Spenderar de sista få dagarna i Lhasa med huvudet bland molnen.

Jag längtar hem, inte för att vara hemma i Sverige utan för att ha någon att prata med, framförallt mina vänner. Jag reste tyvärr från en väldigt turbulent och frustrerande situation och har i huvudet inte kunnat lämna problemet helt. Men jag är rätt nöjd, jag hade inte kunnat göra de sakerna jag gjort om jag tagit med mig någon, tror nämligen ingen hade varit pepp på smusslande och bergsklättrande, den reg**** muren och liknande, så det var bra att jag åkte ensam. Men nu känns det inte längre som att jag vill vara ensam bara, bäst att åka hem och reda ut eländet och sedan komma tillbaka en annan dag. Tittar med avundsjuka på alla andra resenärer och folket i staden som umgås och skrattar med vad som verkar vara lättare sinnen. Det har varit spännande att fortsätta en bit men jag saknar att skratta som man bara kan med kära vänner. Självklart vill jag delvis stanna längre, men jag tror inte på att stanna borta bara för den sakens skull. Bättre att ordna upp problemen hemma så man får ett rent sinne och kanske lura med sig någon annan nästa gång. Pengar finns det gott om, och tack och lov även tid.

När jag sitter och funderar över dessa ting på en pub i Lhasa så sätter sig en lokal trubadur med munspel och gitarr ned och börjar lira. Country roads take me home, to the place, I belong.. Passande.

Och så togs det beslutet.

Jag är nöjd med detta, gör det igen senare. Det här får alltså vara försmak för nästa projekt.
Take me home country roads. För att avrunda min resa blir jag bjuden på mat av två kinesiska studenter. Hotpot, väldigt speciellt. Det är i en Hotpot man doppar alla saker man egentligen inte vill äta och kallar det delikatesser. Precis som fransmännen gör, käkar grodor och sniglar och får oss andra att tro att det är lyxmat. När jag åt hade jag samma tanke nästan hela tiden: Vad i halva friden har jag i munnen? Komage, Grishjärna, Grisstrupe, Ankinälvor, Lotusrot, och Vaktelägg.. Wow. Återigen är jag i en Indiana Jones film. Känner verkligen att festmåltiden har satt en rolig punkt för Tibet