Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Väderleksrapporten visar allt mer regn, vattnet rinner längst de sluttande gatorna utanför. När jag sitter och tittar ut på de dimmiga bergen så inser jag att fler dalvandringar inte skulle vara alltför intressanta om jag 1: Inte ser mer än några meter framåt pga dimma och dis och 2: Klampar i iskall lervälling. Utmaningen skulle vara rolig men det skulle nog vara lite ospektakulärt och därmed dålig stämning i leden.
Rilong som var så trevligt. Aja, Vädret kan man inte rå över, men man kan fly det! Vi får ett erbjudande att åka jeep längst den gamla, kortare vägen (som de nu avstängda bussarna tidigare trafikerade) för en billigare peng än vi tog oss hit på och med löfte om fina vyer. Dealio!
Vi klämmer in 8 personer i jeepen och börjar klättra uppåt i arla morgon, vägen går nämligen rakt över och ned från bergen mot Chengdu istället för runt. Vägrarna börjar direkt slingra sig fram och tillbaka och även fast föraren verkar redig så blir det lite svettigt. Anledningen till fuktiga armhålor är den dimma som sveper in bergen efter strax under 4000 meter och uppåt. Ärtsoppan gör att vi inte ser mer än 10 meter framför oss och mötande trafik kommer ut ur intet på den smala och ofta räckeslösa vägen. Vi förstår nu även varför vägen inte används, stenras har plockat bort en av filerna vid några tillfällen och asfalten är sprucken och oformlig i sträckor där berget rört på sig. Betongblock som skall hindra avkörning har svalts av de eroderande kanterna och fallit ned i avgrunderna under vägen, förare har dessutom av outgrundliga anledningar stannat och tagit pauser mitt på vägbanan. Tack och lov ger deras varningsblinkers (som alltid är på) någon sekund för vår chaffis att reagera. Vi slirar fram och tillbaka upp till 4300 och sedan tillbaka ned igen mot dalbottnen och dimman lättar, det är här det blir riktigt intressant.
Vägen slutar. Jag menar inte att sträckan vi åker på försvinner men vad vi kör på kan knappast längre kvalificeras som väg. Tillplattade stenar och grus skapar en led längst med floden vid dalbottnen som ger illusionen av en körbar rutt. Detta i kombination med en hyfsad hastighet skapar en krigszon i baksätet där jag, som inte har bälte studsar runt som en gummiboll och skadar mina stackars medpassagerare. Alla fotografier vi försöker ta på de spruckna (ibland halvt kollapsade) kolsvarta tunnlarna, de grusiga getstigarna eller mötena med de stora arbetslastbilarna förvandlas till utsuddat kladd p.g.a det simulerade slaganfallet vi upplever. Vi lyssnar på kinesisk discopop på skrålande volym hela vägen, det hela var extremt kul.
Vi försöker i Chengdu hitta ett lokalt kinesiskt hostel men detta visar sig vara närpå omöjligt. De mindre, billigare hostellen som inte skyltas med på standardsidor (hostelworld.com osv) tar spännande nog inte emot utlänningar och nekar direkt inträde för ickekineser. För att mjölka pengar ur turister och stimulera gott rykte (bekvämt och familjärt) så verkar alltså det lyxigare hostellen vara det enda lättillgängliga och de egentligen mest ekonomiska och mysiga hostellen göms därmed undan. Vi nekas sovplats flertalet gånger tills vi till slut hittar en omärkt lägenhet som hyr ut sängar. Det är fantastiskt mysigt och vi gläds åt en dag av nostalgidatorspel och stadsvandringar med fin utsikt från 26:e våningen. Nu får vi även ta en liten kik i staden, som vi trots bristande intresse gärna tittar lite på i alla fall. Utomhusmarknaderna i Chengdu visar sig vara några av de bästa jag sett, med enorma stråk av stånd blandat med större varuhus. Allt ifrån krimskrams till bilar. Kontrasten är total. Ena stunden tittar vi på en hord råttor som äter sopor inkastade i ett hus för att fem minuter senare i samma byggnad gå in i ett ultralyxigt shoppingcenter med rullskridskorink, arkader och finkläder. Vi avslutar med en 24 timmar lång tågfärd med schackspel, politiska samtal, Pokémon och snabbnudlar.
Jösses vad vi suttit ned och tagit det lugnt på sista tiden fressten. Vi har helt enkelt legat av oss, gått för få promenader och unnat oss för mycket sängliggande. Nä, det går inte, vi måste tuktas, och då menar jag verkligen smiskas upp i form.
För att härda kroppen och disciplinera sinnet ordentligt finns bara ett ställe att åka till...
Not till mig: Många kineser har till denna dag seriösa problem med japaner. Sedan kriget och Nanjing så är läget mellan nationerna fortfarande spänt och stämningen väldigt, väldigt dålig. Varför tror jag det? Anders och Mattias får under en middag vid Hua en efterfrågan av kocken på en restaurang att fotas med denne och en skylt med kinesiska tecken på. De tackar ja och ler glatt såsom man ofta får göra när man är här. Efteråt säger Ruby dock till vår förvåning att skylten som de poserat med lyder något i stil med "Japanerna är inte ens mänskliga". Utöver detta så hade en av poplåtarna vi lyssnade på på väg från Rilong texten: "Döda alla japaner". Det är rätt läskigt hur vidöppet det nu snart åttioåriga såret fortfarande är. Food for thought.
Rilong som var så trevligt. Aja, Vädret kan man inte rå över, men man kan fly det! Vi får ett erbjudande att åka jeep längst den gamla, kortare vägen (som de nu avstängda bussarna tidigare trafikerade) för en billigare peng än vi tog oss hit på och med löfte om fina vyer. Dealio!
Vi klämmer in 8 personer i jeepen och börjar klättra uppåt i arla morgon, vägen går nämligen rakt över och ned från bergen mot Chengdu istället för runt. Vägrarna börjar direkt slingra sig fram och tillbaka och även fast föraren verkar redig så blir det lite svettigt. Anledningen till fuktiga armhålor är den dimma som sveper in bergen efter strax under 4000 meter och uppåt. Ärtsoppan gör att vi inte ser mer än 10 meter framför oss och mötande trafik kommer ut ur intet på den smala och ofta räckeslösa vägen. Vi förstår nu även varför vägen inte används, stenras har plockat bort en av filerna vid några tillfällen och asfalten är sprucken och oformlig i sträckor där berget rört på sig. Betongblock som skall hindra avkörning har svalts av de eroderande kanterna och fallit ned i avgrunderna under vägen, förare har dessutom av outgrundliga anledningar stannat och tagit pauser mitt på vägbanan. Tack och lov ger deras varningsblinkers (som alltid är på) någon sekund för vår chaffis att reagera. Vi slirar fram och tillbaka upp till 4300 och sedan tillbaka ned igen mot dalbottnen och dimman lättar, det är här det blir riktigt intressant.
Vägen slutar. Jag menar inte att sträckan vi åker på försvinner men vad vi kör på kan knappast längre kvalificeras som väg. Tillplattade stenar och grus skapar en led längst med floden vid dalbottnen som ger illusionen av en körbar rutt. Detta i kombination med en hyfsad hastighet skapar en krigszon i baksätet där jag, som inte har bälte studsar runt som en gummiboll och skadar mina stackars medpassagerare. Alla fotografier vi försöker ta på de spruckna (ibland halvt kollapsade) kolsvarta tunnlarna, de grusiga getstigarna eller mötena med de stora arbetslastbilarna förvandlas till utsuddat kladd p.g.a det simulerade slaganfallet vi upplever. Vi lyssnar på kinesisk discopop på skrålande volym hela vägen, det hela var extremt kul.
Vi försöker i Chengdu hitta ett lokalt kinesiskt hostel men detta visar sig vara närpå omöjligt. De mindre, billigare hostellen som inte skyltas med på standardsidor (hostelworld.com osv) tar spännande nog inte emot utlänningar och nekar direkt inträde för ickekineser. För att mjölka pengar ur turister och stimulera gott rykte (bekvämt och familjärt) så verkar alltså det lyxigare hostellen vara det enda lättillgängliga och de egentligen mest ekonomiska och mysiga hostellen göms därmed undan. Vi nekas sovplats flertalet gånger tills vi till slut hittar en omärkt lägenhet som hyr ut sängar. Det är fantastiskt mysigt och vi gläds åt en dag av nostalgidatorspel och stadsvandringar med fin utsikt från 26:e våningen. Nu får vi även ta en liten kik i staden, som vi trots bristande intresse gärna tittar lite på i alla fall. Utomhusmarknaderna i Chengdu visar sig vara några av de bästa jag sett, med enorma stråk av stånd blandat med större varuhus. Allt ifrån krimskrams till bilar. Kontrasten är total. Ena stunden tittar vi på en hord råttor som äter sopor inkastade i ett hus för att fem minuter senare i samma byggnad gå in i ett ultralyxigt shoppingcenter med rullskridskorink, arkader och finkläder. Vi avslutar med en 24 timmar lång tågfärd med schackspel, politiska samtal, Pokémon och snabbnudlar.
Jösses vad vi suttit ned och tagit det lugnt på sista tiden fressten. Vi har helt enkelt legat av oss, gått för få promenader och unnat oss för mycket sängliggande. Nä, det går inte, vi måste tuktas, och då menar jag verkligen smiskas upp i form.
För att härda kroppen och disciplinera sinnet ordentligt finns bara ett ställe att åka till...
Not till mig: Många kineser har till denna dag seriösa problem med japaner. Sedan kriget och Nanjing så är läget mellan nationerna fortfarande spänt och stämningen väldigt, väldigt dålig. Varför tror jag det? Anders och Mattias får under en middag vid Hua en efterfrågan av kocken på en restaurang att fotas med denne och en skylt med kinesiska tecken på. De tackar ja och ler glatt såsom man ofta får göra när man är här. Efteråt säger Ruby dock till vår förvåning att skylten som de poserat med lyder något i stil med "Japanerna är inte ens mänskliga". Utöver detta så hade en av poplåtarna vi lyssnade på på väg från Rilong texten: "Döda alla japaner". Det är rätt läskigt hur vidöppet det nu snart åttioåriga såret fortfarande är. Food for thought.
- comments