Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Florence and the Machine - Cosmic Love
Lämnar Ruby och värmen bakom mig, det har minst sagt blivit avslappning sista dagarna, har mest bara myst och pluggat lite, lärt mig räkna till tusen hjälpligt. Med tårar i ögonen tar jag emot biljetten till tåget, plats 87.. Argh! Vid Oden och Frej i Asgård, är det helt omöjligt att inte få sittplats som slutar på 2,3, 7 eller 8? Det är dessa oheliga styggelsesiffror som avslöjar att du sitter vid mittgången, blir placerad mitt i en alkoholiserad hop män som med gallskrik av vällust spelar pengar av varandra. Denna gång är det 28 timmar resa lite styvt som gäller, tack och lov blir dock en del på buss mot slutet. Sjunker djupt in i mig själv och drömmer om att bli frontallobslobotomerad. Riktigt så farligt blir det inte som jag så svagsint målat upp för mig själv dock, även fast John blund inte är så aktiv i kvällens aktiviteter så är sällskapet inte helt galet ändå, de spelar kinesisk schack med mig och en av dem bjuder mig på cigg sisådär en tre eller fyrahundra gånger. Detta hade väl varit alltför väl om jag varit en industriskorsten men, jag får så snällt avböja varannan sekund istället.
Kunming är inte imponerande, jag strosar igenom staden på väg mot busstationen och finner inte så mycket tecken på charm eller något kulturskifte jämt emot vad jag är van vid här i Kina, den är bara en storstad och inget annat. Så jag slänger mig istället direkt på nästa buss till Lijiang, detta blir behagligare då den staden kommer visa sig vara mer pittoresk och lugn. Jag får som belöning för resan se de stora stenfälten som omger Kunming, ur den rostbruna jorden reser sig en skog av stålgrå raukar otaliga mil i alla riktningar. Efter några timmar till kommer vi till risterasserna och längre upp bland bergen, vi stannar och tar en paus mitt ute i ingenstans, där får jag chansen att fotografera lite av fält och bybor där de ilar och strosar med allehanda göromål. Lijiang är som nämnt ovan helt klart en hit, jag hittar en liten billig lya i gamla stan där jag hinner vila ut en natt innan jag skrider till verket med den fantastiska mästerplan jag vispat ihop.
Bussen till Haba stannar vid en annan liten by i en timme innan vi drar vidare upp i bergen. Detta är till stor del en by med människor från den etniska minoritetsgruppen Naxi, jag hinner fota lite och prata en stund med en av dem vilket helt klart blir en treat. Därefter glider vi igenom passet (som jag kommer beskriva i nästa inlägg) och arbetar oss upp för bergen in till den lilla byn Haba och det berg som är mitt mål. Bättre val tror jag inte går att göra då det här är det högsta berget man lagligt får bestiga i Yunnan. Haba snow mountain är tvillingberget som tillsammans med sin storasyster Yulong skapar den enorma klyftan Hutiao, som vi kallar Tiger leaping gorge, hon står 5,396 m över havet och därigenom ungefär i samma höjd som min senaste riktiga utmaning jag krälade upp på i Tibet. Den enda skillnaden är att jag vid det namnlösa berget fick starta på ca 3,400 m höjd och därigenom fuskade lite grann, eller vad man ska säga. Men nu blir det inget sådant då jag startar i dalen under byn som ligger på ca 2,500 m. Det är alltså nästan två Kebnekaise på varandra och med en smärre brist av syre till på köpet.
När jag kommer fram blir jag överraskat besviken. Jag välkomnas av en äldre dam som direkt ber mig ta in på hennes hostel, jag säger att jag hade tänkt börja klättra direkt. Hon svarar då att det är för sent då klockan redan är tre och att jag därför måste ta in, hon är trots allt den enda som har säng till hyres i byn. Priset är för högt och hennes attityd lämnar en del att önska så jag ber att få vägen till berget. Hon säger att jag måste hyra utrustning och att berget annars är omöjligt att bestiga. Jag behöver en guide, snöskor, snöjacka, regnställ, ishacka, proviant och så måste jag ta in på hennes stuga på berget då det annars inte går att sova på sluttningarna. Hon begär en helt sinnessjuk summa för allt detta krimskrams, jag tackar höviskt men säger att jag inte kan bära allt detta. Inga problem säger hon med ett leende, hon har ju hästar att hyra som kan bära allt detta åt mig för ytterligare en summa. Efter en lång diskussion så säger jag: Jag har inte tänkt köpa alla dina saker, visa mig vägen till berget snälla. Hon blir arg, säger lite nedvärderande saker och pekar på en väg som leder upp mot byns norra del. Lite åt fel håll tänker jag men börjar vandra längst med vägen, på med ljudboken och av med hjärnan.
Vägen tar slut och blir en stig, stigen tar slut och blir ett knappt spår upp efter berget. Jag ser inte spår efter hästar eller människor och när jag nått en god bit in i skogen blir lutningen absurd och omöjlig även för en säkert fotad häst att ta sig upp efter. Det är till slut omöjligt att urskilja var någon stig eventuellt kan befinna sig och jag tar istället till den enkla taktiken att allt uppför är bra då jag ska till toppen. Skogen verkar uråldrig och det finns flera vackert glasklara forsar av smältvatten från glaciärsnön ovanför, helt klart en fröjd för ögat och det håller tankarna borta från trötthet. När middagstid har kommit och gått når jag till en liten höjd där jag kan se var jag befinner mig. Berget ligger fortfarande långt borta och det verkar som att jag vandrat längst med motsatt sida om dalgången, ovanför mig reser sig de norra bergen som är mer eller mindre lodräta och omöjliga att klättra upp på. Jag får så snällt vandra längst med bergskammen jag befinner mig på mot berget som jag nu i omgångar kan se torna upp sig mellan trädtopparna. Det tar fram till solen gått ner och det mörknar innan jag inser att jag inte kommer längre idag, benen har dessutom slutat lyda, jag mår oväntat illa och huvudvärken spränger i takt med pulsen jag har susandes i öronen. Först försöker jag ruska av mig det och tänker att det är den lätta förkylningen som spökar men så inser jag att jag sedan i morse befinner mig väl över 2000 meter högre än innan och att jag redan passerat den smärtgräns man ska klättra till utan att stanna till och acklimatiseras. Jag slänger mig raklång på marken i sovsäcken i skräck om att få återuppleva eländet jag snyftade mig igenom Tibet och hinner somna in strax innan elva med en tvingad näve jordnötter och lite tofu i magen.
Jag vaknar vid tvåtiden av att det är för kallt och otrevligt fuktigt då det småduggat lite vid midnatt, går inte att somna om men jag är pigg av den friska tunna luften och känner mig inte det minsta trött eller illamående, ett gott tecken fnissar jag och gnuggar mina lemmar för att få liv i dem. I hålrummen mellan molnen blottar sig stjärnhimlen lika klar som på en vinternatt där hemma och igenom gluggen i sovsäcken får jag till och med se en stjärna falla, ljudboken "Vikingaguld" tar slut och nattens hopplöshet och vemod tar slut och försvinner det med. Det är lätt att man blir ledsen och negativ när man ligget och surar själv i kyla eller utmattning men musik hjälper gott och de tidigare misslyckandet på Fuji eldar på beslutsamheten tills jag packar ihop och fortsätter trampa uppåt. Det visar sig att jag lagt mig bara kanske 100 meter från trädlinjen vilket inte hade kunnat vara mer perfekt när allt kommer omkring. När jag kommit ut ur snåret kan jag skåda de karga klipporna och ovan dessa döljer sig toppen i en skrud av mörker. Det går att följa klippväggen trots att det är mörkt och stenhällen mot toppen är helt utan hinder, jag hinner till min stora glädje upp en bit innan solen går upp och jag får tvärt se den resa sig bakom bergen i öst. Då ser jag dock någonting annat som är rent oroväckande, även fast jag har fri sikt ned mot dalen jag kommit från är toppen helt insvept i dimma, eller snarare moln då jag nu närmar mig molntäckets höjd.
Det blir kallare och kallare och jag passerar flera snömassor allteftersom jag i en patetisk takt kryper uppåt. Precis som jag märkte tidigare på denna höjd är det omöjligt att ta mer än en handfull steg innan man måste vila ett slag, man får anstränga sig att inte hyperventilera och hjärtat slår frivolter i bröstet. Det tar en stund innan man vänjer sig vill jag lova. Kylan blir påtagligt dryg när jag når krönet till de kringliggande topparna, vinden slår in i mig över krönet och vartannat steg man tar är på snö. Jag hade tack och lov packat ett par extra sockar som fungerar hjälpligt som handskar, en hood och jackan fungerar helt ok till kroppen då man ändå blir varm över kroppen av att anstränga sig. När jag kliver in i molnen blir sikten noll, och då menar jag verkligen noll. Till en början kan jag se de svartgrå klipporna resa sig och navigera efter dessa men när de försvinner under snötäcket ser jag ingenting, luften är vit och marken är vit. Även om solen inte lyser igenom taket så är det bländande ljust, snöblindheten är först underhållande men blir sedan ett slag i ansiktet då det inte längre går att navigera ordentligt, jag kan bara se ryggen av snö jag går upp efter och inget annat. Kameran, som redan har svårt att fokusera som det är spottar nu bara ut tomma vita bilder på ingenting. Jag tror mig stöta i den bortre änden då jag ser att molnen rör sig uppåt från fothöjd, vilket innebär en ände på klippan västerut. Detta fenomen är svårt att beskriva men otroligt vackert, det är som att se moln (som på nära håll rör sig ruggigt snabbt) resa sig ur marken. Bergsryggen är bred och jag behöver inte ens närma mig någon av de mer vådliga sidorna, jag känner därför inte att jag svävar i överdriven fara och fortsätter i snigelfart. Jag passerar vad jag tror är toppen men ser igenom molntäcket att det finns en ännu högre siluett längre bort och fortsätter släpa mig ditåt. Lutningen blir brant och lite isig på sina ställen så jag måste slå in fötterna i snön och hugga fast mig med min lilla fällkniv för att det inte ska bli pulkåkning ned till glaciärens fot igen, tempot ökar då det känns som att toppen är nära och kylan driver på. Jag får hålla låg profil då det slår hårda vindar över krönet jag går på, snön blir till pulver och något djupare vilket även det är ett gott tecken, när jag igen kommer på att kika på klockan har det tagit närmare sex timmar bara att ta sig till snövallen, den falska toppen och vidare förbi den en bit.
Efter en evighet med Cosmic love på repeat i lurarna så märker jag att vinkeln flackar av och det slutat luta uppåt, det är bara platt och tomt. Jag ser inte om jag är uppe eller inte då jag knappt kan se några meter framför mina fötter. Där står jag stilla i en evighet och väntar på en lucka i molntäcket för att se om det verkligen är sant och först efter tio minuter får jag under några korta ögonblick se en öppning som sveper förbi. Jag ser bergen på andra sidan den bortre dalen och jag ser bara en annan spetsig svart bergstopp bakom mig.. och den ligger under mig. Spänd förväntan och tårar i ögonen av utmattning och kyla övergår i ofattbar glädje och jag kraxar hest en stund i växlande svärord och kärleksförklaringar. Tyvärr blir jag helt blåst på utsikten och det är ett hårt slag men vad gör det egentligen när utmaningen var att komma dit överhuvudtaget. Ett par snabba bilder knäpper jag på mig själv sedan bär det fort av nedåt då gympaskor inte skyddar mot snö och sockarna inte längre hjälper fingrarna något. Då var uppdraget slutfört och jag kan äntligen lösgöra den outgrundliga lust att nå till skyarna som gnagt inuti mig så länge jag kan minnas, när jag känner efter finns där bara glädje och kärlek.
Strax över 20 timmar, bara att ta sig upp. Hands down det jobbigaste jag tror jag gjort.
- comments
Ingrid Grattis!
Erik Olofsson Tack, jag känner mig befruktad av glädje