "Lhasa" i namnet, först blir jag mest ledsen där jag går då det känns som en låtsasversion av Lhasa och det ger mig mest en längtan att vara tillbaka där, men uppfattningen ändras när jag till slut nått fram till gamla stan och slängt in sakerna i ett hostel. När jag ruskat av mig min negativa attityd så ser jag att under all faner så skymtas den riktiga Tibetanska själen, jag sätter mig på ett hak och tar ett glas varm jakmjölk och Tibetanskt glödbröd medan jag ser på hur ortsbefolkningen dansar folkdans utanför. Det är inte någon uppvisning utan bara människor som faller in i dansen, unga och gamla dansar tillsammans till traditionell musik. Arkitekturen är 100% tibetansk och atmosfären är otroligt mysig när man kommit en bit från souvenirshopparna. Jag gnuggar ner mig bland kuddarna och drar djupa klunkar. Paradiset minsann, jo jag tackar, det här är allt bra nära.
Dagen därpå hinner jag promenera in i den riktiga staden och därigenom se hur folket egentligen bor. Det är i omgångar precis som att vara tillbaka på toppen av världen, staden ligger nämligen i en liknande dal med berg tornande på alla sidor, klimatet är nästan detsamma och allt är byggt i typisk Tibetansk stil. På innergatorna hittar jag matställen med samma menyer jag tidigare vant mig vid (skrivet på Tibetanska såklart) och med torkat jakkött hängandes lite morbidt ovanför dörren. Jag hittar till och med de hemlagade chipsen jag glufsade i mig under alla kvällar på förra resan. När jag promenerar fotar jag och när jag just nått ut ur staden och ser slättlanden breda ut sig så dör kameran, den tog precis som mp3n en del stryk i kylan på berget. Jag hinner dock inte göra så mycket mer den här dagen som är värt att kika på. Under kvällen vilar jag då bara små promenader är för mycket att mäkta med just nu, jag dricker jaksmörste och ännu mer mjölk. Tro det eller ej men jakmjölk är fruktansvärt gott. Staden är fin men lite för riktat mot utlänningar och till på köpet finns där inte så mycket att se som jag inte redan sett i bättre format, så jag åker tillbaka dagen därpå nöjd över omvägen, och vägen dit var sannerligen något speciellt. Två dagar i paradiset är bättre än en dag i paradiset som Flight of the Conchords skulle ha sagt.
Jag måste även klämma in några rader om Lijiang förstås! Jäklar vad mycket som händer nu. Lijiangs gamla stad, som är anledningen till att så många reser hit är precis som i Shangri-La väldigt riktad till besökare, där är mycket shoppar med krimskrams och priserna är rätt höga. Men det gör detsamma, och jag kan knappt tro att jag själv säger det här men det är det värt! Det är nämligen en fruktansvärt mysigt labyrint här och jag kan inte tänka mig en bättre plats att promenera runt och medvetet gå vilse i. Gränderna är trånga och det löper kanaler mellan husen vilket ger det en alldeles särprägel, jag vandrar i omgångar runt någon timme åt gången mellan kopparna med örtte och kaffe. Återigen tror jag bilderna visar bättre än min tunga så jag lämnar beskrivningen där. Tyvärr är Black dragon pool tömd på vatten och det är låg sikt sista dagen, vilket hindrar mig från att ta den obligatoriska bilden på Jade drak berget ovan parken. Det gör mig dock detsamma, jag har ju trots allt sett bergen, på väldigt nära håll om man säger så.
- comments
em jag ser allt att du är online!! Hur mår du? vart är du? vart ska du? varför kan jag inte skicka meddelande till dig utan att vara medlem på sidan? när kommer du hem igen? jag saknar dig och vill prata ju! ^^
Ingrid Det är ju inte riktigt sant hur snyggt det här är!!! Varför bygger vi inte sånna hus här?
Erik Olofsson Ingrid.. Designar du inte hus mer eller mindre? Det är ju bara att säga att det här är energibesparande så har kommunen inget val annat än att bygga sånt här! I rest my case
Erik Olofsson Jag är lika lite online som du kan karate ^_^. Jag är i Laos och ska till andra delar av Laos där jag ska se vad Laos kan erbjuda mig mer än vad Laos redan har erbjudit. Allvarligt så är djungeln här är störtskön så jag tror jag hänger i bushen någon vecka till. Vet inte när jag kommer hem, men frukta intet för nog längtar jag efter att dra en snackis med dig med och det är ju bara det en anledning att kila hem!
em Det låter som att Laos behandlar dig väl! Jag drömde att jag ringde dig för ett tag sen, och du dumförklarade mig för att jag ringde dig för att det kostar så mycket att ringa till Asien. Jag ville ju bara prata! Och du var jättearg! ^^ Måste ju nästan bli medlem på den här dumma sidan så jag kan skriva privat meddelande till dig. Och du var förresten online när jag skrev sist, så det så!
Ingrid Oh, I will! Filar på argumenten till varför svängda taknockar är mer energieffektiva i detta nu :)
Erik Olofsson Men din dummerjöns! Det är ju absurdt dyrt att ringa, så det är ju klart jag blir arg. Jag är fressten aldrig online, zup?