Veckan före Eid har varit full med galna, roliga upplevelser. Varje dag vaknar jag och undrar vad som kommer hända under dagen - man vet aldrig vad som händer.... Här kommer några godbitar:

Under vår ledighet har vi beslutat oss för att åka till Port Sudan. Veckans första äventyr blev att försöka köpa en bussbiljett. Direktiv på arabiska med destination och önskade datum, iväg till busstationen. När vi kom dit hamnade vi, efter en sväng in på busstationen, på ett litet kontor utanför terminalen. Passport?! "Nej, tänkte jag, det måste gå att köpa en bussbiljett utan pass" (Våra pass hade vi lämnat iväg för att få resetillstånd....) Och efter mycket dividerande och Meghan lämnat fram sitt amerikanska ID - kom en polis som återigen tog oss med till busstationen. Där väntade vi utanför ett kontor på någon som var och åt frukost..... i en timme. Och när vi väl träffade honom blev svaret bara: must have passport. Tillbaks till jobbet, där våra pass hade återkommit med resetillstånden, och återigen ut till busstationen. Biljett köpt. Det tog juh bara nga timmar.... :D

Med mersmak på de dagliga äventyren beslöt vi oss att ta de lokala bussarna till vår middag hos våra norska vänner ute i Omdurman. Problemet: ett byte mitt inne i Khartoum. Tariq på jobbet ringde en vän och frågade vilken buss vi skulle ta - nya direktiv på lapp.... Bussarna går bara ett kvarter bort från oss, och alla skulle gå mot Jackson square. Frågade försiktigt en man som också väntade, och så hjälpte han oss på bussen. Visade lappen för en annan man, som promenerade med oss över hela busstationen, där det var galet med folk och enorma ytor. Han pekade på en buss och sedan försvann han. Tittade på när folkmassorna kastade sig framåt in i bussen - tjugo på en gång. Tittade på Meghan och frågade: "Can you run?" Sedan sprang vi mot nästa buss och tryckte in oss, nöjda som tusan över att lyckats komma med :D Visade lappen återigen och tre män på bussen läste, och nickade. Knäpp med fingrarna, så blir biljettpojken varse om att du vill av och han låter som om han kallar på en katt, då stannar busschauffören. Det roade mig hela bussresan som till slut tog 1,5 timme.... och då hade vi rest problemfritt (30 min med amjad).

Har härefter försökt ta bussen ensam för att möta team Norge på frukost. Alla bussar var fulla och bara körde förbi. Efter 10 min insåg jag att detta kommer inte fungera utan gick fram och "prata" med en man och hans fru. Han sa bara: Husband? (läs: Vad gör flickan utan sin man????) "Yes, in Sweden (:D) " Children? "Not jet". Han log. Någon buss senare, när ännu en full buss kom förbi för att släppa av någon, knölade han in mig och frun i bussen samtidigt som han hetsigt skrek på arabiska. Japp, jag kom med.

Har haft mycket jobb med att luska ut om jag kan åka till Egypten och fira jul med familjen inkl varför vi fick betala för våra resetillstånd. Svaret på mina huvudbry är att det inte går att få entry-exit permit för de som stannar i landet kortare än ett år utan man måste ha ett nytt visum. Resetillstånden är gratis och vårt första papper helt onödigt - så Julia, en amerikanska som bott här i 6 år, hjälpte oss att ordna resetillstånd för att regioner i landet tills vi åker hem. Nöjd. Haha, bäst är att, man behöver ett passfoto för resetillstånden, men Julia som varit här så länge tar bara en extra kopia på passet och river ut bilden som sedan häftas fast. Awesome! Det verkar som om det mesta går att ordna på ett eller annat sätt i det här landet, bara man frågar tillräckligt många personer :D

Varje fredag dansar Sufi på en begravningsplats, utanför en moské, sina traditionella danser. Jag vet inte vad som var mest turistattraktion: vi eller dem. Det skulle hälsas, tas i hand, tas kort och det var en helt fantastisk upplevelse att få vara där.... Att få uppleva deras danser, deras kultur och se denna show var ett minne för livet. Det är svårt att beskriva, men en bild säger juh mer än tusen ord... (Man var kanske tvungen att vara där för att förstå :D ) En man som pratat med oss hela kvällen säger plöstligt när vi står där: Du kommer få två döttrar och en son. Jag kan spå in i framtiden. Nu skriver jag ner det här, så jag minns, för det blir spännande att se om han kommer få rätt....

Jag skulle kunna fortsätta skriva om fler små vardagsäventyr, men klockan börjar bli sent här och blir upphämtade kl 05 imorgonbitti för att ta bussen till Port Sudan. Gläder mig väldigt eftersom jag och Meghan ska åka på en 5 dagars liveaboard och DYKA!