Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Världens tak.
Åker med tåget trots lite feberkänslor och illamående, detta visar sig inte vara ett överdrivet smart beslut med tanke på höjdskilladerna. När man vevar över 4000 meter för första gången hänger inte kroppen med riktigt och jag blir rätt sliten. Läskig känsla då jag inte vet mycket om höjdsjuka och dess effekter, läs om det själva och prova. Det är scary stuff när det väl börjar påverka dig. Pumpar syremättad luft i mask dock och får vila när vi kommer in i Lhasa så jag klarar mig, skön säng + paracetamol = win.
Tibet är det vackraste jag sett, vida slättland med vilda Jakar och hästar, bergen här överskuggar alla monument i världen. Naturens egna underverk är nämligen odiskutabelt och sannerligen de bästa. Här är det svårt veta var jorden slutar och himlen börjar. Det går inte att beskriva med ord helt enkelt, jag tror inte bilderna kommer göra landet rättvisa heller, så ni blir utan förklaring. Arkitekturen är här helt egen, påminner om Kinas men verkar ändå mer Indiskt inspirerad, mycket av stilen är nog tack vare Buddhismen och andra influenser söderifrån men jag är osäker och står frågande till alla skumma konstruktioner. De djupt rotade religiösa undertonerna finns dock överallt, varenda byggnad är smyckad med religiös symbolik, bilder av den upplyste och diverse böner. Folket är självklart även djupt rotade i religionen, varannan person på gatan bär ett mala eller ett bönehjul och mumlar tantran om intressanta saker som livets hjul och dess innebörd, lidandet och de sex levnadsstadierna. Pilgrimer från hela Tibet passerar dagligen Lhasa som troligen är den heligaste av städerna, här finns nämligen ett otal heliga tempel, kloster och platser. Dalai Lamas egna tempel, boplatser, trädgårdar och begravningsplatser.
Något som verkligen fångar ens uppmärksamhet är hur de verkligen kommer ihåg mångfalden av alla relevanta historiska och religiösa karaktärer. I alla tempel hedras nästan alla, mest Buddha förstås och hans olika personifierade karaktärsdrag och fysiska tillstånd men även Lamorna, lärda män och flertalet nationalhjältar. Alla har de egna statyer, altare och minneslundar. Det är tyvärr inte helt ok att ta kort i de flesta helgedomar så det blir inte många bilder från insidan av byggnaderna, ledsen men regler är regler och här respekterar jag dem gärna. Jag besöker några av de äldsta och största av alla tempel i Lhasa: Drepung, Sera, Potala, Jhorkang och får i dessa se de uråldriga ritualerna och vardagslivet av munkarna som fortfarande bor där. Innandömet av alla tempel är förvånansvärt små och simpla i strukturen men rikligt utsmyckade av målningar och statyer, tusentals av dem. Pilgrimer från östra Tibet strömmar till dessa, utöver lokalbefolkningen det vill säga och alla har de med sig pengar att lämna på altare och bär med sig kaffekannor fyllda av jaksmör som de häller i fat fyllda av ljus. Eftersom alla fyller på ljusen nästan oavbrutet under dygnet tror jag aldrig att de slocknar. I de innersta rummen av templen finner man oftast Buddha i olika former och färger. Framtidens Buddha, långlivade Buddhan och den allvetande, givmilde tusenarmade Buddhan.
Norbulinka, dem cemtrala stadsträdgården är ett annat måste, där ligger residensen till den 14:e och nuvarande religiösa exilledaren Dalai Lama. Det var härifrån han iklädd en kinesisk soldatuniform flydde undan invasionen 1959. Jag besöker gravarna av de största Lamorna, deras troner och meditationsrum, allt är heligt här. Åker även till Namcosjön och har bara tre ord att beskriva den med: Wow.
Problemen med mina räknekunskaper blir tydligen mer och mer påtagliga sedan jag slog i huvudet, och även av syrebristen förstås.
Det är verkligen lugnande, den syrliga doften av jaksmör och rökelse, de klara färgerna och nedsatta belysningen. Att prata med munkar som hela sina liv mediterat på vad lycka är och hur man ska arbeta mot att befria sig från egenvållat lidande är i sig spännande och tankeväckande. Det finns en typ av religiöst bakåtsträveri men samtidigt en visdom här jag inte stött på hittills, mesta delen av mitt liv har jag mest bara försökt härma den. Alla är lugnare och mer nöjda med vad de har, här verkar inte grönare gräs på andra sidan finnas, de vet nämligen att gräset på andra sidan är lika svårt att klippa. Här finns på samma sätt inte gårdagens problem eller framtidens kommande bekymmer, det går ut på att leva nu, med det man har. Allt har en överton av obeveklig dyrkan och verklighetsflykt men samtidigt måste man erkänna att det har goda sidor med.
Att vara munk innebär att man inte har pengar eller många ägodelar, ändå verkar de till synes ha sinnesfrid jag mest bara drömmer om. Jag bor på ett lyxigt hotell med eget rum, gratis frukost och roomservice och efter jag har sett klostren känns det fel. Jag vill inte slösa pengar på sånt här men allt ingick i biljetten hit och jag kan inte få tillbaka pengarna, det är med andre ord en spännande slitning mellan att vara modern och rationell och uråldrig och spirituell.
Gör det bästa av upplevelsen dock, äter varje morgon frukost bestående av kaffe, ägg och olika sallader och läser "The mouse and the motorcycle", en barnbok som någon yngre individ glömt i lobbyn. Ruggigt bra, ligger nämligen på min nivå. Tar morgonpromenader till Potala och duschar så ofta jag kan, privat toalett är få förunnat här. På de turer runt sevärdheterna jag tar följer två trevliga australiensiskor med, Margaret och Kay. De är märkbart roligare att vara med dem än de ungdomar jag mött hittills, samtalsämnena uppgraderas då några nivåer över det vanliga tugget om sport, filmstjärnor och annat strunt och handlar istället om filosofi och historia. Det tackar jag för! Kul att ha någon att hälsa på någon gång i alla fall, det är nämligen bara varannan eller var tredje dag man har någon att säga nått till. Ensamheten är nyttig för mig men rätt svårsmält när man inte har god sinnesro.
Något stör mig dock lite med detta. Ovanför Potalapalatset svävar den kinesiska fanan i triumf över invasionen, snacka om att strö salt i såren på många tibetanare. Stackars nr 14, tror inte det är överdrivet lätt att arbeta mot ett fritt Tibet, även fast hans säng är väl bäddad. Vår guide Thutsi visar oss sin bok av Dalai Lama men ser sig ständigt nervöst omkring när den ligger framme. Överallt på gatorna i staden finns stora vaktposter fyllda med militärer beväpnade med automatkarbiner och kravallutrustning, Närvaron av Kinas ockupation är påtaglig med andra ord och polisen/militären beteér sig stelt och illvilligt, som om de befann sig bland fiender. Kina gör dessutom all rörelse i landet omöjligt om inte de har total kontroll på vad som sker, något jag bittert får erfara i min kamp att slita mig från guidade turer, hotell och planerade dagar. Jag försöker avboka mitt uppehälle på hotellet men blir då utskälld av hotellägaren som säger att jag under eskort måste lämna landet direkt om jag gör det. Han säger sedan att jag ska betala honom för att placera ut en vakt som bevakar mig så jag inte försöker gå någonstans utan en guide, ett tvättäkta pucko med andra ord. Inga tempel eller sevärdheter får besökas utan eskort och man får inte lämna staden utan speciellt tillstånd som endast delas ut av regeringsägda turistbyråer. Livet är hårt här, man blir nästan grinig av att behöva slåss för att inte bli slaktad på pengar och utsatt för skrämseltaktiker såsom hot att man skall bli deporterad ur landet. Baksidan av myntet och den del av Kina jag ville se men redan nu har fått nog av. De säger att jag måste åka innan den första oktober eftersom mitt tillstånd löper ut då men jag vägrar dock lämna Tibet utan strid, de får släpa mig från bergen och kasta ut mig med våld. Hittar tack och lov ett litet hostel i stan som går med på att förlänga mitt visum och de tar till min stora glädje snacket med polisen. Jag hoppar alltså av min redan "bokade" hemfärd och tar in på ett anonymt litet kyffe i staden istället, känns bättre och mindre fängelseaktigt. Härifrån kan jag planera min nästa överträdelse.
Många där hemma sa åt mig att inte överhypa resan, att många av sakerna inte var som på bilderna eller på filmen och att jag skulle bli besviken. Men det är fel, på flera sätt. För det första så är verkligheten alltid bättre än illusionen av en plats. Även om vädret inte är så vackert, folket är fattigt eller palatsen små och trasiga så är det precis det jag tror att alla egentligen vill se när de reser, världen som den är, och världen är verkligen awesome. För det andra så ska man bli besviken ibland, när inget går som man vill och man blir stressad eller arg. Hade jag velat bo i paradiset i tre månader hade jag låst in mig i min lägenhet, köpt 90 kebabpizzor från Robertos och spelat en 42timmars dokumentär som handlar om skillnaderna mellan Ted Bundy och Ed Gein om och om igen. Jag vet att jag hade dött efter någon dag eller två men ändå, ni förstår: Ibland är det bra att inte må super och ständigt vara bekväm.
Att bråka med en hotellägare, sitta en kväll i regnet eller dylikt är när man väl gjort det både lärorikt, minnesvärt och av någon outgrundlig anledning även mysigt.
Åker med tåget trots lite feberkänslor och illamående, detta visar sig inte vara ett överdrivet smart beslut med tanke på höjdskilladerna. När man vevar över 4000 meter för första gången hänger inte kroppen med riktigt och jag blir rätt sliten. Läskig känsla då jag inte vet mycket om höjdsjuka och dess effekter, läs om det själva och prova. Det är scary stuff när det väl börjar påverka dig. Pumpar syremättad luft i mask dock och får vila när vi kommer in i Lhasa så jag klarar mig, skön säng + paracetamol = win.
Tibet är det vackraste jag sett, vida slättland med vilda Jakar och hästar, bergen här överskuggar alla monument i världen. Naturens egna underverk är nämligen odiskutabelt och sannerligen de bästa. Här är det svårt veta var jorden slutar och himlen börjar. Det går inte att beskriva med ord helt enkelt, jag tror inte bilderna kommer göra landet rättvisa heller, så ni blir utan förklaring. Arkitekturen är här helt egen, påminner om Kinas men verkar ändå mer Indiskt inspirerad, mycket av stilen är nog tack vare Buddhismen och andra influenser söderifrån men jag är osäker och står frågande till alla skumma konstruktioner. De djupt rotade religiösa undertonerna finns dock överallt, varenda byggnad är smyckad med religiös symbolik, bilder av den upplyste och diverse böner. Folket är självklart även djupt rotade i religionen, varannan person på gatan bär ett mala eller ett bönehjul och mumlar tantran om intressanta saker som livets hjul och dess innebörd, lidandet och de sex levnadsstadierna. Pilgrimer från hela Tibet passerar dagligen Lhasa som troligen är den heligaste av städerna, här finns nämligen ett otal heliga tempel, kloster och platser. Dalai Lamas egna tempel, boplatser, trädgårdar och begravningsplatser.
Något som verkligen fångar ens uppmärksamhet är hur de verkligen kommer ihåg mångfalden av alla relevanta historiska och religiösa karaktärer. I alla tempel hedras nästan alla, mest Buddha förstås och hans olika personifierade karaktärsdrag och fysiska tillstånd men även Lamorna, lärda män och flertalet nationalhjältar. Alla har de egna statyer, altare och minneslundar. Det är tyvärr inte helt ok att ta kort i de flesta helgedomar så det blir inte många bilder från insidan av byggnaderna, ledsen men regler är regler och här respekterar jag dem gärna. Jag besöker några av de äldsta och största av alla tempel i Lhasa: Drepung, Sera, Potala, Jhorkang och får i dessa se de uråldriga ritualerna och vardagslivet av munkarna som fortfarande bor där. Innandömet av alla tempel är förvånansvärt små och simpla i strukturen men rikligt utsmyckade av målningar och statyer, tusentals av dem. Pilgrimer från östra Tibet strömmar till dessa, utöver lokalbefolkningen det vill säga och alla har de med sig pengar att lämna på altare och bär med sig kaffekannor fyllda av jaksmör som de häller i fat fyllda av ljus. Eftersom alla fyller på ljusen nästan oavbrutet under dygnet tror jag aldrig att de slocknar. I de innersta rummen av templen finner man oftast Buddha i olika former och färger. Framtidens Buddha, långlivade Buddhan och den allvetande, givmilde tusenarmade Buddhan.
Norbulinka, dem cemtrala stadsträdgården är ett annat måste, där ligger residensen till den 14:e och nuvarande religiösa exilledaren Dalai Lama. Det var härifrån han iklädd en kinesisk soldatuniform flydde undan invasionen 1959. Jag besöker gravarna av de största Lamorna, deras troner och meditationsrum, allt är heligt här. Åker även till Namcosjön och har bara tre ord att beskriva den med: Wow.
Problemen med mina räknekunskaper blir tydligen mer och mer påtagliga sedan jag slog i huvudet, och även av syrebristen förstås.
Det är verkligen lugnande, den syrliga doften av jaksmör och rökelse, de klara färgerna och nedsatta belysningen. Att prata med munkar som hela sina liv mediterat på vad lycka är och hur man ska arbeta mot att befria sig från egenvållat lidande är i sig spännande och tankeväckande. Det finns en typ av religiöst bakåtsträveri men samtidigt en visdom här jag inte stött på hittills, mesta delen av mitt liv har jag mest bara försökt härma den. Alla är lugnare och mer nöjda med vad de har, här verkar inte grönare gräs på andra sidan finnas, de vet nämligen att gräset på andra sidan är lika svårt att klippa. Här finns på samma sätt inte gårdagens problem eller framtidens kommande bekymmer, det går ut på att leva nu, med det man har. Allt har en överton av obeveklig dyrkan och verklighetsflykt men samtidigt måste man erkänna att det har goda sidor med.
Att vara munk innebär att man inte har pengar eller många ägodelar, ändå verkar de till synes ha sinnesfrid jag mest bara drömmer om. Jag bor på ett lyxigt hotell med eget rum, gratis frukost och roomservice och efter jag har sett klostren känns det fel. Jag vill inte slösa pengar på sånt här men allt ingick i biljetten hit och jag kan inte få tillbaka pengarna, det är med andre ord en spännande slitning mellan att vara modern och rationell och uråldrig och spirituell.
Gör det bästa av upplevelsen dock, äter varje morgon frukost bestående av kaffe, ägg och olika sallader och läser "The mouse and the motorcycle", en barnbok som någon yngre individ glömt i lobbyn. Ruggigt bra, ligger nämligen på min nivå. Tar morgonpromenader till Potala och duschar så ofta jag kan, privat toalett är få förunnat här. På de turer runt sevärdheterna jag tar följer två trevliga australiensiskor med, Margaret och Kay. De är märkbart roligare att vara med dem än de ungdomar jag mött hittills, samtalsämnena uppgraderas då några nivåer över det vanliga tugget om sport, filmstjärnor och annat strunt och handlar istället om filosofi och historia. Det tackar jag för! Kul att ha någon att hälsa på någon gång i alla fall, det är nämligen bara varannan eller var tredje dag man har någon att säga nått till. Ensamheten är nyttig för mig men rätt svårsmält när man inte har god sinnesro.
Något stör mig dock lite med detta. Ovanför Potalapalatset svävar den kinesiska fanan i triumf över invasionen, snacka om att strö salt i såren på många tibetanare. Stackars nr 14, tror inte det är överdrivet lätt att arbeta mot ett fritt Tibet, även fast hans säng är väl bäddad. Vår guide Thutsi visar oss sin bok av Dalai Lama men ser sig ständigt nervöst omkring när den ligger framme. Överallt på gatorna i staden finns stora vaktposter fyllda med militärer beväpnade med automatkarbiner och kravallutrustning, Närvaron av Kinas ockupation är påtaglig med andra ord och polisen/militären beteér sig stelt och illvilligt, som om de befann sig bland fiender. Kina gör dessutom all rörelse i landet omöjligt om inte de har total kontroll på vad som sker, något jag bittert får erfara i min kamp att slita mig från guidade turer, hotell och planerade dagar. Jag försöker avboka mitt uppehälle på hotellet men blir då utskälld av hotellägaren som säger att jag under eskort måste lämna landet direkt om jag gör det. Han säger sedan att jag ska betala honom för att placera ut en vakt som bevakar mig så jag inte försöker gå någonstans utan en guide, ett tvättäkta pucko med andra ord. Inga tempel eller sevärdheter får besökas utan eskort och man får inte lämna staden utan speciellt tillstånd som endast delas ut av regeringsägda turistbyråer. Livet är hårt här, man blir nästan grinig av att behöva slåss för att inte bli slaktad på pengar och utsatt för skrämseltaktiker såsom hot att man skall bli deporterad ur landet. Baksidan av myntet och den del av Kina jag ville se men redan nu har fått nog av. De säger att jag måste åka innan den första oktober eftersom mitt tillstånd löper ut då men jag vägrar dock lämna Tibet utan strid, de får släpa mig från bergen och kasta ut mig med våld. Hittar tack och lov ett litet hostel i stan som går med på att förlänga mitt visum och de tar till min stora glädje snacket med polisen. Jag hoppar alltså av min redan "bokade" hemfärd och tar in på ett anonymt litet kyffe i staden istället, känns bättre och mindre fängelseaktigt. Härifrån kan jag planera min nästa överträdelse.
Många där hemma sa åt mig att inte överhypa resan, att många av sakerna inte var som på bilderna eller på filmen och att jag skulle bli besviken. Men det är fel, på flera sätt. För det första så är verkligheten alltid bättre än illusionen av en plats. Även om vädret inte är så vackert, folket är fattigt eller palatsen små och trasiga så är det precis det jag tror att alla egentligen vill se när de reser, världen som den är, och världen är verkligen awesome. För det andra så ska man bli besviken ibland, när inget går som man vill och man blir stressad eller arg. Hade jag velat bo i paradiset i tre månader hade jag låst in mig i min lägenhet, köpt 90 kebabpizzor från Robertos och spelat en 42timmars dokumentär som handlar om skillnaderna mellan Ted Bundy och Ed Gein om och om igen. Jag vet att jag hade dött efter någon dag eller två men ändå, ni förstår: Ibland är det bra att inte må super och ständigt vara bekväm.
Att bråka med en hotellägare, sitta en kväll i regnet eller dylikt är när man väl gjort det både lärorikt, minnesvärt och av någon outgrundlig anledning även mysigt.
- comments
Wan ja Hej och håvad jag har väntat på livstecken från dig å så får jag tre samma dag. Härligt!Du verkar vara på en fantastisk tur. Ta det lite lugnt med klättrandet bara.Kram/moster W
maggan Vilka fantastiska bilder!!!!
nils kul att du kom ivag till tibet till slut!!kram kram/nils