Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Sagodags alla barn!
Det var en gång för länge sedan en gammal man som slogs mot en hemsk demon. Det hemska odjuret ville gifta sig och rövade bort mannens fyra vackra döttrar. Han vägrade dock demonen sina barn och försökte skydda dem men efter en kort kamp förlorade han och döttrarna tvingades fly upp i bergen där de i sin stora sorg försvann in i det vilda och blev ett med bergets sten. En efter en skapades nya höga toppar av var och en av systrarna. Den fjärde och yngsta systern flydde med sin älskade längst upp i massivet och när hon blev ett med berget skapade hon den högsta toppen, drottningen av bergen. Hennes älskade blev till molnen och han cirklar sedan dess och för all framtid oroligt kring hennes huvud.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
De spar inte på krutet när det kommer till sagor här inte, men å andra sidan är det här stället helt overkligt, ja sagolikt.
Upp tidigt i iskall gryning för att köpa nybakt bröd av de unga mysiga paret vi äter hos på dagarna, med frukost i hand knatar vi lättsamt och med fjädrande steg de sju kilometerna förbi biljettstationen och upp till dalens ingång. Vi betalar för oss och får ett nummer var, jag får en liten lapp där det bara står "54". En luggsliten man går in bland hästarna som knaprar gräs vid sidan av vägen, plockar ut en och går fram till mig med den. En vackert brun men lite mager häst ställs framför mig och mannen ber mig kliva upp. Trots hästens till synes halvdana vigör ser jag direkt en större läskig skada, hästen saknar helt ett öga. Jag pekar på det och tittar frågande på mannen medans jag skakar huvudet med en min, han är dock helt obrydd, bara ler och pekar mig upp i sadeln. Ja, då är det så det blir då, du och jag min fyrbenta vän. Oden döper jag honom till.
Vägen in i dalen är väldigt grovhuggen och stenig, jag blir först alldeles kall och hinner tänka många hemska scenarier om snubblande halvblinda hästar i kombination med forsar och stup. Men medans jag sitter och fjantar mig som bäst tröttnar Oden och tar över befälet. Han är lika stabil som Östersundsbron, snabb på fötterna och självledd, Oden har knatat i den här dalen många många gånger och det märks. Jag hamnar i mitten av vår minimala karavan och när Mattias häst (som leder) går relativt långsamt går jag och min springare hela tiden in i hästrumpan framför oss. Oden hinner bara ta ett snabbt steg innan det om och om igen tar tvärstopp, detta innebär en hel del halvfärdiga steg och vi halkar om vartannat tillbaka i de leriga uppförsbackarna vilket minst sagt känns olustigt. Efter ett raststopp tar vi dock vår chans och viker av och tar några snabba kliv förbi de ledande hästarna, utan maning ökar Oden sedan takten och vips så rider jag fritt på den breda ofta splittrade stigen. I egen takt går det långt bättre och vi viker av och an mellan trånga trädstammar och igenom forsande klart vatten. Det var länge sedan jag red och på en häst som denna är det en fullkomlig fröjd. Vilken kille.
Ritten är nästan så spännande att man missar hur fantastisk terrängen är. Skogen är uråldrig och vi tar oss fram klivande över mossiga, fallna träd och hukandes under lågt hängande grenar. Spridda stenblock och täta buskage blandas med öppna lundar, långa skägglavar drar oss över ansiktet. Det är rena trollskogen med andra ord. Här och var syns den mjölkigt turkosa floden som forsar fram igenom dalgången och ibland igenom trädkronorna skymtar vi de enorma bergen som lutar sig över dalen. Helt fantastiskt plats vi har hittat och värt alla världens långa resor. Vi rider längst med de äldre systrarnas toppar och eftersom de alla är över 5000 m höga är det inga småstenar vi blickar upp till direkt, de är ogreppbart massiva. En av dessa jättar sticker dock ut fullständigt, den mest spektakulära av alla toppar är nämligen "den lilla flickan" från sagan.
På hela 6250 meter sträcker hon sig som en kniv mot skyn och slår alla andra berg kring sig i skugga. Hon ser inte alls ut som de mer rundade och välkomnande bergen jag knatat till, hennes topp är vassare som en tjock spjutspets och till skillnad från sina syskon har hon en slöja av snö. Hon ser för mig helt omöjlig ut att bestiga och i det ögonblicket dör tyvärr min dröm om att klättra högre upp. Till detta hör även andra faktorer, västerländska turister kanske inte åker hit men den inhemska kinesiska turistnäringen verkar ha etablerats och säkerhetsprotokoll efter jordbävningen 2008 har dragit åt svångremmen på området. Detta innebär att säkerheten stärkts och flera anställda knatar runt längst dalen och håller koll. Efter samtal visar det sig att det är olagligt att gå från lederna utan guide och olagligt att övernatta utan speciella tillstånd, dryga böter väntar den som inte lyder. *Suck*.. Om det ändå bara vore som Haba, helt orört. Men det är svårt att inte förstå varför, staten anser sig ansvarig för skador och dödsfall av stenras eller dylika olyckor, jag förstår varför de är strikta. Efter övervägning och alltjämt mindre pepp så släpper jag tanken helt att ens knata upp på den äldsta systern. Osis.
Men det är oavsett detta svårt att vara missnöjd. I detta fantastiska landskap rider vi först och sedan vandrar tills vi nästan är 8 km in i dalen, där börjar dock klockan bli mycket och folket vänder om att ta den andra gångvägen tillbaka hem. Denna visar sig vara en välbyggd led i trä som markant minskar risken för vrickade fötter allt eftersom musklerna sviker mer och mer.
Jag fortsätter ensam knata några kilometer till för att komma in på "baksidan" av berget och se glaciärerna som vilar där bakom. Dalen tycks aldrig ta slut och jag tar vatten från forsen för att svalka mig i det höga tempot, det är iskallt och smakar exakt som smält snö, vilket jag snart ser att det är. Uppe på en enorm hylla på bergen vilar en glaciär som tycks bruten på mitten, ur den forsar en ständig ström av vatten ned längst med de kilometerlånga klippväggarna ned i dalen. I forsen jag tar vatten från blir jag plötsligt inspirerad till flykt och börjar klättra mot det forsande vattnet uppåt. Men efter bara två, tre hundra meter uppåt smalnar forsens fåra av och jag tvingas klättra mer eller mindre med händerna i det absurt kalla vattnet. För att inte falla i drickat klättrar jag över åsen och ser till min glädje en mindre höjd, eller berg snarare, som jag anser mig kapabel att orka upp på trots dagens långa promenad. Efter två hurtiga steg kliver jag dock rakt in i en taggbuske. Jag luskar mig långsamt framåt igenom repeterade "aj, aj, aj" om och om igen endast för att se att dessa buskar fullkomligt täcker hela sänkan jag måste förbi. Nähäpp, så roligt får vi inte ha det alltså, bara att hoppa på stenar tillbaka ned till dalbottnen igen. Det är dock en stor tröst att se denna, den är vid och platt, fylld med grönt gräs så långt man ser och Jakar som betar. I några minuter tittar jag in i detta vykort innan jag inser att klockjäkeln är tre och att jag mer eller mindre måste jogga milen ut ur dalen för att hinna hem innan kylan lägger sig. Sagt och gjort, hinner dock inte ikapp mina kumpaner och går ensam på vägen tillbaka till Rilong. Trots mycket kvarvarande energi i dalen blir de sista sju kilometerna en plåga och jag släpar mig fram på vacklande knän igenom en liten by på bergssluttningen innan jag kommer hem. De andra tog samma väg och visar sig ligga i pölar på hostellet. 6,5 km ritt och 2,9 mils trekking under 12 timmar gör sitt. Känslan av att ta av sig skorna var helt ovärdelig.
Wow, vilken grejj.
Det var en gång för länge sedan en gammal man som slogs mot en hemsk demon. Det hemska odjuret ville gifta sig och rövade bort mannens fyra vackra döttrar. Han vägrade dock demonen sina barn och försökte skydda dem men efter en kort kamp förlorade han och döttrarna tvingades fly upp i bergen där de i sin stora sorg försvann in i det vilda och blev ett med bergets sten. En efter en skapades nya höga toppar av var och en av systrarna. Den fjärde och yngsta systern flydde med sin älskade längst upp i massivet och när hon blev ett med berget skapade hon den högsta toppen, drottningen av bergen. Hennes älskade blev till molnen och han cirklar sedan dess och för all framtid oroligt kring hennes huvud.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
De spar inte på krutet när det kommer till sagor här inte, men å andra sidan är det här stället helt overkligt, ja sagolikt.
Upp tidigt i iskall gryning för att köpa nybakt bröd av de unga mysiga paret vi äter hos på dagarna, med frukost i hand knatar vi lättsamt och med fjädrande steg de sju kilometerna förbi biljettstationen och upp till dalens ingång. Vi betalar för oss och får ett nummer var, jag får en liten lapp där det bara står "54". En luggsliten man går in bland hästarna som knaprar gräs vid sidan av vägen, plockar ut en och går fram till mig med den. En vackert brun men lite mager häst ställs framför mig och mannen ber mig kliva upp. Trots hästens till synes halvdana vigör ser jag direkt en större läskig skada, hästen saknar helt ett öga. Jag pekar på det och tittar frågande på mannen medans jag skakar huvudet med en min, han är dock helt obrydd, bara ler och pekar mig upp i sadeln. Ja, då är det så det blir då, du och jag min fyrbenta vän. Oden döper jag honom till.
Vägen in i dalen är väldigt grovhuggen och stenig, jag blir först alldeles kall och hinner tänka många hemska scenarier om snubblande halvblinda hästar i kombination med forsar och stup. Men medans jag sitter och fjantar mig som bäst tröttnar Oden och tar över befälet. Han är lika stabil som Östersundsbron, snabb på fötterna och självledd, Oden har knatat i den här dalen många många gånger och det märks. Jag hamnar i mitten av vår minimala karavan och när Mattias häst (som leder) går relativt långsamt går jag och min springare hela tiden in i hästrumpan framför oss. Oden hinner bara ta ett snabbt steg innan det om och om igen tar tvärstopp, detta innebär en hel del halvfärdiga steg och vi halkar om vartannat tillbaka i de leriga uppförsbackarna vilket minst sagt känns olustigt. Efter ett raststopp tar vi dock vår chans och viker av och tar några snabba kliv förbi de ledande hästarna, utan maning ökar Oden sedan takten och vips så rider jag fritt på den breda ofta splittrade stigen. I egen takt går det långt bättre och vi viker av och an mellan trånga trädstammar och igenom forsande klart vatten. Det var länge sedan jag red och på en häst som denna är det en fullkomlig fröjd. Vilken kille.
Ritten är nästan så spännande att man missar hur fantastisk terrängen är. Skogen är uråldrig och vi tar oss fram klivande över mossiga, fallna träd och hukandes under lågt hängande grenar. Spridda stenblock och täta buskage blandas med öppna lundar, långa skägglavar drar oss över ansiktet. Det är rena trollskogen med andra ord. Här och var syns den mjölkigt turkosa floden som forsar fram igenom dalgången och ibland igenom trädkronorna skymtar vi de enorma bergen som lutar sig över dalen. Helt fantastiskt plats vi har hittat och värt alla världens långa resor. Vi rider längst med de äldre systrarnas toppar och eftersom de alla är över 5000 m höga är det inga småstenar vi blickar upp till direkt, de är ogreppbart massiva. En av dessa jättar sticker dock ut fullständigt, den mest spektakulära av alla toppar är nämligen "den lilla flickan" från sagan.
På hela 6250 meter sträcker hon sig som en kniv mot skyn och slår alla andra berg kring sig i skugga. Hon ser inte alls ut som de mer rundade och välkomnande bergen jag knatat till, hennes topp är vassare som en tjock spjutspets och till skillnad från sina syskon har hon en slöja av snö. Hon ser för mig helt omöjlig ut att bestiga och i det ögonblicket dör tyvärr min dröm om att klättra högre upp. Till detta hör även andra faktorer, västerländska turister kanske inte åker hit men den inhemska kinesiska turistnäringen verkar ha etablerats och säkerhetsprotokoll efter jordbävningen 2008 har dragit åt svångremmen på området. Detta innebär att säkerheten stärkts och flera anställda knatar runt längst dalen och håller koll. Efter samtal visar det sig att det är olagligt att gå från lederna utan guide och olagligt att övernatta utan speciella tillstånd, dryga böter väntar den som inte lyder. *Suck*.. Om det ändå bara vore som Haba, helt orört. Men det är svårt att inte förstå varför, staten anser sig ansvarig för skador och dödsfall av stenras eller dylika olyckor, jag förstår varför de är strikta. Efter övervägning och alltjämt mindre pepp så släpper jag tanken helt att ens knata upp på den äldsta systern. Osis.
Men det är oavsett detta svårt att vara missnöjd. I detta fantastiska landskap rider vi först och sedan vandrar tills vi nästan är 8 km in i dalen, där börjar dock klockan bli mycket och folket vänder om att ta den andra gångvägen tillbaka hem. Denna visar sig vara en välbyggd led i trä som markant minskar risken för vrickade fötter allt eftersom musklerna sviker mer och mer.
Jag fortsätter ensam knata några kilometer till för att komma in på "baksidan" av berget och se glaciärerna som vilar där bakom. Dalen tycks aldrig ta slut och jag tar vatten från forsen för att svalka mig i det höga tempot, det är iskallt och smakar exakt som smält snö, vilket jag snart ser att det är. Uppe på en enorm hylla på bergen vilar en glaciär som tycks bruten på mitten, ur den forsar en ständig ström av vatten ned längst med de kilometerlånga klippväggarna ned i dalen. I forsen jag tar vatten från blir jag plötsligt inspirerad till flykt och börjar klättra mot det forsande vattnet uppåt. Men efter bara två, tre hundra meter uppåt smalnar forsens fåra av och jag tvingas klättra mer eller mindre med händerna i det absurt kalla vattnet. För att inte falla i drickat klättrar jag över åsen och ser till min glädje en mindre höjd, eller berg snarare, som jag anser mig kapabel att orka upp på trots dagens långa promenad. Efter två hurtiga steg kliver jag dock rakt in i en taggbuske. Jag luskar mig långsamt framåt igenom repeterade "aj, aj, aj" om och om igen endast för att se att dessa buskar fullkomligt täcker hela sänkan jag måste förbi. Nähäpp, så roligt får vi inte ha det alltså, bara att hoppa på stenar tillbaka ned till dalbottnen igen. Det är dock en stor tröst att se denna, den är vid och platt, fylld med grönt gräs så långt man ser och Jakar som betar. I några minuter tittar jag in i detta vykort innan jag inser att klockjäkeln är tre och att jag mer eller mindre måste jogga milen ut ur dalen för att hinna hem innan kylan lägger sig. Sagt och gjort, hinner dock inte ikapp mina kumpaner och går ensam på vägen tillbaka till Rilong. Trots mycket kvarvarande energi i dalen blir de sista sju kilometerna en plåga och jag släpar mig fram på vacklande knän igenom en liten by på bergssluttningen innan jag kommer hem. De andra tog samma väg och visar sig ligga i pölar på hostellet. 6,5 km ritt och 2,9 mils trekking under 12 timmar gör sitt. Känslan av att ta av sig skorna var helt ovärdelig.
Wow, vilken grejj.
- comments
Mamma Visste väl att du nån gång skulle få nytta av dina tidiga ridlektioner hemma på gården:) Och din enögda häst, vilken kämpe! Ta det lugnt och var rädda om er! Kramar från oss här hemma!