Efter Meghan åkte hem trodde jag att jag skulle ha all tid i världen, men det blev tvärtom. Jag började min placering på Al-Saudi sjukhus för obstetrik och gynekologi. En annan värld, förflyttad 100 år bakåt i tiden. Och nu när jag är tillbaks i Sverige tänker jag bara hur lyxigt och bekvämt allt är i Sverige, ffa vår sjukvård och om jag någon gång ska krysta ut en egen bäbis, ska jag hålla mun och tänka på hur kvinnorna förlöser nere i Sudan.....

Jag var naturligtvis inte där som doktor, eftersom jag inte gjort klart min AT, utan följde med läkarna och assisterade. Mina upplevelser där vill jag inte beskriva här på bloggen, då känsliga läsare kanske finner mina berättelser olämpliga....

Bodde sista tiden ute i Omdurman hos Hanne i hennes lägenhet och Elli och Hanna kom och hälsade på .... Som vanligt, när hemresan närmar sig, började jag fundera på vad jag kommer sakna: att inte förstå vad som sägs runt omkring en, att gå längs med gatan och bli välkomnad, att pruta, att se åsnorna, getterna längs med vägarna och det dagliga livet med försäljare, rickshaws och folkmyllor i den afrikanska värmen (trots vinter) ....att köpa grönsaker från stånd längs med gatan och ta minibussen för ett halvt pund eller bussen för ett pund (dessförinnan vinkandes med handen sådär dumt (åt det håll bussen ska svänga härnäst) - pojkarna som skriker: arabi, arabi :D Mina sudanesiska vänner skrattade: Inte ens vi vet hur man använder lokaltrafiken!

Och så kom dagen när jag skulle åka hem.... jag som inte tycker om avsked, grät inte (dock fällde jag en tår när jag kramade om alla på sjukhuset i torsdags) - kanske för att jag var så trött och inte sov ngt innan mitt flyg gick 04.35 (fullt upp med att hålla mig vaken) - och nu har jag landat i vinterkylan hemma i Sverige. Imorgon går flyttlasset till Östersund och jag är glad över att vara hemma igen!!