Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Foster The People - Houdini
Båtfärden hem går snabbt och lugnt fram, vi ser film och tittar på havet, vi pratar om allt och inget och mina kamrater har i äkta piratanda en sparringmatch på däck där de gör upp om vem som är kapten på skutan. På båten finns en ovårdad Amerikan vi kacklar med så smått, han bor i skogarna där klassikern "The fugitive" spelades in. Ballt. I Shanghai tar vi en sista måltid tillsammans och sprids sedan för vinden i tre riktningar. Ida ska till samma plats som jag, men jag åker en annan väg och stannar om vartannat innan de gula bergen. Biljetten är billigare och ensamheten pryder mig bättre än goda vänners sällskap en stund framöver tror jag. Det är svårt det där med att resa ensam, jag har alltid dragits mot det, inte för att jag är så värst gott sällskap till mig själv men att inte ha någon annan att se till eller prata med är för mig rena medicinen. Aldrig är jag så uppskattande, så trevlig och i sådan dialog med det jag vill förbättra i mig själv som jag är när jag varit ensam länge och väl. När man tvingats sitta själv i alltför många nätter blir man på något sätt en bättre person. Det är svårt att förklara men har ni någonsin varit utan en dusch eller sömn väldigt länge? När sedan tvagning eller sängen nalkas uppskattas den mer och länge därefter. Så är det för mig med allt som rör socialt umgänge, när jag inte hängt med vänner på länge så uppskattar jag dem mer och behandlar dem bättre när jag väl återser dem. Rätt dumt och simpelt men det fungerar.
Kommer efter ett tag fram med bussen till Tunxi som ligger några mil från Huangshan dvs berget jag så småningom skall våga mig upp på. Trampar direkt jag kliver av bussen in i den gamla delen av staden och slår bokstavligt talat handen i en reklamskylt för ett hostel, eftersom Gud verkar vilja det tar jag in där. Hostelet visar sig vara billigt, mysigt och avslappnande. Staden är mysig, alla hus är vita och har svarta traditionella tak med väggmålningar och trånga gator, maten är god och folket är hjärtliga. Regnet som smattrar mot teglet och den dystra belysningen av gamla gatulampor verkar lägga ytterligare år på byggnaderna som redan ser mer eller mindre uråldriga ut av alla klängväxter och den påtagliga bristen av neonlampor och andra moderniteter. Jag härdar ut det dåliga vädret två dagar innan jag slänger mig på morgonbussen och drar upp mot det mytomspunna Huangshan. För er som inte kikat in stället innan så är Gula bergen Kinas kanske mest kända bergsmassiv och har med sitt unika utseende inspirerat tusentals litterära verk och målningar under otaliga hundratals år. Köp en bok med dikter från Tangdynastin och var tredje sida kommer handla om dessa mol**** höjder, i alla fall gör mina böcker det. Hörde någonstans att vart femte vykort med kinesiskt naturtema visar bergen här, så man kan säga att det är relativt ikoniskt.
Vädret på morgonen är riktigt uselt, småregnigt och dimmigt vilket inte bådar gott när man ska till en plats känd för utsikten. När man kommer fram kostar dessutom inträdet 230 kr, vilket är helt sinnessjukt mycket om man har i åtanke var jag befinner mig. En hel del människor trängs mot linbanorna som går upp efter berget men inte en enda dåre verkar smart nog att ta trapporna och få sig lite friskt luft och motion samt tjäna en hunka. Det visar sig vara ett logiskt val av ovannämnda lämmeltåg dock, trapporna här är mördande. Det är uppför och då menar jag: Verkligen uppför.
Till den översta toppen, Lotus peak på 1864 meters höjd är det strax under en mil att gå från botten och höjdskillnaden gör denna mil till en oavbruten trappuppgång. Precis som i Shaolin så är trappor kul en stund, men det blir sinnessjukt och tradigt efter ett tag, dels även eftersom dimman är tjock som ärtsoppa och det känns som att jag går mot en besvikelse på toppen i det här depressiva vädret. Då, just när jag kommit upp på de första topparna så klyvs den dystra himlen och solen ger mig ett knytnävsslag i fejset, återigen verkar skaparen sugen på att jag ska få en bra dag, thanx player. Vägarna är breda och anpassade för hela familjer, till de högsta höjderna är de dock smala och krokiga samt i princip lodräta på sina ställen. Längst uppe på toppen kliver jag upp ovan molntäcket och ett ändlöst vitt hav sträcker ut sig i alla riktningar, horisonten över denna ocean bryts endast av öar i form av de få andra toppar som nosar på två kilometers strecket. Jag känner till och med en nypa svindel när jag står och balanserar på toppen vilket i sig är en angenäm överraskning. En snäll snubbe tar ett foto när jag står och försöker se cool ut och i gengäld fotar jag honom när han ger kaninöron med fingrarna på sin fru.
Jag fortsätter vandra från topp till topp med hakan släpandes efter mig i väntan på kvällen då jag planerat att vandra runt i bergen och sedan se den omtalade soluppgången dagen därpå, detta visar sig dock vara svårt när jag inser att jag långt innan solen ens gått ner står vid änden av den långa vandringsleden på bergsryggen. Många delar av berget är avstängda nämligen, vilket drastiskt minskar tiden man kan strosa runt utan att gå i egna fotspår. Nedanför mig är de östra trapporna. Jag inser rätt snabbt att jag inte vill vandra av och an på samma sträcka i ett halvt dygn för att se solen klättra över jordens rund, dessutom är vädret inte bra och inget garanterar mig att ens ha klar sikt mot eventuella morgonstrålar. Jag fortsätter istället vandra nedåt längst med de ändlösa trapporna som löper fram och tillbaka ned efter dalgången. När jag kommer ned är fortfarande det inte nog sent så jag bestämmer mig för att skippa bussen och gå ned den minst sagt dryga biten till den lilla staden nedanför. Detta visar sig vara ett utomordentligt val.
När jag med musik i lurarna spatserar efter vägen så får jag plötsligt en kvist på mig, eller snarare just bredvid mig, jag stannar och stirrar in i intet med en förnärmad blick. Då kommer det mer grenar bredvid mig på asfalten, jag tittar upp och till min förtjusning sitter några meter ovan mig en apa och glor surt på mig då jag stört honom mitt i maten. Det visar sig att jag är omringad av en hel familj Tibetanska makaker, de hoppar runt och tittar förvånat på när jag slår mig till ro på väggrenen, en unge är till och med så oförskämd att han pekar på mig och visar sin rumpa! inte en sann gentleman precis. Jag greppar ett bambuskott som kikar fram bredvid min sittplats och börjar gnaga på den för att smälta in i min nya familj. Bambuskott är rätt najs att äta och nyttigt har jag hört om än lite näringsfattigt, det finns även lite vilda hallonaktiga bär där vi sitter, jag tycks skymta att en apa käkar några (vilket praktiskt innebär att människor kan käka dem) så jag tar ett par själv. Not bad. Efter ett tag inser jag att jag måste löpa för att hinna med en buss hem alls. Bästa middagen evvar btw (även om jag är osäker på om bambuskott skall ätas råa), det känns skönt att chilla med sina jämlikar ett tag, apor just get me.
Fötterna blöder lite sexigt när jag gått förbi staden och ned till den bussplats där hostelet har sina chaffisar väntandes, hinner just med sista bussen och är tillbaka efter åtta. Intensivt och spännande var det alltså, lite mindre än jag tänkt men en dagsutflykt med stor prestige och ett träningspass som skulle få Akilles själv att svettas mellan skinkorna.
Det enda andra roliga som händer är att jag går sömnlös en natt då jag lämnar packningen på hostelet och vandrar runt sent på kvällen och in på natten i den regntyngda staden, det gick inte att hitta en plats att leka uteliggare på så jag satte mig och lyssnade på ljudbok på en busshållplats igenom natten istället. Snopet men en fin upplevelse det med. De våta skyarna håller tyvärr folk borta från gatorna och alla ruvar inomhus, jag träffar därav inga nya vänner direkt. Detta kan jag dock lova kompenseras av hostelet i sig, när jag är där ligger jag i en varm soffa och ser på film och sörplar saft, vatten och en och annan bira. Mattias har nu officiellt kvaddat mitt sinne för energimängd och jag tränar därför på taket vid fiskdammen efter varje måltid bara för att bränna bort kalorierna jag stoppar i munnen. Blööörgh.
"Rise up to your ability" indeed Foster The People, indeed.
Båtfärden hem går snabbt och lugnt fram, vi ser film och tittar på havet, vi pratar om allt och inget och mina kamrater har i äkta piratanda en sparringmatch på däck där de gör upp om vem som är kapten på skutan. På båten finns en ovårdad Amerikan vi kacklar med så smått, han bor i skogarna där klassikern "The fugitive" spelades in. Ballt. I Shanghai tar vi en sista måltid tillsammans och sprids sedan för vinden i tre riktningar. Ida ska till samma plats som jag, men jag åker en annan väg och stannar om vartannat innan de gula bergen. Biljetten är billigare och ensamheten pryder mig bättre än goda vänners sällskap en stund framöver tror jag. Det är svårt det där med att resa ensam, jag har alltid dragits mot det, inte för att jag är så värst gott sällskap till mig själv men att inte ha någon annan att se till eller prata med är för mig rena medicinen. Aldrig är jag så uppskattande, så trevlig och i sådan dialog med det jag vill förbättra i mig själv som jag är när jag varit ensam länge och väl. När man tvingats sitta själv i alltför många nätter blir man på något sätt en bättre person. Det är svårt att förklara men har ni någonsin varit utan en dusch eller sömn väldigt länge? När sedan tvagning eller sängen nalkas uppskattas den mer och länge därefter. Så är det för mig med allt som rör socialt umgänge, när jag inte hängt med vänner på länge så uppskattar jag dem mer och behandlar dem bättre när jag väl återser dem. Rätt dumt och simpelt men det fungerar.
Kommer efter ett tag fram med bussen till Tunxi som ligger några mil från Huangshan dvs berget jag så småningom skall våga mig upp på. Trampar direkt jag kliver av bussen in i den gamla delen av staden och slår bokstavligt talat handen i en reklamskylt för ett hostel, eftersom Gud verkar vilja det tar jag in där. Hostelet visar sig vara billigt, mysigt och avslappnande. Staden är mysig, alla hus är vita och har svarta traditionella tak med väggmålningar och trånga gator, maten är god och folket är hjärtliga. Regnet som smattrar mot teglet och den dystra belysningen av gamla gatulampor verkar lägga ytterligare år på byggnaderna som redan ser mer eller mindre uråldriga ut av alla klängväxter och den påtagliga bristen av neonlampor och andra moderniteter. Jag härdar ut det dåliga vädret två dagar innan jag slänger mig på morgonbussen och drar upp mot det mytomspunna Huangshan. För er som inte kikat in stället innan så är Gula bergen Kinas kanske mest kända bergsmassiv och har med sitt unika utseende inspirerat tusentals litterära verk och målningar under otaliga hundratals år. Köp en bok med dikter från Tangdynastin och var tredje sida kommer handla om dessa mol**** höjder, i alla fall gör mina böcker det. Hörde någonstans att vart femte vykort med kinesiskt naturtema visar bergen här, så man kan säga att det är relativt ikoniskt.
Vädret på morgonen är riktigt uselt, småregnigt och dimmigt vilket inte bådar gott när man ska till en plats känd för utsikten. När man kommer fram kostar dessutom inträdet 230 kr, vilket är helt sinnessjukt mycket om man har i åtanke var jag befinner mig. En hel del människor trängs mot linbanorna som går upp efter berget men inte en enda dåre verkar smart nog att ta trapporna och få sig lite friskt luft och motion samt tjäna en hunka. Det visar sig vara ett logiskt val av ovannämnda lämmeltåg dock, trapporna här är mördande. Det är uppför och då menar jag: Verkligen uppför.
Till den översta toppen, Lotus peak på 1864 meters höjd är det strax under en mil att gå från botten och höjdskillnaden gör denna mil till en oavbruten trappuppgång. Precis som i Shaolin så är trappor kul en stund, men det blir sinnessjukt och tradigt efter ett tag, dels även eftersom dimman är tjock som ärtsoppa och det känns som att jag går mot en besvikelse på toppen i det här depressiva vädret. Då, just när jag kommit upp på de första topparna så klyvs den dystra himlen och solen ger mig ett knytnävsslag i fejset, återigen verkar skaparen sugen på att jag ska få en bra dag, thanx player. Vägarna är breda och anpassade för hela familjer, till de högsta höjderna är de dock smala och krokiga samt i princip lodräta på sina ställen. Längst uppe på toppen kliver jag upp ovan molntäcket och ett ändlöst vitt hav sträcker ut sig i alla riktningar, horisonten över denna ocean bryts endast av öar i form av de få andra toppar som nosar på två kilometers strecket. Jag känner till och med en nypa svindel när jag står och balanserar på toppen vilket i sig är en angenäm överraskning. En snäll snubbe tar ett foto när jag står och försöker se cool ut och i gengäld fotar jag honom när han ger kaninöron med fingrarna på sin fru.
Jag fortsätter vandra från topp till topp med hakan släpandes efter mig i väntan på kvällen då jag planerat att vandra runt i bergen och sedan se den omtalade soluppgången dagen därpå, detta visar sig dock vara svårt när jag inser att jag långt innan solen ens gått ner står vid änden av den långa vandringsleden på bergsryggen. Många delar av berget är avstängda nämligen, vilket drastiskt minskar tiden man kan strosa runt utan att gå i egna fotspår. Nedanför mig är de östra trapporna. Jag inser rätt snabbt att jag inte vill vandra av och an på samma sträcka i ett halvt dygn för att se solen klättra över jordens rund, dessutom är vädret inte bra och inget garanterar mig att ens ha klar sikt mot eventuella morgonstrålar. Jag fortsätter istället vandra nedåt längst med de ändlösa trapporna som löper fram och tillbaka ned efter dalgången. När jag kommer ned är fortfarande det inte nog sent så jag bestämmer mig för att skippa bussen och gå ned den minst sagt dryga biten till den lilla staden nedanför. Detta visar sig vara ett utomordentligt val.
När jag med musik i lurarna spatserar efter vägen så får jag plötsligt en kvist på mig, eller snarare just bredvid mig, jag stannar och stirrar in i intet med en förnärmad blick. Då kommer det mer grenar bredvid mig på asfalten, jag tittar upp och till min förtjusning sitter några meter ovan mig en apa och glor surt på mig då jag stört honom mitt i maten. Det visar sig att jag är omringad av en hel familj Tibetanska makaker, de hoppar runt och tittar förvånat på när jag slår mig till ro på väggrenen, en unge är till och med så oförskämd att han pekar på mig och visar sin rumpa! inte en sann gentleman precis. Jag greppar ett bambuskott som kikar fram bredvid min sittplats och börjar gnaga på den för att smälta in i min nya familj. Bambuskott är rätt najs att äta och nyttigt har jag hört om än lite näringsfattigt, det finns även lite vilda hallonaktiga bär där vi sitter, jag tycks skymta att en apa käkar några (vilket praktiskt innebär att människor kan käka dem) så jag tar ett par själv. Not bad. Efter ett tag inser jag att jag måste löpa för att hinna med en buss hem alls. Bästa middagen evvar btw (även om jag är osäker på om bambuskott skall ätas råa), det känns skönt att chilla med sina jämlikar ett tag, apor just get me.
Fötterna blöder lite sexigt när jag gått förbi staden och ned till den bussplats där hostelet har sina chaffisar väntandes, hinner just med sista bussen och är tillbaka efter åtta. Intensivt och spännande var det alltså, lite mindre än jag tänkt men en dagsutflykt med stor prestige och ett träningspass som skulle få Akilles själv att svettas mellan skinkorna.
Det enda andra roliga som händer är att jag går sömnlös en natt då jag lämnar packningen på hostelet och vandrar runt sent på kvällen och in på natten i den regntyngda staden, det gick inte att hitta en plats att leka uteliggare på så jag satte mig och lyssnade på ljudbok på en busshållplats igenom natten istället. Snopet men en fin upplevelse det med. De våta skyarna håller tyvärr folk borta från gatorna och alla ruvar inomhus, jag träffar därav inga nya vänner direkt. Detta kan jag dock lova kompenseras av hostelet i sig, när jag är där ligger jag i en varm soffa och ser på film och sörplar saft, vatten och en och annan bira. Mattias har nu officiellt kvaddat mitt sinne för energimängd och jag tränar därför på taket vid fiskdammen efter varje måltid bara för att bränna bort kalorierna jag stoppar i munnen. Blööörgh.
"Rise up to your ability" indeed Foster The People, indeed.
- comments