Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Disney - A Whale Of A Tale
Vi har fått nog av grönska och glädje, det är dags att ta till med hårdhandskarna och ge oss ut på havet. Av någon outgrundlig anledning.
Efter en lång och rätt dryg tågresa i motsatsen till förstaklass, bland annat med en rätt läskig gubbe som snor våra platser och ungdomar som skrattar åt oss, står vi vips på däcket till skeppet "Su zhou hao" och ser ut över Shanghais spektakulära skyline, the bound. Vädret är inte det bästa och lamporna är av på skyskraporna men det är ändå rätt mäktigt att beskåda en bergsvägg av metall och glas. Båten är i simplaste laget men rätt fräsch och det känns uppfriskande att inte åka tåg eller flyga, priset är dessutom lägre och därigenom blir allt vad jollen innebär mer gästvänligt. Jag har bara goda minnen av mat på båtar men här är maten inte direkt Finlandsfärjekvalité, om det nu ens är ett mått att jämföra mot. Det blir istället att smaka lite av nya saker mer än att äta sig mätt, Ifrågasättbar föda till halvdant pris: Jag käkar råkaviar och sniglar (intressant kombo) då jag inser att jag inte prövat någon av dem, i alla fall inte vad jag kan minnas. Sniglarna imponerar föga men kaviaren hade vart trevlig om toast existerade här mellan världarna. Medan vi sitter och myser över hela situationen, dvs att vi är häftiga pirater nu och borde stjäla saker, dricka rom och shiat så blir det plötsligt lite svajigt. Poseidon är lack något fruktat och svajet övergår snart i rena våldsovädret utav hans vrede. Vågorna kränger skeppet överraskande mycket och vi som först tycker att det är ofantligt lustigt (då vi spelar pingis och samtidigt faller runt handlöst av svävningarna) finner det snart.. ja.. inte lika lustigt.
Tuff som jag är blir jag mig veterligen inte åksjuk av bilar, tåg eller flyg, hur långt jag än färdas och även om jag har näsan i en dator eller dylikt hela vägen. Men havet däremot, havet tvingar ned "tuffingen" i mig och snart ligger jag sorgligt snörvlandes och orörlig på golvet med sikte på toaletten, grön och kallsvettig. Det är nästan så man undrar om skeppet ska kantra för när man ställer sig blir man varse hur kraftigt det slår fram och tillbaka. Under kvällen när jag går genom korridorerna med spaghettiben slår jag emot väggen varannan meter i ett komiskt sick-sackmönster. Det enda som egentligen var roligt med hela situationen var att valsa runt på däck när det mörknat. Vågorna slår upp fyra våningar och in över relingen, nätt och jämt tack och lov, men det är tillräckligt det. Att kastas runt som en pinball mellan metallpjäserna och samtidigt skvättas ned av saltvatten är ohyggligt tillfredsställande, gapar man får man salt dimma i munnen och fötterna vaskas av de vattenmassor som fångats på däck.
För att bekämpa illamående krävs list, låg tyngdpunkt och gott humör. Besättningen springer runt som dårar för att dela ut spypåsar till de 89% av passagerarna som bestämt sig att i skyndsammaste laget ta farväl av middagen. Aldrig har ljudboken kommit så väl till pass då jag inte kan titta på datorskärmen och jag lättare somnar till bakrundsljud (för att inte tala om glädjen att utesluta ljudet av de som i groteska bröl kräks några meter ifrån mig). Vi sover för övrigt en hel del, tåget och dess tillhörande läskiga gubbe berövade oss nästan all vår tid med John blund natten innan. När havet lugnat sig vid lunchtid dagen därpå är det fritt fram för nöjen och köttsliga begär, såsom karaoke i baren. Vi värmer upp inför vad som komma skall i den Japanska huvudstaden, jag listar de kväden vi högljutt och lidelsefullt sjunger så får ni toner i huvudet till redogörelsen:
Jag: Billy Joel - For the longest time
Ida: Sinead o'connor - Nothing compares to you
Mattias: Meatloaf - I would do anything for love
Vi tar även en japansk öl och skålar att vi nått dess mytomspunna kuster. Snart så gnuggar jag armbågar med geishor, sumobrottare och samuraier. Ja i alla fall om man vill tro den stereotypa bilden västerlanden har gett av japan, vilket jag hemskt gärna vill göra. Till mitt försvar så sitter det en japan brevid mig i denna stund och ser, you guessed it, Godzilla. Stereotyper existerar de med!
Havet gör mödan värd, det finns inget som är lika tröstande och ångestdämpande som havet, inte för att jag hade mycket sådan havsorienterad erfarenhet med mig men man förlorar sig helt klart i dess ändlösa vatten. Det är precis som man förlorar sina tankar när man tittar in i en brasa. Det är lätt att förstå varför så många förälskat sig i havet, jag har bara en snabb flört med henne och likaså vill jag tillbaka redan, det skall sannerligen bli en fröjd att finna sig i vågorna om några månader, långt nere i söder.
Vi har fått nog av grönska och glädje, det är dags att ta till med hårdhandskarna och ge oss ut på havet. Av någon outgrundlig anledning.
Efter en lång och rätt dryg tågresa i motsatsen till förstaklass, bland annat med en rätt läskig gubbe som snor våra platser och ungdomar som skrattar åt oss, står vi vips på däcket till skeppet "Su zhou hao" och ser ut över Shanghais spektakulära skyline, the bound. Vädret är inte det bästa och lamporna är av på skyskraporna men det är ändå rätt mäktigt att beskåda en bergsvägg av metall och glas. Båten är i simplaste laget men rätt fräsch och det känns uppfriskande att inte åka tåg eller flyga, priset är dessutom lägre och därigenom blir allt vad jollen innebär mer gästvänligt. Jag har bara goda minnen av mat på båtar men här är maten inte direkt Finlandsfärjekvalité, om det nu ens är ett mått att jämföra mot. Det blir istället att smaka lite av nya saker mer än att äta sig mätt, Ifrågasättbar föda till halvdant pris: Jag käkar råkaviar och sniglar (intressant kombo) då jag inser att jag inte prövat någon av dem, i alla fall inte vad jag kan minnas. Sniglarna imponerar föga men kaviaren hade vart trevlig om toast existerade här mellan världarna. Medan vi sitter och myser över hela situationen, dvs att vi är häftiga pirater nu och borde stjäla saker, dricka rom och shiat så blir det plötsligt lite svajigt. Poseidon är lack något fruktat och svajet övergår snart i rena våldsovädret utav hans vrede. Vågorna kränger skeppet överraskande mycket och vi som först tycker att det är ofantligt lustigt (då vi spelar pingis och samtidigt faller runt handlöst av svävningarna) finner det snart.. ja.. inte lika lustigt.
Tuff som jag är blir jag mig veterligen inte åksjuk av bilar, tåg eller flyg, hur långt jag än färdas och även om jag har näsan i en dator eller dylikt hela vägen. Men havet däremot, havet tvingar ned "tuffingen" i mig och snart ligger jag sorgligt snörvlandes och orörlig på golvet med sikte på toaletten, grön och kallsvettig. Det är nästan så man undrar om skeppet ska kantra för när man ställer sig blir man varse hur kraftigt det slår fram och tillbaka. Under kvällen när jag går genom korridorerna med spaghettiben slår jag emot väggen varannan meter i ett komiskt sick-sackmönster. Det enda som egentligen var roligt med hela situationen var att valsa runt på däck när det mörknat. Vågorna slår upp fyra våningar och in över relingen, nätt och jämt tack och lov, men det är tillräckligt det. Att kastas runt som en pinball mellan metallpjäserna och samtidigt skvättas ned av saltvatten är ohyggligt tillfredsställande, gapar man får man salt dimma i munnen och fötterna vaskas av de vattenmassor som fångats på däck.
För att bekämpa illamående krävs list, låg tyngdpunkt och gott humör. Besättningen springer runt som dårar för att dela ut spypåsar till de 89% av passagerarna som bestämt sig att i skyndsammaste laget ta farväl av middagen. Aldrig har ljudboken kommit så väl till pass då jag inte kan titta på datorskärmen och jag lättare somnar till bakrundsljud (för att inte tala om glädjen att utesluta ljudet av de som i groteska bröl kräks några meter ifrån mig). Vi sover för övrigt en hel del, tåget och dess tillhörande läskiga gubbe berövade oss nästan all vår tid med John blund natten innan. När havet lugnat sig vid lunchtid dagen därpå är det fritt fram för nöjen och köttsliga begär, såsom karaoke i baren. Vi värmer upp inför vad som komma skall i den Japanska huvudstaden, jag listar de kväden vi högljutt och lidelsefullt sjunger så får ni toner i huvudet till redogörelsen:
Jag: Billy Joel - For the longest time
Ida: Sinead o'connor - Nothing compares to you
Mattias: Meatloaf - I would do anything for love
Vi tar även en japansk öl och skålar att vi nått dess mytomspunna kuster. Snart så gnuggar jag armbågar med geishor, sumobrottare och samuraier. Ja i alla fall om man vill tro den stereotypa bilden västerlanden har gett av japan, vilket jag hemskt gärna vill göra. Till mitt försvar så sitter det en japan brevid mig i denna stund och ser, you guessed it, Godzilla. Stereotyper existerar de med!
Havet gör mödan värd, det finns inget som är lika tröstande och ångestdämpande som havet, inte för att jag hade mycket sådan havsorienterad erfarenhet med mig men man förlorar sig helt klart i dess ändlösa vatten. Det är precis som man förlorar sina tankar när man tittar in i en brasa. Det är lätt att förstå varför så många förälskat sig i havet, jag har bara en snabb flört med henne och likaså vill jag tillbaka redan, det skall sannerligen bli en fröjd att finna sig i vågorna om några månader, långt nere i söder.
- comments
Evelina Kapten Rödskägg ser lite hålögd ut. FNiss. inte avis på er sjösjuka...
Erik Olofsson Han var tvungen att se lite sliten ut för att passa in bland resterande besättning av pirater och smugglare. Eller så var det kanske kräkningarna som gjorde honom lite dimmig i blicken.