Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Vi konstaterar att vi har haft en väldigt intensiv och rolig resa när vi efter två veckors tid tar farväl av Anders och Emilia. De har kastats rakt in i hutonger och smog, prutning och dagslånga promenader och klarat sig fint. För att hinna med alla drivor av “måste ses” så har de rent bokstavligt stressat ut ur dörren varje morgon och ofta däckat vid hemkomst. Det är inte en semester såsom de flesta ser en semester men jag hoppas att de har haft en kul och annorlunda upplevelse, med några dagars god sömn som distans är den här typen av resa den bästa att blicka tillbaka på i min erfarenhet. Hejdå dårar!
Den slaktade gruppen fortsätter vidare. Vi stiger upp tidigt och snor en taxi till tågstationen för att åka vidare, en dags resa väntar till Chengdu och Sichuan, en av de mest kända men för mig minst outforskade av provinserna i Kina. Fantastisk tågresa iom att vi åker dagtid och att jag inte behöver sova. Visst kan det verka slösaktigt att ta ett dagståg och därmed boka hostel istället för att sömn ingår i biljettpriset men det är värt den kronan när vi ändå bara är på genomresa och bussen går tidigt nästa morgon. Ja, inte stannar vi i Chengdu inte. Nejnej, hur skulle det se ut? Jag får mig en av de godaste gaturgrillningarna i mitt liv och vi sover på ett 100% anonymt och omärkt lägenhetshostel, detta är allt vi hinner se av staden.
Vi tar på tunnelbanan farväl av nästa två som bryter från gruppen, Anna och Markus ska stanna i staden och se vad den har att erbjuda så vi tvingas dela på oss, i alla fall för stunden. För mig, Isa, Mattias och Ruby väntar ett mål långt ute i ingenstans, vid Chengdu påbörjas nämligen uppförsbacken som leder upp mot himalayas högerflank och den tibetanska platån är inte att leka med. Vi ska till Aba-regionen, en mindre isolerad plats där majoriteten av befolkningen är Tibetanska minoritetsgrupper på villovägar. Vi beräknar att de 22 milen vi skall färdas kommer ta 9 timmar med buss. Det är alltså fågelvägen ungefär samma medelhastighet att ta sig dit som på en dassig trampmoped men den egentliga vägen visar sig förstås vara långt från fågelväg.. Eller ja, vägens höjd torde "fågelväg" passa som beskrivning för.
Busschaffören kör på som en galning (dock bara tvärnit för att undvika frontalkrock en gång) upp längst de smala vägarna som för att kompensera för stigningen dras ut i långa slingrande meandringar i de djupa dalgångarna. Landskapet går från att vara relativt trist till att bli spektakulärt, kilometerlånga becksvarta tunnlar varvas med höga berg, broar över forsande älvar och allt simplare byar. Landskapet påminner väldigt mycket om något jag såg i “The sound of music”. När jag ser de små terrasserna med rapsblommor väntar jag därmed spänt på att se någon i tibetansk folkdräkt snurra sjungandes med armarna utsträckta.
Kontrasten mellan lummig dalgång, knivskapa berg och stora forsar gör att jag de sista timmarna inte kan göra annat än att stirra ut igenom fönstret, galet vackert. De vanliga 70-talskåkarna byts undan för undan ut till en för mig ny blandning av tibetanskt och kinesiskt med fler och i storlek mindre murade byggnader. Dessa är utöver den traditionella vita tibetanska husfärgen även målad med andra klara nyanser. De har stora målningar på fasaderna och små vackert utformade fönsterkarmar. Frekvensen av solkors och böneflaggor stiger till inget tvivel längre finns att vi kommit både högt och långt från det Kina som beskrivs i resekatalogen.
Valet av slutdestinationen är enkelt, ju längre bort desto bättre, ju mindre turister desto bättre och ju mindre vägar desto bättre. Dit tar sig vanligtvis varken de höga priserna, folkmassorna eller stressen. Rilong verkar passa denna beskrivning utmärkt, endast en buss visar sig gå dit (eller snarare nästan dit) per dag, något som mer eller mindre garanterar brist på folk. Allt eftersom vi närmar oss målet blir vägarna farligare och trafiken minskar drastiskt. Från att ha sikt ett hundratal meter nere i dalgångens djup arbetar vi oss mot topparna där sikten mångdubblas till fantastiska panoraman. Vi får till och med nöjet att passera över en bergskam (Mengbi) på 4100 meters höjd. Hela detta område är ständigt utsatt för mindre jordskalv och eftereffekterna av det stora skalvet 2008 (som vi svenskar kanske minns från nyheterna) märks fortfarande av. De flesta vägarna är nylagda och i gott skick men det pågår arbeten i princip nonstop längst vägen och några vägpartier är fortfarande inte klara, det är stor rasrisk från klipporna som lutar sig över vägen och här och var väjer busschauffören för stenblock på vägen. Vid ett tillfälle tvingas bussen stanna helt medans arbetare rensar rasmassorna som blockerar hela vägen.
Efter många om och men hoppar vi av så långt bussen når och blir uppsnappade av en trevlig snubbe som skjutsar oss de sista 5 milen till Rilong för en ringa slant. Han rekommenderar oss till ett okänt omärkt hostel vars ägare han verkar känna, efter lite efterforskning visar det sig att detta med hästlängder slår de få andra etablerade hostellen i det pyttelilla samhället. Rilong visar sig nämligen inte vara mycket mer än en gata som man strosar igenom på några minuter, men här finns gott om ställen att både äta och köpa saker. Folk är något mer reserverade och väldigt trevliga, typ kinesernas version av norrlänningar och de är väldigt välkomnande. Vi får helt gratis en konstig träbark att koka te på för att motverka höjdsjuka och blir bjudna av hushållerskan inte bara på en hemlagad soppa när vi beställer mat utan även vilda smultron och äpplen. Den mysiga tanten ger oss information om dalgångarna, kostnader och varnar oss att inte skada oss i vildmarken. Vilken störtskön brud. Vårt värdshus känns iom detta knappast som ett hostel utan snarare hennes utbyggda egna hus. För 25 Yuan får vi dubbelrum och gottar oss i egen dusch (med egen vattenkokare i taket för varmvatten) och värmemadrasserna som medföljer.
Det märks förresten att vi passerat en bra bit upp. Våra chipspåsar från Xi'an håller på att explodera, kulorna i våra deo-rollers ploppar ut, fluxen sprutar ut när man skruvar av locket och halvfulla pet-flaskor är så hårda att vi knappt vågar öppna dem. Lufttryck är spännande grejer. En annan spännande sak uppe i bergen är dels den tunna, torra luften som gör dig lätt ansträngd bara av att strosa runt (Rilong ligger på ca 3,5kilometers höjd och syrebristen är därmed hyffsat märkbar) och dels den stora skillnaden mellan dag och natt. Dagarna är trots friska vindar stekheta under den brännande solen (högre höjd = mindre moln) men när solen gått ned blir det i kontrast iskallt väldigt fort. På dagarna köper vi Yak jerky och promenerar runt i dalen bland lösa hästar och hundar, vi byter sedan linne och shorts till huvtröjor och långkalsonger när det rör sig mot kvällen och myser ner oss under tjocka täcken.
Det är alltid svårt att anpassa sig till nya miljöer men här var det, för mig i alla fall, extremt lätt. Det är både välkomnande och avslappnande, jag gottar mig i de djupa andetag jag i storstäderna saknade så.
Den slaktade gruppen fortsätter vidare. Vi stiger upp tidigt och snor en taxi till tågstationen för att åka vidare, en dags resa väntar till Chengdu och Sichuan, en av de mest kända men för mig minst outforskade av provinserna i Kina. Fantastisk tågresa iom att vi åker dagtid och att jag inte behöver sova. Visst kan det verka slösaktigt att ta ett dagståg och därmed boka hostel istället för att sömn ingår i biljettpriset men det är värt den kronan när vi ändå bara är på genomresa och bussen går tidigt nästa morgon. Ja, inte stannar vi i Chengdu inte. Nejnej, hur skulle det se ut? Jag får mig en av de godaste gaturgrillningarna i mitt liv och vi sover på ett 100% anonymt och omärkt lägenhetshostel, detta är allt vi hinner se av staden.
Vi tar på tunnelbanan farväl av nästa två som bryter från gruppen, Anna och Markus ska stanna i staden och se vad den har att erbjuda så vi tvingas dela på oss, i alla fall för stunden. För mig, Isa, Mattias och Ruby väntar ett mål långt ute i ingenstans, vid Chengdu påbörjas nämligen uppförsbacken som leder upp mot himalayas högerflank och den tibetanska platån är inte att leka med. Vi ska till Aba-regionen, en mindre isolerad plats där majoriteten av befolkningen är Tibetanska minoritetsgrupper på villovägar. Vi beräknar att de 22 milen vi skall färdas kommer ta 9 timmar med buss. Det är alltså fågelvägen ungefär samma medelhastighet att ta sig dit som på en dassig trampmoped men den egentliga vägen visar sig förstås vara långt från fågelväg.. Eller ja, vägens höjd torde "fågelväg" passa som beskrivning för.
Busschaffören kör på som en galning (dock bara tvärnit för att undvika frontalkrock en gång) upp längst de smala vägarna som för att kompensera för stigningen dras ut i långa slingrande meandringar i de djupa dalgångarna. Landskapet går från att vara relativt trist till att bli spektakulärt, kilometerlånga becksvarta tunnlar varvas med höga berg, broar över forsande älvar och allt simplare byar. Landskapet påminner väldigt mycket om något jag såg i “The sound of music”. När jag ser de små terrasserna med rapsblommor väntar jag därmed spänt på att se någon i tibetansk folkdräkt snurra sjungandes med armarna utsträckta.
Kontrasten mellan lummig dalgång, knivskapa berg och stora forsar gör att jag de sista timmarna inte kan göra annat än att stirra ut igenom fönstret, galet vackert. De vanliga 70-talskåkarna byts undan för undan ut till en för mig ny blandning av tibetanskt och kinesiskt med fler och i storlek mindre murade byggnader. Dessa är utöver den traditionella vita tibetanska husfärgen även målad med andra klara nyanser. De har stora målningar på fasaderna och små vackert utformade fönsterkarmar. Frekvensen av solkors och böneflaggor stiger till inget tvivel längre finns att vi kommit både högt och långt från det Kina som beskrivs i resekatalogen.
Valet av slutdestinationen är enkelt, ju längre bort desto bättre, ju mindre turister desto bättre och ju mindre vägar desto bättre. Dit tar sig vanligtvis varken de höga priserna, folkmassorna eller stressen. Rilong verkar passa denna beskrivning utmärkt, endast en buss visar sig gå dit (eller snarare nästan dit) per dag, något som mer eller mindre garanterar brist på folk. Allt eftersom vi närmar oss målet blir vägarna farligare och trafiken minskar drastiskt. Från att ha sikt ett hundratal meter nere i dalgångens djup arbetar vi oss mot topparna där sikten mångdubblas till fantastiska panoraman. Vi får till och med nöjet att passera över en bergskam (Mengbi) på 4100 meters höjd. Hela detta område är ständigt utsatt för mindre jordskalv och eftereffekterna av det stora skalvet 2008 (som vi svenskar kanske minns från nyheterna) märks fortfarande av. De flesta vägarna är nylagda och i gott skick men det pågår arbeten i princip nonstop längst vägen och några vägpartier är fortfarande inte klara, det är stor rasrisk från klipporna som lutar sig över vägen och här och var väjer busschauffören för stenblock på vägen. Vid ett tillfälle tvingas bussen stanna helt medans arbetare rensar rasmassorna som blockerar hela vägen.
Efter många om och men hoppar vi av så långt bussen når och blir uppsnappade av en trevlig snubbe som skjutsar oss de sista 5 milen till Rilong för en ringa slant. Han rekommenderar oss till ett okänt omärkt hostel vars ägare han verkar känna, efter lite efterforskning visar det sig att detta med hästlängder slår de få andra etablerade hostellen i det pyttelilla samhället. Rilong visar sig nämligen inte vara mycket mer än en gata som man strosar igenom på några minuter, men här finns gott om ställen att både äta och köpa saker. Folk är något mer reserverade och väldigt trevliga, typ kinesernas version av norrlänningar och de är väldigt välkomnande. Vi får helt gratis en konstig träbark att koka te på för att motverka höjdsjuka och blir bjudna av hushållerskan inte bara på en hemlagad soppa när vi beställer mat utan även vilda smultron och äpplen. Den mysiga tanten ger oss information om dalgångarna, kostnader och varnar oss att inte skada oss i vildmarken. Vilken störtskön brud. Vårt värdshus känns iom detta knappast som ett hostel utan snarare hennes utbyggda egna hus. För 25 Yuan får vi dubbelrum och gottar oss i egen dusch (med egen vattenkokare i taket för varmvatten) och värmemadrasserna som medföljer.
Det märks förresten att vi passerat en bra bit upp. Våra chipspåsar från Xi'an håller på att explodera, kulorna i våra deo-rollers ploppar ut, fluxen sprutar ut när man skruvar av locket och halvfulla pet-flaskor är så hårda att vi knappt vågar öppna dem. Lufttryck är spännande grejer. En annan spännande sak uppe i bergen är dels den tunna, torra luften som gör dig lätt ansträngd bara av att strosa runt (Rilong ligger på ca 3,5kilometers höjd och syrebristen är därmed hyffsat märkbar) och dels den stora skillnaden mellan dag och natt. Dagarna är trots friska vindar stekheta under den brännande solen (högre höjd = mindre moln) men när solen gått ned blir det i kontrast iskallt väldigt fort. På dagarna köper vi Yak jerky och promenerar runt i dalen bland lösa hästar och hundar, vi byter sedan linne och shorts till huvtröjor och långkalsonger när det rör sig mot kvällen och myser ner oss under tjocka täcken.
Det är alltid svårt att anpassa sig till nya miljöer men här var det, för mig i alla fall, extremt lätt. Det är både välkomnande och avslappnande, jag gottar mig i de djupa andetag jag i storstäderna saknade så.
- comments