Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Philter - Electric heart
Vi bestämmer oss för att resa till min ärkefiende, Huanghuacheng och tackla muren i en dag eller två. 916:an släpar fyra lagom sugna vandrare ut i ödemarkerna på morgonen och jag känner personligen som att jag är på väg mot en utskrattning av bergstopparna som förnedrade mig förra gången. Det finns inget mer hånfullt än ett livshinder som spöat upp dig och som du sedan skamfullt svansar kring.
Vi kommer fram till hotell och stora parkeringsplatser, inte direkt det jag minns med mig när jag var där sist. Det tar en god stund innan jag inser att det inte är samma plats som jag senast var på, vi har klivit in i en väl maskerad turistfälla. Inträdet är märkbart och flertalet småbarnsfamiljer knatar runt inne på området med håvar för småfisksfångande och picknickkorgar. Att vi just betalat in oss på ett barnvänligt promenadstråk, som inte har något med muren att göra, är smärtsamt. Vi måste gå ut igen och sedan klättra upp längst med sidan av berget för att ens komma upp på min nemesis, stämningen är minst sagt låg. Väl uppe på ett av tornen gnistrar det dock till i ögonen på mina medresenärer och snart älgar vi hutlöst hurtigt och med leenden på läpparna över murens Berg- och dalbana. Det är reko kvalité på den här sektionen och detta underlättar tjo och tjim, vyn är magisk och vädret i princip perfekt. Strålande sol och torrt i luften, helt klart bättre än skyfall och fukt jag brottades med senast. Det ser lite ledsamt ut utan grönska men vi kommer mitt i körsbärsblomningen och dessa pryder de annars bruna bergssluttningarna med löften om sommaren. Efter en dags promenad är vi trötta i benen och börjar tänka på John Blund. Förberedda på att sova uppe i ett av vakttornen blir vi dock istället oväntat nedlockade av en inkubus vid namn Dan, en pilot från Amerika, som sitter och myser på bergsknallen. Just när det mörknar kommer vi nämligen fram till sektionen jag startade vid förra gången jag var här, där finns det ruggigt god mat och sovplatser för 18 kr natten så det är en no-brainer att stanna och njuta, vi bäddar in oss och ser på ett mer eller mindre sinnesförvirrat Kinesisk barnprogram tills vi slocknar. Ingen sover dock supergött, det blåser till storm utanför vilket ger ytterdörren högljudda spasmer. Sängen är utöver detta madrasslös och stenhård, jag får ont i handen när jag bankar på den för att demonstrera inför Mattias kamera.
Efter en otroligt mysig födelsedagsfrukost på sallad och pannkaka så vandrar vi vidare, alla är märkbart slitna dock och tempot är slöare. Låren och vaderna är som stora stenkakor de första timmarna. Vi kommer så småningom fram till de lite knivigare etapperna och jag ser mord i ögonen på mina måttligt roade kamrater då jag tydligt uttryckt det som att det var rena barnleken att klättra nedför, men i ärlighetens namn är det faktiskt inte alls säkert att klättra ned för vissa delar vi möter. Alla tvingar sig dock upp och ned och håller uppe stämningen bra, jag är tacksam och glad över deras kämparglöd. Vi stannar strax under den vertikala bergstoppen där jag under förra resan slog frivolter ner i stengolvet eftersom klockan är mycket och våra ben är oroväckande svaga efter kilometer av mer eller mindre vertikal klättring. Vi får då en snilleblixt! Varför inte gå ned vid sidan av muren? Det låter som ren kärlek då vi är galet trötta på att trampa sten och tegel. I retroperspektiv känner jag dock att jag borde ha listat ut att det var taggbuskar som klädde sluttningarna då vi sett dessa på nära håll när vi vandrat brevid muren och upp til lden. Det blir en grisig och smärtsam promenad ned i halkig grus och taggiga buskar.
Det ser ut som vi spenderat flera spännande timmar i en torktumlare tillsammans med ett dussin högaggresiva katter och några kilo damm när vi kommer ner till dalbottnen. Eloge till Ruby som är den som garanterat kämpat hårdast av oss alla och klagat minst. På vägen ned slår hon sig blodig och svär högljutt som den saltaste av sjömän, något som inte direkt är del av hennes vardagliga karaktär. Vi valsar sedan fram med lätthet längst vägen och ser till vår förtvivlan precis bussen mot Peking försvinna när vi mirakulöst nog går direkt in i en busshållsplats ute på landsbyggden. I väntan på nästa buss käkar vi äppelsallad och wokad äggplanta. Helvete vad gott det är med äggplanta förresten, varför i halva friden är inte äggplantor den Svenska nationens enda prioritet att massproducera? Äggplantor är ett steg mot världsfred, nuff said.
En glad Britt, en Tysk och en Kanadensare eskorterar oss på bussen, det fullkomligt bränner i ryggen och fötterna då vi tvingas stå hela vägen tillbaka till Peking. Högerarmen och öronen är solbrända, underkroppen är mörbultad och magen fullproppad med äggplanta, helt klart goda födelsedagspresenter jag unnar mig själv.
Kan även nämna lite kul vi bestämde oss för att göra dagen innan. Vi ville vara lite mainstream men samtidigt göra något man inte gör varje dag direkt. Vi traskar till den kulinariska Dong Hua Men marknaden och får därigenom smaka på det mest spännande och samtidigt kanske sämst tillagade som huvudstaden kan erbjuda. Jag lyckas klämma i mig följande: Tusenfoting, skorpioner, sjöstjärna och slutligen testiklar, av får. Känner först inte för detta men kan inte neka då Mattias mutar med pengar, tittar mig allvarligt i ögonen och säger: "Balls to the wall Erik", vilket skall antyda att jag nu måste bibehålla mitt skryt att jag är en sådan hardcore "provapåare". Det fick jag minsann äta upp! Håhå vad jag är rolig.
Turistigt har dom gjort det hela, dyrare än vanlig mat är det, men allvarligt: Hur ofta får man chansen att äta sånt? Jag kommer dessutom undan under hundralappen. Och för er som undrar varför och vill ha motivation till detta: Klart som korvspad att man även ska äta de mindre önskvärda delarna av djuren! Att bara äta filéer lämnar så mycket av djuret att gå till spillo. Insekter står jag fast vid är framtidens käk eller i alla fall framtidens komplement till de som vill vara karnivorer, insekter har vi nämligen gott om och smakar ofta godare än man tror. Insekterna här smakar dock mest rök och peppar, sjöstjärnan smakar lite som havet men mest som frityrolja. Kronjuvelerna, dvs bollarna ska vi inte gå in djupare på, de var kryddade som om djävulen varit framme dock.
Utöver detta dräller vi förstås runt och gör stan osäker, ser flertalet parker, festivaler och annat. Drakflygardagen spenderas i Taorantingparken och körsbärsblomsfestivalen spenderas i Yuyuantanparken. Kinesernas version av allhelgona är kanske den som fångar ögonen mest, folk eldar nämligen pengar på gatorna (oftast fejkslantar då de flesta inte direkt badar i Yuan) till sina förfäder så att slantarna skall transfereras till andra sidan och vara till nytta för de som gått bort. Jag eldar tvåhundra kronor jag hittar på ett fält till mina föräldrars föräldrar så att de kan köpa sockervadd eller nått annat kul i ett eventuellt efterliv. Tjofaderullan vad det händer grejjor. Skall dock vara kataton tills imorgon. Idag äre vilodag vilket innebär film, jordnötter och extra sömn.
Vi bestämmer oss för att resa till min ärkefiende, Huanghuacheng och tackla muren i en dag eller två. 916:an släpar fyra lagom sugna vandrare ut i ödemarkerna på morgonen och jag känner personligen som att jag är på väg mot en utskrattning av bergstopparna som förnedrade mig förra gången. Det finns inget mer hånfullt än ett livshinder som spöat upp dig och som du sedan skamfullt svansar kring.
Vi kommer fram till hotell och stora parkeringsplatser, inte direkt det jag minns med mig när jag var där sist. Det tar en god stund innan jag inser att det inte är samma plats som jag senast var på, vi har klivit in i en väl maskerad turistfälla. Inträdet är märkbart och flertalet småbarnsfamiljer knatar runt inne på området med håvar för småfisksfångande och picknickkorgar. Att vi just betalat in oss på ett barnvänligt promenadstråk, som inte har något med muren att göra, är smärtsamt. Vi måste gå ut igen och sedan klättra upp längst med sidan av berget för att ens komma upp på min nemesis, stämningen är minst sagt låg. Väl uppe på ett av tornen gnistrar det dock till i ögonen på mina medresenärer och snart älgar vi hutlöst hurtigt och med leenden på läpparna över murens Berg- och dalbana. Det är reko kvalité på den här sektionen och detta underlättar tjo och tjim, vyn är magisk och vädret i princip perfekt. Strålande sol och torrt i luften, helt klart bättre än skyfall och fukt jag brottades med senast. Det ser lite ledsamt ut utan grönska men vi kommer mitt i körsbärsblomningen och dessa pryder de annars bruna bergssluttningarna med löften om sommaren. Efter en dags promenad är vi trötta i benen och börjar tänka på John Blund. Förberedda på att sova uppe i ett av vakttornen blir vi dock istället oväntat nedlockade av en inkubus vid namn Dan, en pilot från Amerika, som sitter och myser på bergsknallen. Just när det mörknar kommer vi nämligen fram till sektionen jag startade vid förra gången jag var här, där finns det ruggigt god mat och sovplatser för 18 kr natten så det är en no-brainer att stanna och njuta, vi bäddar in oss och ser på ett mer eller mindre sinnesförvirrat Kinesisk barnprogram tills vi slocknar. Ingen sover dock supergött, det blåser till storm utanför vilket ger ytterdörren högljudda spasmer. Sängen är utöver detta madrasslös och stenhård, jag får ont i handen när jag bankar på den för att demonstrera inför Mattias kamera.
Efter en otroligt mysig födelsedagsfrukost på sallad och pannkaka så vandrar vi vidare, alla är märkbart slitna dock och tempot är slöare. Låren och vaderna är som stora stenkakor de första timmarna. Vi kommer så småningom fram till de lite knivigare etapperna och jag ser mord i ögonen på mina måttligt roade kamrater då jag tydligt uttryckt det som att det var rena barnleken att klättra nedför, men i ärlighetens namn är det faktiskt inte alls säkert att klättra ned för vissa delar vi möter. Alla tvingar sig dock upp och ned och håller uppe stämningen bra, jag är tacksam och glad över deras kämparglöd. Vi stannar strax under den vertikala bergstoppen där jag under förra resan slog frivolter ner i stengolvet eftersom klockan är mycket och våra ben är oroväckande svaga efter kilometer av mer eller mindre vertikal klättring. Vi får då en snilleblixt! Varför inte gå ned vid sidan av muren? Det låter som ren kärlek då vi är galet trötta på att trampa sten och tegel. I retroperspektiv känner jag dock att jag borde ha listat ut att det var taggbuskar som klädde sluttningarna då vi sett dessa på nära håll när vi vandrat brevid muren och upp til lden. Det blir en grisig och smärtsam promenad ned i halkig grus och taggiga buskar.
Det ser ut som vi spenderat flera spännande timmar i en torktumlare tillsammans med ett dussin högaggresiva katter och några kilo damm när vi kommer ner till dalbottnen. Eloge till Ruby som är den som garanterat kämpat hårdast av oss alla och klagat minst. På vägen ned slår hon sig blodig och svär högljutt som den saltaste av sjömän, något som inte direkt är del av hennes vardagliga karaktär. Vi valsar sedan fram med lätthet längst vägen och ser till vår förtvivlan precis bussen mot Peking försvinna när vi mirakulöst nog går direkt in i en busshållsplats ute på landsbyggden. I väntan på nästa buss käkar vi äppelsallad och wokad äggplanta. Helvete vad gott det är med äggplanta förresten, varför i halva friden är inte äggplantor den Svenska nationens enda prioritet att massproducera? Äggplantor är ett steg mot världsfred, nuff said.
En glad Britt, en Tysk och en Kanadensare eskorterar oss på bussen, det fullkomligt bränner i ryggen och fötterna då vi tvingas stå hela vägen tillbaka till Peking. Högerarmen och öronen är solbrända, underkroppen är mörbultad och magen fullproppad med äggplanta, helt klart goda födelsedagspresenter jag unnar mig själv.
Kan även nämna lite kul vi bestämde oss för att göra dagen innan. Vi ville vara lite mainstream men samtidigt göra något man inte gör varje dag direkt. Vi traskar till den kulinariska Dong Hua Men marknaden och får därigenom smaka på det mest spännande och samtidigt kanske sämst tillagade som huvudstaden kan erbjuda. Jag lyckas klämma i mig följande: Tusenfoting, skorpioner, sjöstjärna och slutligen testiklar, av får. Känner först inte för detta men kan inte neka då Mattias mutar med pengar, tittar mig allvarligt i ögonen och säger: "Balls to the wall Erik", vilket skall antyda att jag nu måste bibehålla mitt skryt att jag är en sådan hardcore "provapåare". Det fick jag minsann äta upp! Håhå vad jag är rolig.
Turistigt har dom gjort det hela, dyrare än vanlig mat är det, men allvarligt: Hur ofta får man chansen att äta sånt? Jag kommer dessutom undan under hundralappen. Och för er som undrar varför och vill ha motivation till detta: Klart som korvspad att man även ska äta de mindre önskvärda delarna av djuren! Att bara äta filéer lämnar så mycket av djuret att gå till spillo. Insekter står jag fast vid är framtidens käk eller i alla fall framtidens komplement till de som vill vara karnivorer, insekter har vi nämligen gott om och smakar ofta godare än man tror. Insekterna här smakar dock mest rök och peppar, sjöstjärnan smakar lite som havet men mest som frityrolja. Kronjuvelerna, dvs bollarna ska vi inte gå in djupare på, de var kryddade som om djävulen varit framme dock.
Utöver detta dräller vi förstås runt och gör stan osäker, ser flertalet parker, festivaler och annat. Drakflygardagen spenderas i Taorantingparken och körsbärsblomsfestivalen spenderas i Yuyuantanparken. Kinesernas version av allhelgona är kanske den som fångar ögonen mest, folk eldar nämligen pengar på gatorna (oftast fejkslantar då de flesta inte direkt badar i Yuan) till sina förfäder så att slantarna skall transfereras till andra sidan och vara till nytta för de som gått bort. Jag eldar tvåhundra kronor jag hittar på ett fält till mina föräldrars föräldrar så att de kan köpa sockervadd eller nått annat kul i ett eventuellt efterliv. Tjofaderullan vad det händer grejjor. Skall dock vara kataton tills imorgon. Idag äre vilodag vilket innebär film, jordnötter och extra sömn.
- comments
Mamma Det var väl en födelsedag i din smak ! Grattis än en gång ! Roligt att Ruby följer med er och ni ser ju ut att må bra allihop. Ta hand om varann !