Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Efter en lång och solig promenad när jag kliver in i the temple of the eight immortals i Xi'an känns något genast annorlunda och främmande. Jag inser snabbt att det för en gångs skull inte är en turistfälla jag står i, husen är inte storslagna, ingen springer runt och säljer glass eller krimskrams. Överhuvudtaget syns inte många människor till och de som är här verkar ha kommit för att be snarare än att ta selfies, utöver de få besökarna vaggar här och var någon munk runt i långsamma bestämda mönster. Med köpt rökelse för bedjan sätter jag mig framför de heliga avbildningarna och får insikt i en sak: Jag har druckit jaksmörste med de buddhistiska munkarna i Drepung och jag har vandrat igenom shintoismens renande Torii kring Fushimi Inari-taisha i Kyoto, men det finns en religion har flytt mig under mina visiter i Asien. Detta är inte godtagbart och helt klart inte rätt väg att gå, det finns nämligen enligt utsago bara en väg att gå: Dao.
Av allas kinas filosofier och religioner, allt ifrån legalism och konfucianism till nykristenheten eller buddhismen så är en av dessa tankevägar lite mer svårgreppad än de andra. Om religionerna vore en skolklass skulle Taoismen (västerniserat från Daoismen) vara det där udda barnet i klassen som lever i sin egna lilla värld och resten av barnen inte riktigt förstår sig på, du vet den som stoppar maskrosor i öronen och har på sig stövlarna bak och fram. Det är svårt att säga om det är en filosofi eller religion idag då det i grunden verkar vara det förstnämnda men grundaren Laozi tillsammans med flera andra gamla gudar samtidigt dyrkas av många. Lärans innehåll i sig är dock var som gör det hela väldigt krångligt, i alla fall för mig.
Dao (vägen till lycka) är ett brett metafysiskt begrepp som innehåller många gamla och krångliga byggstenar. Bara den utifrån sett nedkokade versionen av att hålla sig naturligt passiv, vara nära naturen, vara ödmjuk, spontan och hålla saker simpla är i sig svår att helt förstå. Taoismen tydliggör inte vägen till harmoni med vardagliga förhållningssätt och regler likt konfucianismen, den ser snarare livet som en helhet som är i ständig förändring och därmed inte kan regleras bestämt. Istället bör saker naturligt balanseras medan vi följer med som observatörer snarare än aktörer. När alla termer såsom Ying och Yang (balansen mellan olika krafter i kosmos), Qi (livsenergin som naturligt flödar i kosmos) och Wu-wei (icke-handlande för att inte störa det naturliga flödet i kosmos) kommer in i bilden inser man snabbt att det krävs många år av meditation på en svåråtkomlig, vacker bergstopp för att få huvudet runt det hela.
Jahapp.. Då åker vi väl till en sån då.
Kl fyra på morgonen tjuter flertalet mobiler i rummet, dags att stiga upp och direkt gå ut igenom dörren för att påbörja vandringen upp på Hua, det stora berget i väst. Vi måste hinna upp innan sju när linbanorna öppnar och börjar skopa upp turister och skapa folkmassor där uppe. När vi kommer ned till hostellets ytterdörr så tar det dock stopp, vi är inlåsta och måste ringa efter öppning för att komma iväg, utöver detta så har vi en bit att gå bara för att komma till bergets fot. Igenom en svart spökby vandrar vi hurtigt och möts endast av en och annan morgonglad p**** Däribland en gammal man som ensam gör Tai chi. Redan här ser man alltså taoismens fotavtryck, hoho, på toppen är det säkert proppfullt av munkar och tempel fnissar jag för mig själv. Väl vid porten in verkar det som om ingången är stängt men när vi kikar in i den lilla betalluckan tittar ett sömnigt ansikte upp från vilan på tangentbordet, öppet 24/7 indeed!
Framme på leden som leder upp för bergssidan är vi en bra bit bakom planen och splittrar på oss för att få hålla egen takt, jag bestämmer mig för att slå på tjurskallen och trots den lilla förseningen försöka hinna upp. Det är inte den värsta uppförsbacken jag varit med om men norra toppen som ligger på 1614 meter är inget att fnysa åt, två långa timmar i krypande stadig takt väntar. När solen gått upp underlättas klättringen avsevärt och den fröjdsamma dalgången vi klättrar i visar upp sina vackra sandiga klippor och djupgröna växtlighet. Hinner med några minuters marginal inte upp innan sju (som var planen) men likväl när jag kikar över kanten och bländas av solen på östsidan så är där ytterst få människor. Fick inte berget för mig själv men oavsett är det underbart utan trängsel. Underligt nog verkar människorna komma nedåt från de andra tre högre topparna snarare än att följa mig uppåt, förklaringen till detta mysterium kommer visa sig senare. Jag tar rygg på en städare som arbetar sig uppåt och jagar denne till den centrala platån som ligger mellan de tre stora topparna, det är friska tag i den snubben. De flesta jag möter på vägen upp ser att jag är väl ansträngd och ger mig klappar på axeln och tummen upp vilket stärker och håller humöret uppe, men energin börjar nu ta slut och min tidigare goda takt faller till ett krypande. Plötsligt händer det.
Ut ur sinnesdimman stiger en livs levande, tvättäkta munk ut och promenerar långsamt nedåt stigen. Han stannar när han ser mig och jag krafsar med slöa och klumpiga rörelser fram min kamera och frågar om jag får fota. Han nickar lugnt och kliver ned till trappstegen ovanför mig. Efter fotot går han ytterligare närmare, tittar mig i ögonen med ett stillsamt ansiktsuttryck. Han sträcker fram händerna och drar sina handflator längst sidan av mitt svettiga huvud från tinningarna ned till axlarna, han säger inget, bara ler lite och sedan fortsätter han sin vandring nedåt. Paff och utan att ha en aning vad som just hände sätter jag mig ned medans tankarna slutar rusa och saktar ned. Jag kan inte sluta le.
Berget visar sig i sanning vara (såsom de flesta andra kända platser) en ständigt växande turistborg som kväver och skjuter undan tempel och heliga platser som ursprungligen satte platsen på kartan, men den munken var allt jag behövde för att vara nöjd oavsett. Det finns självklart platser för bedjan på Hua men med folkmassor trängande kring dem tappar de genast hela poängen, varför bergets oåtkomliga tinnar varit populära platser för taoisterna var just för att de var oåtkomliga. Att vara nära naturen och inte påverkas av vardagslivets stress och trängsel var halva idén. På så sätt har österrikiskt designade linbanor och utbyggda leder till toppen suddat ut Huas arv och därmed har en del av berget försvunnit. Men det är svårt att vara missnöjd, för utsikten är densamma som i forna tider och oj om den är värd inträdespriset.
Från alla toppar är utsikten otrolig, led av lägre berg med kilometerdjupa dalgångar skapar ett ogreppbart panorama och i timmar avnjuter vi denna. Vi träffar varandra här och var på topparna när vi vandrar runt på Huas smala åsar, i dess lummiga sänkor och karga klippor. De flesta trappstegen är uthuggna direkt ur berget och överallt finns samma rostiga kedja (att hålla sig fast i) som polerats blank av tusentals händer. Lite varstans finns små tempel och rastplatser, det hela är ytterst njutbart. Som en bonus drar en molnbank in över berget mot lunchtid och sveper in oss i ett mjölkvitt töcken, topparna förvandlas till öar i det stormande dimhavet. Några beslutar sig att stanna på berget och mötas på östra toppen mot eftermiddagen, där samlar vi vatten och hittar en liten terrass på 2000 meters höjd att vila och vika ut sovsäckarna på. Soluppgången är vid fem och alla är trötta så vi bestämmer oss att göra en tidig sorti och vid sju ligger vi ned. Antalet besökare minskar mer och mer och jag hoppas att vi får kanten för oss själva. Men då kommer horden, en oroväckande lik folkmassa som den jag träffade på vägen upp.
Hundratals studenter som verkar ha tagit de sista linbanelassen upp och som har mer packning med sig. Allt eftersom fylls hela östra halvan av berget upp med människor och snart slås tält upp vid våra fötter och främlingar lägger sig bredvid oss. Var trettionde sekund lyser någon nyfiken person in i ansiktet på oss med de infernaliska halogenlampor alla verkar äga. Då och då trampar de på oss som är långa och inte vågar krypa närmare det fria fallet på en halv kilometer. Den utvilade och festglada drösen har föga förståelse för vår trötthet och flera av dem har, liksom många andra i detta land, trasig volymknapp. Jag blir av med mina varmare kläder och hamnar lite oplanerat mot en ytterkant, temperaturen kryper ned till 14 grader och det blåser in kall fukt från passerande moln. Trots delad sovsäck blir kombinationen av kyla och ylande människor lite för mycket och jag trampar ned mot en mer vindstilla plats i sällskap av Isa som inte heller kan sova, där ser vi Futurama på nallen och får många långa timmar av tanke fram till fem.
Alla vaknar och pressar sig mot kanten, nu kommer den, den legendariska soluppgången över Huashan. Antiklimaxet är totalt när endast en svag strimma rött lyckas klämma sig igenom molnen, ett kinesiskt par pratar skämtsamt om att photoshoppa in en sol i sina bilder. Alla tittar sig omkring med tomma blickar en god stund, sen vi skrattar över hur det hela blev. Efter denna fadäs delar vi på oss för att senare mötas tillbaka på hostellet. Jag halvjoggar tillbaka mot sydtoppen för att hinna först till mitt sista mål på berget. Ok, nu måste jag vara ärlig här, jag har inte valt Hua bara för att få kika på taoismen eller den vackra utsikten, detta skall enligt utsago vara det farligaste vandringsberget i världen, trots kinesisk censur har flera dödsfall registrerats och berget fått ett ruskigt rykte. Denna myt vill jag granska närmare. När jag kommer fram öppnar de precis dörren och endast två personer är framför mig. Jag klättrar ned och ut på klippväggen och får en säkerhetssele fastsatt på mig. “Plank walk in the sky” är delvis orsaken till ryktet berget har, den är en led av smala plankor bokstavligt talat fastnaglad på en vertikal vägg med totalt fritt fall under.
När jag står och vänjer mig något med svindeln igenom att stirra ned i avgrunden inser jag att ingen hunnit in bakom mig och att jag därmed har fritt både fram och bak. Sedan 2005 har säkerhetsvajer med sele i princip omöjliggjort att man kan falla och därmed helt tagit bort någon typ av möjlighet för leden att hålla uppe sitt “farliga” rykte. Eftersom jag har god tid på mig bestämmer jag mig för att koppla lös mig ett litet slag och går några försiktiga meter såsom munkarna gjorde förr, fri och utlämnad. Det enda jag kan tänka på utöver den fantastiska glädjekänslan är hur avundsjuk Adam hade varit om han såg mig. Vid slutet på leden finns en liten plats för meditation och en helgedom att be i, vilket jag stannar för att göra. Detta visar sig dock vara ett misstag eftersom vågen av människor jag tidigare sprang före nu är ikapp. Detta är det enda farliga med leden, när femtio personer trängs på det smala plankorna och man måste runda varandra igenom att hänga ut för kanten. Det är total trafikstockning och jag får först ett ordentligt andetag efter jag klämt mig hela vägen tillbaka till utgången.
Nu har jag varit överallt, dags att gå ned. En sista rolig överraskning har dock berget. Under linbanan från norra toppen går ytterligare en väg upp, “The soldiers path”, som är långt kortare än vägen vi gick upp för. Detta måste ofrånkomligt betyda att det är långt brantare. Till min bedrövelse är originalvägen helt överbyggd av nyare betongtrappor och med en liten tår i ögat skumpar jag nedåt den vackra men nu bekvämt ombyggda klyftan. Till min glädje finns vissa partier kvar dock (skrytdelarna som är brantast), denna led stoltserar nämligen med att ha trappor i vinklar närmare 80° och jag måste säga att detta tamigtusan kan vara sant. I en som jag testar måste jag mer eller mindre hänga i kedjorna för att med tårna söka efter nästa steg, överraskande roligt. Turen avslutas dock i en turistfälla på botten av dalen där jag försöker gå förbi busstationen endast för att stoppas av två halvsovande poliser i ett bås vid vägen och tvingas backa och betala en biljett. 20 yuan.. Pyttsan.
Allt som allt en rolig upplevelse och kul att få dela med andra, det gav mig ingen insikt alls i taoism och var inte så farlig som jag tänkte (torde dock vara totalt självmord på vintern) men helt klart ett äventyr med många nya och outforskade aspekter. Trots tid för kontemplation fick jag ingen annan uppenbarelse än den att du varken behöver ha insikt i “vägen” eller någonting annat för att förstå varför berg som detta är heligt. Den flyktiga känslan man får då och då när man tittar på stjärnorna, känslan av att vara ofattbart liten, är evigt närvarande när man sitter vid en klippspets och väcker djupa tankar som vanligtvis inte får plats i vardagens funderingar kring sms, serier och Facebook.
Av allas kinas filosofier och religioner, allt ifrån legalism och konfucianism till nykristenheten eller buddhismen så är en av dessa tankevägar lite mer svårgreppad än de andra. Om religionerna vore en skolklass skulle Taoismen (västerniserat från Daoismen) vara det där udda barnet i klassen som lever i sin egna lilla värld och resten av barnen inte riktigt förstår sig på, du vet den som stoppar maskrosor i öronen och har på sig stövlarna bak och fram. Det är svårt att säga om det är en filosofi eller religion idag då det i grunden verkar vara det förstnämnda men grundaren Laozi tillsammans med flera andra gamla gudar samtidigt dyrkas av många. Lärans innehåll i sig är dock var som gör det hela väldigt krångligt, i alla fall för mig.
Dao (vägen till lycka) är ett brett metafysiskt begrepp som innehåller många gamla och krångliga byggstenar. Bara den utifrån sett nedkokade versionen av att hålla sig naturligt passiv, vara nära naturen, vara ödmjuk, spontan och hålla saker simpla är i sig svår att helt förstå. Taoismen tydliggör inte vägen till harmoni med vardagliga förhållningssätt och regler likt konfucianismen, den ser snarare livet som en helhet som är i ständig förändring och därmed inte kan regleras bestämt. Istället bör saker naturligt balanseras medan vi följer med som observatörer snarare än aktörer. När alla termer såsom Ying och Yang (balansen mellan olika krafter i kosmos), Qi (livsenergin som naturligt flödar i kosmos) och Wu-wei (icke-handlande för att inte störa det naturliga flödet i kosmos) kommer in i bilden inser man snabbt att det krävs många år av meditation på en svåråtkomlig, vacker bergstopp för att få huvudet runt det hela.
Jahapp.. Då åker vi väl till en sån då.
Kl fyra på morgonen tjuter flertalet mobiler i rummet, dags att stiga upp och direkt gå ut igenom dörren för att påbörja vandringen upp på Hua, det stora berget i väst. Vi måste hinna upp innan sju när linbanorna öppnar och börjar skopa upp turister och skapa folkmassor där uppe. När vi kommer ned till hostellets ytterdörr så tar det dock stopp, vi är inlåsta och måste ringa efter öppning för att komma iväg, utöver detta så har vi en bit att gå bara för att komma till bergets fot. Igenom en svart spökby vandrar vi hurtigt och möts endast av en och annan morgonglad p**** Däribland en gammal man som ensam gör Tai chi. Redan här ser man alltså taoismens fotavtryck, hoho, på toppen är det säkert proppfullt av munkar och tempel fnissar jag för mig själv. Väl vid porten in verkar det som om ingången är stängt men när vi kikar in i den lilla betalluckan tittar ett sömnigt ansikte upp från vilan på tangentbordet, öppet 24/7 indeed!
Framme på leden som leder upp för bergssidan är vi en bra bit bakom planen och splittrar på oss för att få hålla egen takt, jag bestämmer mig för att slå på tjurskallen och trots den lilla förseningen försöka hinna upp. Det är inte den värsta uppförsbacken jag varit med om men norra toppen som ligger på 1614 meter är inget att fnysa åt, två långa timmar i krypande stadig takt väntar. När solen gått upp underlättas klättringen avsevärt och den fröjdsamma dalgången vi klättrar i visar upp sina vackra sandiga klippor och djupgröna växtlighet. Hinner med några minuters marginal inte upp innan sju (som var planen) men likväl när jag kikar över kanten och bländas av solen på östsidan så är där ytterst få människor. Fick inte berget för mig själv men oavsett är det underbart utan trängsel. Underligt nog verkar människorna komma nedåt från de andra tre högre topparna snarare än att följa mig uppåt, förklaringen till detta mysterium kommer visa sig senare. Jag tar rygg på en städare som arbetar sig uppåt och jagar denne till den centrala platån som ligger mellan de tre stora topparna, det är friska tag i den snubben. De flesta jag möter på vägen upp ser att jag är väl ansträngd och ger mig klappar på axeln och tummen upp vilket stärker och håller humöret uppe, men energin börjar nu ta slut och min tidigare goda takt faller till ett krypande. Plötsligt händer det.
Ut ur sinnesdimman stiger en livs levande, tvättäkta munk ut och promenerar långsamt nedåt stigen. Han stannar när han ser mig och jag krafsar med slöa och klumpiga rörelser fram min kamera och frågar om jag får fota. Han nickar lugnt och kliver ned till trappstegen ovanför mig. Efter fotot går han ytterligare närmare, tittar mig i ögonen med ett stillsamt ansiktsuttryck. Han sträcker fram händerna och drar sina handflator längst sidan av mitt svettiga huvud från tinningarna ned till axlarna, han säger inget, bara ler lite och sedan fortsätter han sin vandring nedåt. Paff och utan att ha en aning vad som just hände sätter jag mig ned medans tankarna slutar rusa och saktar ned. Jag kan inte sluta le.
Berget visar sig i sanning vara (såsom de flesta andra kända platser) en ständigt växande turistborg som kväver och skjuter undan tempel och heliga platser som ursprungligen satte platsen på kartan, men den munken var allt jag behövde för att vara nöjd oavsett. Det finns självklart platser för bedjan på Hua men med folkmassor trängande kring dem tappar de genast hela poängen, varför bergets oåtkomliga tinnar varit populära platser för taoisterna var just för att de var oåtkomliga. Att vara nära naturen och inte påverkas av vardagslivets stress och trängsel var halva idén. På så sätt har österrikiskt designade linbanor och utbyggda leder till toppen suddat ut Huas arv och därmed har en del av berget försvunnit. Men det är svårt att vara missnöjd, för utsikten är densamma som i forna tider och oj om den är värd inträdespriset.
Från alla toppar är utsikten otrolig, led av lägre berg med kilometerdjupa dalgångar skapar ett ogreppbart panorama och i timmar avnjuter vi denna. Vi träffar varandra här och var på topparna när vi vandrar runt på Huas smala åsar, i dess lummiga sänkor och karga klippor. De flesta trappstegen är uthuggna direkt ur berget och överallt finns samma rostiga kedja (att hålla sig fast i) som polerats blank av tusentals händer. Lite varstans finns små tempel och rastplatser, det hela är ytterst njutbart. Som en bonus drar en molnbank in över berget mot lunchtid och sveper in oss i ett mjölkvitt töcken, topparna förvandlas till öar i det stormande dimhavet. Några beslutar sig att stanna på berget och mötas på östra toppen mot eftermiddagen, där samlar vi vatten och hittar en liten terrass på 2000 meters höjd att vila och vika ut sovsäckarna på. Soluppgången är vid fem och alla är trötta så vi bestämmer oss att göra en tidig sorti och vid sju ligger vi ned. Antalet besökare minskar mer och mer och jag hoppas att vi får kanten för oss själva. Men då kommer horden, en oroväckande lik folkmassa som den jag träffade på vägen upp.
Hundratals studenter som verkar ha tagit de sista linbanelassen upp och som har mer packning med sig. Allt eftersom fylls hela östra halvan av berget upp med människor och snart slås tält upp vid våra fötter och främlingar lägger sig bredvid oss. Var trettionde sekund lyser någon nyfiken person in i ansiktet på oss med de infernaliska halogenlampor alla verkar äga. Då och då trampar de på oss som är långa och inte vågar krypa närmare det fria fallet på en halv kilometer. Den utvilade och festglada drösen har föga förståelse för vår trötthet och flera av dem har, liksom många andra i detta land, trasig volymknapp. Jag blir av med mina varmare kläder och hamnar lite oplanerat mot en ytterkant, temperaturen kryper ned till 14 grader och det blåser in kall fukt från passerande moln. Trots delad sovsäck blir kombinationen av kyla och ylande människor lite för mycket och jag trampar ned mot en mer vindstilla plats i sällskap av Isa som inte heller kan sova, där ser vi Futurama på nallen och får många långa timmar av tanke fram till fem.
Alla vaknar och pressar sig mot kanten, nu kommer den, den legendariska soluppgången över Huashan. Antiklimaxet är totalt när endast en svag strimma rött lyckas klämma sig igenom molnen, ett kinesiskt par pratar skämtsamt om att photoshoppa in en sol i sina bilder. Alla tittar sig omkring med tomma blickar en god stund, sen vi skrattar över hur det hela blev. Efter denna fadäs delar vi på oss för att senare mötas tillbaka på hostellet. Jag halvjoggar tillbaka mot sydtoppen för att hinna först till mitt sista mål på berget. Ok, nu måste jag vara ärlig här, jag har inte valt Hua bara för att få kika på taoismen eller den vackra utsikten, detta skall enligt utsago vara det farligaste vandringsberget i världen, trots kinesisk censur har flera dödsfall registrerats och berget fått ett ruskigt rykte. Denna myt vill jag granska närmare. När jag kommer fram öppnar de precis dörren och endast två personer är framför mig. Jag klättrar ned och ut på klippväggen och får en säkerhetssele fastsatt på mig. “Plank walk in the sky” är delvis orsaken till ryktet berget har, den är en led av smala plankor bokstavligt talat fastnaglad på en vertikal vägg med totalt fritt fall under.
När jag står och vänjer mig något med svindeln igenom att stirra ned i avgrunden inser jag att ingen hunnit in bakom mig och att jag därmed har fritt både fram och bak. Sedan 2005 har säkerhetsvajer med sele i princip omöjliggjort att man kan falla och därmed helt tagit bort någon typ av möjlighet för leden att hålla uppe sitt “farliga” rykte. Eftersom jag har god tid på mig bestämmer jag mig för att koppla lös mig ett litet slag och går några försiktiga meter såsom munkarna gjorde förr, fri och utlämnad. Det enda jag kan tänka på utöver den fantastiska glädjekänslan är hur avundsjuk Adam hade varit om han såg mig. Vid slutet på leden finns en liten plats för meditation och en helgedom att be i, vilket jag stannar för att göra. Detta visar sig dock vara ett misstag eftersom vågen av människor jag tidigare sprang före nu är ikapp. Detta är det enda farliga med leden, när femtio personer trängs på det smala plankorna och man måste runda varandra igenom att hänga ut för kanten. Det är total trafikstockning och jag får först ett ordentligt andetag efter jag klämt mig hela vägen tillbaka till utgången.
Nu har jag varit överallt, dags att gå ned. En sista rolig överraskning har dock berget. Under linbanan från norra toppen går ytterligare en väg upp, “The soldiers path”, som är långt kortare än vägen vi gick upp för. Detta måste ofrånkomligt betyda att det är långt brantare. Till min bedrövelse är originalvägen helt överbyggd av nyare betongtrappor och med en liten tår i ögat skumpar jag nedåt den vackra men nu bekvämt ombyggda klyftan. Till min glädje finns vissa partier kvar dock (skrytdelarna som är brantast), denna led stoltserar nämligen med att ha trappor i vinklar närmare 80° och jag måste säga att detta tamigtusan kan vara sant. I en som jag testar måste jag mer eller mindre hänga i kedjorna för att med tårna söka efter nästa steg, överraskande roligt. Turen avslutas dock i en turistfälla på botten av dalen där jag försöker gå förbi busstationen endast för att stoppas av två halvsovande poliser i ett bås vid vägen och tvingas backa och betala en biljett. 20 yuan.. Pyttsan.
Allt som allt en rolig upplevelse och kul att få dela med andra, det gav mig ingen insikt alls i taoism och var inte så farlig som jag tänkte (torde dock vara totalt självmord på vintern) men helt klart ett äventyr med många nya och outforskade aspekter. Trots tid för kontemplation fick jag ingen annan uppenbarelse än den att du varken behöver ha insikt i “vägen” eller någonting annat för att förstå varför berg som detta är heligt. Den flyktiga känslan man får då och då när man tittar på stjärnorna, känslan av att vara ofattbart liten, är evigt närvarande när man sitter vid en klippspets och väcker djupa tankar som vanligtvis inte får plats i vardagens funderingar kring sms, serier och Facebook.
- comments
Mamma och Pappa Eken! Du måst ju tänk !!!!
Mamma Käre son, kom bara hem så får du väl se ,!