Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Pogo - Gardyn
Chiddy bang - Opposite of adults
Första dagen börjar riktigt slitet, hostelpersonalen är långsamma och dryga när vi under tidspress skall checka ut och hinna med tåget söderut, Ida har råkat spilla lite mango i sängen och tvingas betala hutlösa 60 yuan bara för det (trots att lakanen självklart måste tvättas ändå), vilket förstås bara är ett skämt då lakanen inte är värda en femtedel av det. Vi har dock inte tid att slå ihjäl personalen utan skyndar till tåget. Vi hittar först inte Ruby då hon blivit lite sen och allt känns bara vara kaos och elände. På tåget visar jag Ruby en av mina passioner i livet: Godzilla. Jag visar henne närmare bestämt filmen "King kong vs Godzilla" från 1963, när filmen är över tittar hon på mig som att jag just skjutit henne i magen. Varför gillar ingen Godzilla? =,(
Historien vänder dock när vi når Taiyuan, Rubys hemstad. Vi välkomnas av hennes pappa, Jiahua, som är sinnessjukt trevlig och skjutsar oss till ett billigt och mysigt hotell de utan vår vetskap spanat ut åt oss, vi får hjälp att checka in och blir sedan bjudna på en restaurang tvärs över gatan där vi utan att betala ett öre får käka områdets specialitet, nudlar, Taiyuan är trots allt nudlarnas huvudstad. Innan vi hinner tugga ur munnen så ger familjen Lee oss gåvor i form av kinesiskt te (Rubys favorit) och konfektyr. Jiahua skjutsar oss sedan till marknaden för att handla vad vi behöver till nästkommande dagar och sedan till hotellet igen. Vi får även veta att de ordnat två bilar, utan kostnad att ta oss ut till byn imorgon och ger oss ytterligare tilltugg för kvällen. Vi får även träffa Rubys mamma, Xiaanzhei, även hon läskigt trevlig. Hon pillar på Rubys kläder, rätar på henne när hon hänger med axlarna och fixar hennes frisyr, typiskt "mamma pillande". Det är helfestligt att se, föräldrar är för söta. Som ni kanske har listat ut så kan vi knappt tro vad som händer, vi blir ompysslade bortom all rim och reson. Gästvänligheten här är absurd och det är en kamp att hålla tårarna inne över hur fruktansvärt trevliga alla är mot oss.
Eftersom vi bor på ett hotell gäller det att utnyttja varje yuan, alla kvällar spenderas i spaet där vi växlar mellan kokheta och kalla pooler, äldre kinesiska män med läskiga tatueringar bjuder på cigaretter samt te och jämför tatueringar med mig in mot spöktimmarna. Jag och Mattias lyckas inte hålla ner våra lemmar längre än ett tiotal sekunder i den varma poolen, det är så nära sjudande man kan komma, medan vi sitter där och piper av smärta när vi doppar tossingarna så kliver en Kinesisk man i med hela kroppen och sitter utan att röra en min, i lätt tre minuter, sjukt hardcore. Det är tydligen bra för hälsan att med hjälp av pooler varma som en svetslåga härda kroppen och själen i Kina och därav riktigt poppis. Ida har det inte lika roligt i tjejernas avdelning där hon förföljs (passas upp) och stirras ut av en anställd dam på spaet. "Service-mindedness" i sin allra läskigaste form: Någon som glor ut dig på två meters avstånd när du skrubbar din rumpa och gnuggar dina fötter i bara mässingen.
Dagen därpå får vi uppleva samma uppassning som dagen innan, med den lilla skillnaden att det spårar ur fullkomlig och totalt, som ni snart märker. I skuggan av storstadens massiva industrier och bankbyggnader gömmer sig små traditionella byar, i just en sådan blir vi bjudna på lunch i ett rum uthugget ur jordväggen. Detta är Rubys mormors barndomshem, hon är förresten en fruktansvärt skön krutkärring som följer med oss under dagarna. Vi visas runt i byn till ett gammalt förfallet tempel från Qing, den sista Kinesiska dynastin, och fälten där de odlar sitt levebröd. Det är helt klart charmigare och mysigare här än i staden och jag hade gärna stannat, vem kan säga nej till packade jordväggar och utedass? Det är bara så fruktansvärt spartanskt och avslappnande. Kungar och kejsare har i kontrast inte behandlats så väl som vi blir, maten som de fattiga bönderna kokar ihop åt oss är rena Nobelmiddagen och vi kan inte annat än att tacka och ta emot. För deras gästvänlighet och fantastiska ansträngning gör vi förstås rätt för oss och ger en slant som tack. De tar hälften av pengarna till sig själva men ger trots sin egen situation bort resterande till en annan man i byn som närvarat vid måltiden, den fattigaste. Snacka om att ha rätt attityd och ett hjärta av guld. Vi får sedan titta in i en gurkfarm och käka dessa suspekt taggiga grönsaker ikapp med våra attacher, det är mycket att se och många att träffa.
När vi kommer till skolan och börjar skrämma barn till höger och vänster visar det sig att den är långt större än vi trodde, 200 elever, den är dessutom målad och städad utöver våra vildaste förhoppningar. Hjälp av oss tre med att måla om, bygga saker eller annat handarbete behövs helt enkelt inte och vi bestämmer oss för att bara skänka allt vi köpt lite anonymt och återvända till staden utan att besvära någon med sovplats eller mer uppassning. Rektorn på skolan insisterar dock stenhårt på att ge oss ett tackbrev och hålla i en liten ceremoni till alla Kinesers förtjusning (då de, och speciellt Jiahua bara ääääälskar att fota hela cirkusen) och till vårt förtret då fotosessionerna börjar bli för många att räkna och alltid är härligt stela. Ida håller på att kollapsa av uppassningen och hyperventilerar när tackbrevet överlämnas ^_^ Inte så bekvämt att bli behandlad som en ambassadör och mingla med auktoritetsfigurer alla gånger inte. Vi lämnar över vad vi handlat: Ett uppsjö av pingisracketar och bollar, badmintonset, rockringar, hopprep, basket/fotbollar, ritblock, färgpennor, kritor, sudd och pennvässare. Utöver det får de även mängder med väggfärger, penslar, rollers och annat som vi hade tänkt använda själva om skolan behövt det.
Vetskapen om att vi köpt leksaker och kritor av pengarna värmer gott då dessa ej är till användning av klåfingriga figurer i skolans styrelse, man känner sig säkrare att pengarna vi lagt in till detta kommer gå till barnens spännande lekar och roliga teckningar och ej till någon pengasugen filurs ficka.
Då kan vi ju ta och passa på att tacka alla er som bidragit att göra detta möjligt: Familjerna Koch, Edin, Olofsson och Hamreby/Nygren för resepengar, presenter och bidrag samt våra vänner som på fyllan gett mig pengar för min filmkamera de tror sig ha förstört (men som fungerar alldeles utmärkt, fniss), jag sa ju att era slantar skulle gå till något roligt!
Tack till er allihopa för att ni hjälpt oss med vår resa och med projektet!
Som körsbäret på glassen så lättar stämningen avsevärt när det formella är över. Rektorn och familjen Lee bjuder oss på en maffig middag med risspritssnapsar och många goda skratt. Innan vi vet ordet av sitter vi smålulliga i en bil på väg mot staden igen. Dagen därpå blir vi återigen bjudna på överdådig middag, denna gång på en lyxrestaurang med enskilt rum för bordet och en legion servitörer. Jag behöver bara beskriva en sak för att illustrera situationen: När Pekingankan serveras kommer kocken in i rummet personligen och tillreder och serverar den. Vi blir sedan utbjudna på kaffe och samtal av Rubys kusin och hennes pojkvän Lee. Han bjuder såklart på allt från menyn och vi pratar ledigt om livets glädjeämnen och våra länder i det modernt inredda cafét. Ytterligare gåvor får vi även i form av det finaste brännvin det lokala bryggerierna kan producera, vi estimerar att vi testat närmare 30 rätter på två dagar, utan egentlig kostnad.
Vi får när vi kommer tillbaka till Peking bo på ett lite modernare hostel, mer anpassat för västerlänningar då det andra har förbrukat sitt tillit efter mangoincidenten och är fullbokat enligt utsago. Det är en väldans massor med folk på nya stället, uppstyrda engelska frukostar och ruggigt rena lokaler. Jag inser lite varför jag är så negativ till allt detta när jag sitter mitt i vimlet och pimplar bärs efter bärs för att hålla lugnet och kompensera sträckan jag sprungit under kvällen. Resande västerlänningar påminner mig om något jag själv försöker skaka av mig, en på tok för hög standard av leverne. Alla pratar om smuts och hur obekvämt det är rätt ofta, det är förstås inget fel med det, men det är så synd att resmålen skall förknippas med sådant som i slutändan inte gör så mycket, jag menar: Vem bryr sig egentligen om toaletten är superfin? Det är ett gruvligt handikapp som skakar reseupplevelser, detta eftersom världen generellt inte är lika ren och bekväm som vi är vana vid, jämför man med vad man är van vid så närvarar automatiskt en känsla av besvikelse. Och detta skriver jag, samtidigt som jag själv hetskt nedvärderar och drar en kam över alla utom ortsbefolkningen, det är svårt att inte se fiender i sin omgivning och svårare att se fienden i sig själv.
En rejäl tröst är att 3 liter öl i en egen iskall tapp kostar 50 spänn, jag dränker min sorg i denna gyllene dryck och begrundar mina brister och fördomar. Med tanke på ur mysigt det varit senaste dagarna så dras dock inte stämningen ned, mycket tack vare Mattias och Ida som håller mig glad i hågen och får mig att känna mig uppskattad. Vi bråkar en del och har vissa sura debatter men så är det ofta när man reser, stressigt att vara ifrån de man håller kär och allmänt stressigt att bo i en resväska och hålla reda på tider. "Håll hårt i din goda vän för där ute finns det gott om ormar, gå med de som vill dig väl, även om dina fickor är tomma", true dat kapten röd, true dat.
Colombianskt kaffe, glada ungar, trevliga bönder, god mat, amatörmässig självanalys och en kram eller två, vilka underbara dagar.
Chiddy bang - Opposite of adults
Första dagen börjar riktigt slitet, hostelpersonalen är långsamma och dryga när vi under tidspress skall checka ut och hinna med tåget söderut, Ida har råkat spilla lite mango i sängen och tvingas betala hutlösa 60 yuan bara för det (trots att lakanen självklart måste tvättas ändå), vilket förstås bara är ett skämt då lakanen inte är värda en femtedel av det. Vi har dock inte tid att slå ihjäl personalen utan skyndar till tåget. Vi hittar först inte Ruby då hon blivit lite sen och allt känns bara vara kaos och elände. På tåget visar jag Ruby en av mina passioner i livet: Godzilla. Jag visar henne närmare bestämt filmen "King kong vs Godzilla" från 1963, när filmen är över tittar hon på mig som att jag just skjutit henne i magen. Varför gillar ingen Godzilla? =,(
Historien vänder dock när vi når Taiyuan, Rubys hemstad. Vi välkomnas av hennes pappa, Jiahua, som är sinnessjukt trevlig och skjutsar oss till ett billigt och mysigt hotell de utan vår vetskap spanat ut åt oss, vi får hjälp att checka in och blir sedan bjudna på en restaurang tvärs över gatan där vi utan att betala ett öre får käka områdets specialitet, nudlar, Taiyuan är trots allt nudlarnas huvudstad. Innan vi hinner tugga ur munnen så ger familjen Lee oss gåvor i form av kinesiskt te (Rubys favorit) och konfektyr. Jiahua skjutsar oss sedan till marknaden för att handla vad vi behöver till nästkommande dagar och sedan till hotellet igen. Vi får även veta att de ordnat två bilar, utan kostnad att ta oss ut till byn imorgon och ger oss ytterligare tilltugg för kvällen. Vi får även träffa Rubys mamma, Xiaanzhei, även hon läskigt trevlig. Hon pillar på Rubys kläder, rätar på henne när hon hänger med axlarna och fixar hennes frisyr, typiskt "mamma pillande". Det är helfestligt att se, föräldrar är för söta. Som ni kanske har listat ut så kan vi knappt tro vad som händer, vi blir ompysslade bortom all rim och reson. Gästvänligheten här är absurd och det är en kamp att hålla tårarna inne över hur fruktansvärt trevliga alla är mot oss.
Eftersom vi bor på ett hotell gäller det att utnyttja varje yuan, alla kvällar spenderas i spaet där vi växlar mellan kokheta och kalla pooler, äldre kinesiska män med läskiga tatueringar bjuder på cigaretter samt te och jämför tatueringar med mig in mot spöktimmarna. Jag och Mattias lyckas inte hålla ner våra lemmar längre än ett tiotal sekunder i den varma poolen, det är så nära sjudande man kan komma, medan vi sitter där och piper av smärta när vi doppar tossingarna så kliver en Kinesisk man i med hela kroppen och sitter utan att röra en min, i lätt tre minuter, sjukt hardcore. Det är tydligen bra för hälsan att med hjälp av pooler varma som en svetslåga härda kroppen och själen i Kina och därav riktigt poppis. Ida har det inte lika roligt i tjejernas avdelning där hon förföljs (passas upp) och stirras ut av en anställd dam på spaet. "Service-mindedness" i sin allra läskigaste form: Någon som glor ut dig på två meters avstånd när du skrubbar din rumpa och gnuggar dina fötter i bara mässingen.
Dagen därpå får vi uppleva samma uppassning som dagen innan, med den lilla skillnaden att det spårar ur fullkomlig och totalt, som ni snart märker. I skuggan av storstadens massiva industrier och bankbyggnader gömmer sig små traditionella byar, i just en sådan blir vi bjudna på lunch i ett rum uthugget ur jordväggen. Detta är Rubys mormors barndomshem, hon är förresten en fruktansvärt skön krutkärring som följer med oss under dagarna. Vi visas runt i byn till ett gammalt förfallet tempel från Qing, den sista Kinesiska dynastin, och fälten där de odlar sitt levebröd. Det är helt klart charmigare och mysigare här än i staden och jag hade gärna stannat, vem kan säga nej till packade jordväggar och utedass? Det är bara så fruktansvärt spartanskt och avslappnande. Kungar och kejsare har i kontrast inte behandlats så väl som vi blir, maten som de fattiga bönderna kokar ihop åt oss är rena Nobelmiddagen och vi kan inte annat än att tacka och ta emot. För deras gästvänlighet och fantastiska ansträngning gör vi förstås rätt för oss och ger en slant som tack. De tar hälften av pengarna till sig själva men ger trots sin egen situation bort resterande till en annan man i byn som närvarat vid måltiden, den fattigaste. Snacka om att ha rätt attityd och ett hjärta av guld. Vi får sedan titta in i en gurkfarm och käka dessa suspekt taggiga grönsaker ikapp med våra attacher, det är mycket att se och många att träffa.
När vi kommer till skolan och börjar skrämma barn till höger och vänster visar det sig att den är långt större än vi trodde, 200 elever, den är dessutom målad och städad utöver våra vildaste förhoppningar. Hjälp av oss tre med att måla om, bygga saker eller annat handarbete behövs helt enkelt inte och vi bestämmer oss för att bara skänka allt vi köpt lite anonymt och återvända till staden utan att besvära någon med sovplats eller mer uppassning. Rektorn på skolan insisterar dock stenhårt på att ge oss ett tackbrev och hålla i en liten ceremoni till alla Kinesers förtjusning (då de, och speciellt Jiahua bara ääääälskar att fota hela cirkusen) och till vårt förtret då fotosessionerna börjar bli för många att räkna och alltid är härligt stela. Ida håller på att kollapsa av uppassningen och hyperventilerar när tackbrevet överlämnas ^_^ Inte så bekvämt att bli behandlad som en ambassadör och mingla med auktoritetsfigurer alla gånger inte. Vi lämnar över vad vi handlat: Ett uppsjö av pingisracketar och bollar, badmintonset, rockringar, hopprep, basket/fotbollar, ritblock, färgpennor, kritor, sudd och pennvässare. Utöver det får de även mängder med väggfärger, penslar, rollers och annat som vi hade tänkt använda själva om skolan behövt det.
Vetskapen om att vi köpt leksaker och kritor av pengarna värmer gott då dessa ej är till användning av klåfingriga figurer i skolans styrelse, man känner sig säkrare att pengarna vi lagt in till detta kommer gå till barnens spännande lekar och roliga teckningar och ej till någon pengasugen filurs ficka.
Då kan vi ju ta och passa på att tacka alla er som bidragit att göra detta möjligt: Familjerna Koch, Edin, Olofsson och Hamreby/Nygren för resepengar, presenter och bidrag samt våra vänner som på fyllan gett mig pengar för min filmkamera de tror sig ha förstört (men som fungerar alldeles utmärkt, fniss), jag sa ju att era slantar skulle gå till något roligt!
Tack till er allihopa för att ni hjälpt oss med vår resa och med projektet!
Som körsbäret på glassen så lättar stämningen avsevärt när det formella är över. Rektorn och familjen Lee bjuder oss på en maffig middag med risspritssnapsar och många goda skratt. Innan vi vet ordet av sitter vi smålulliga i en bil på väg mot staden igen. Dagen därpå blir vi återigen bjudna på överdådig middag, denna gång på en lyxrestaurang med enskilt rum för bordet och en legion servitörer. Jag behöver bara beskriva en sak för att illustrera situationen: När Pekingankan serveras kommer kocken in i rummet personligen och tillreder och serverar den. Vi blir sedan utbjudna på kaffe och samtal av Rubys kusin och hennes pojkvän Lee. Han bjuder såklart på allt från menyn och vi pratar ledigt om livets glädjeämnen och våra länder i det modernt inredda cafét. Ytterligare gåvor får vi även i form av det finaste brännvin det lokala bryggerierna kan producera, vi estimerar att vi testat närmare 30 rätter på två dagar, utan egentlig kostnad.
Vi får när vi kommer tillbaka till Peking bo på ett lite modernare hostel, mer anpassat för västerlänningar då det andra har förbrukat sitt tillit efter mangoincidenten och är fullbokat enligt utsago. Det är en väldans massor med folk på nya stället, uppstyrda engelska frukostar och ruggigt rena lokaler. Jag inser lite varför jag är så negativ till allt detta när jag sitter mitt i vimlet och pimplar bärs efter bärs för att hålla lugnet och kompensera sträckan jag sprungit under kvällen. Resande västerlänningar påminner mig om något jag själv försöker skaka av mig, en på tok för hög standard av leverne. Alla pratar om smuts och hur obekvämt det är rätt ofta, det är förstås inget fel med det, men det är så synd att resmålen skall förknippas med sådant som i slutändan inte gör så mycket, jag menar: Vem bryr sig egentligen om toaletten är superfin? Det är ett gruvligt handikapp som skakar reseupplevelser, detta eftersom världen generellt inte är lika ren och bekväm som vi är vana vid, jämför man med vad man är van vid så närvarar automatiskt en känsla av besvikelse. Och detta skriver jag, samtidigt som jag själv hetskt nedvärderar och drar en kam över alla utom ortsbefolkningen, det är svårt att inte se fiender i sin omgivning och svårare att se fienden i sig själv.
En rejäl tröst är att 3 liter öl i en egen iskall tapp kostar 50 spänn, jag dränker min sorg i denna gyllene dryck och begrundar mina brister och fördomar. Med tanke på ur mysigt det varit senaste dagarna så dras dock inte stämningen ned, mycket tack vare Mattias och Ida som håller mig glad i hågen och får mig att känna mig uppskattad. Vi bråkar en del och har vissa sura debatter men så är det ofta när man reser, stressigt att vara ifrån de man håller kär och allmänt stressigt att bo i en resväska och hålla reda på tider. "Håll hårt i din goda vän för där ute finns det gott om ormar, gå med de som vill dig väl, även om dina fickor är tomma", true dat kapten röd, true dat.
Colombianskt kaffe, glada ungar, trevliga bönder, god mat, amatörmässig självanalys och en kram eller två, vilka underbara dagar.
- comments
Mamma Just det : Underbart !
anna-isabella Ruskigt avis hursomhelst. Vi sitter och planerar en mini tripp runt europa på 22 dagar jag och mattias till sommaren :) så nu känns det lite bättre.Ni är grymt saknade dock och har lämnat ett litet deppat sällskap bakom er som precis bara börjat kontakt varandra igen. ( känn er betydelsefulla ) Hoppas änglarna gör sitt jobb iaf. och ta hand om er! puss och kram,/ / A-I