Profile
Blog
Photos
Videos
"Eid Mubarak" - det är så man har hälsat varandra under denna vecka som är Eid-Ul-Adha: en festival för att minnas och hedra profeten Abrahams mod att vilja offra sin son Ishmael till Gud. Men som vi alla minns, hindrade juh Gud Abraham i sista stund och en get offrades istället.... Under Eid offrar varje familj ett av sina djur vanligen ett får eller en get. Det var därför man såg fastbunda djur utanför varje hus och det är också orsaken till att man vid varje rödljus fann en sudanes som ville sälja dig en machete. Eid-Ul-Adha firas efter Hajj (pilgrimsfärd till Mecka) och sudaneserna spenderar veckan genom att umgås med familj och vänner och äta massa mat. Jag och Meghan spenderade den till havs - jag ofta 30 - 40meter under ytan....
Efter ett myller på busstationen kring kl 06 på lördagsmorgonen tog bussen oss mot Port Sudan. Det fanns air-condition, och den var satt på 19 grader så det var nästan lite kyligt. Vi blev serverade sockerkaka och läsk till frukost (som tur var hade vi packat vår egna lilla matsäck). Bussen stannade två gånger och toaletten bestod av ett hål i marken och ovan en pall utan sits - bakom lerväggar som knappast skymde en stående person. Vi ankom till Port Sudan ca 11 timmar senare och enligt direktiv från båtkaptenen Lorenzo skjutsade en taxi oss till piren. Väl där tittade vi oss vilset omkring och på taxichauffören, men han visste såklart inte mer än oss. Men en förbipasserande vit man tyckte det var konstigt att två flickor kom resandes sådär, stannade för att hjälpa. Han hette Ove, var tysk och eftersom han själv hade dykbåtar kände han Lorenzo så ringde honom eftersom vår båten redan lämnat hamnen (!!). Tydligen måste båtarna lämna hamnen innan solnedgång och vi var juh lite sena - istället fanns en liten speed-boat och väntade på oss. Ove kollade med polisen att allt var ok att vi begav oss till havs (man behöver sjötillstånd för att ens komma ombord på en båt även om den ligger i hamn) och hamnade alltså slutligen på italienska båten Don Questo med kaptenen Lorenzo som såg halvgalen ut när han pratade i och med något konstigt sätt att spärra ögonen och hans dykinstruktör, Maurizio, i tajta badbyxor och muskulös kropp. Vårt hem för de kommande 5 dagarna. Vi installerade oss i vår hytt och träffade de andra ombord: Peter och Nicole (amerikanska diplomater i Khartoum) och Al och Rob, två britter som reser runt på egen hand. Jag kom att tycka om dom allihopa väldigt mycket, och som alltid när jag reser, ledsen när vägarna måste skiljas.
Under dag 2 och 3 var det ytterligare 12 personer på båten, som alla jobbade för FN på något sätt, och tillsammans fick vi uppleva den sudanesiska kusten. Dock endast totalt 7 dykare, men Rob blev magsjuk och Al spräckte trumhinnan när han jagade sin tand som han tappade... så gruppen minskade efterhand... slutligen bara jag, Peter och Nicole kvar. Meghan snorklade. De första dagarna var det rejält med vind och vi låg utslagna mellan dyken i våra solstolar och försökte inte att må illa.... Dykningen blev därmed hänvisade till rev som låg skyddade, men har nu fått simma in i Umbria-vraket och kolla på bilarna som är helt bevarande inuti tillsammans med tomma vinflaskor, ammunition och lastlådor. Även sett Jacques Cousteaus undervattensbyggnader i Sha'b Rumi där han på 60-talet undersökte tryckets påverkan på människokroppen likväl utprovade nitrox-blandningen och studerade fiskars beteende. Kollade även på dokumentärfilmen (på franska) som är värd att se: en cigarett brann tex dubbelt så fort, de solade solarium 10 min varje dag och man forslade ned en papegoja och la fiskar i plastpåsar för att se de andra fiskarna attackera och försöka få sig en matbit. Jag tror att de levde under vatten för 30 dagar? Inga hammarhajar denna gången tyvärr, men längtar redan tills jag tjänar tillräckligt med pengar för att kunna åka på en liveaboard utanför Costa Rica (Cocos Island). Har nu varit nere på 46,3 meter ...och inte känt av någon kvävenarkos, men det är en häftig känsla att ligga där och spana ut i det blå (vet varken vad som är uppåt, neråt eller inåt: blått överallt där man tittar) och vänta på haj. Vi såg dock massa whitetips och grey reef sharks under våra dyk :D Även fått se mina kära boxfishes och kan knappast bärga mig tills nästa dykresa.....
Sista dagen åkte vi tillsammans med britterna till Suakin för en timmes fotografering av staden som fallit sönder. Tydligen en speciell typ av korallsten som måste underhållas varje år med cement - det såg ut som om platsen blivit bombad, men staden hade helt enkelt bara blivit övergiven när Port Sudan grundades. Överallt är folk vänliga och vill hälsa. Favoriten för alla sudaneser är att få bli med på foto och få se hur man ser ut :D
På kvällarna till havs blev vi serverade barracuda, bläckfisk, grouper, räkor och alla matälskare skulle stormtrivts. Jag som inte tycker om seafood, levde för frukosten då pannkakor serverades. Hehe. På båten fanns också vin, öl och sprit - och när jag åkte hit trodde jag inte att jag skulle dricka en droppe alkohol eftersom det är förbjudet, men nu när vi blivit vänner med ambassadfolket verkar det inte bli någon brist på denna varan. En av höjdpunkterna var att få klättra upp i Sanganebs fyr och spana ut över revet - så oerhört vackert.... men nästan så kläderna blåste av ... Vi har haft det så himla bra (plus frihetskänslan att få kunna vara klädd i bikini, short, linne - whatever) och har nu mersmak på att resa och utforska nya ställen.
Hemresan gick i konvoj och tog 13,5h - det fick mig att besluta att om jag någon gång gör om resan Khartoum- Port Sudan blir det flyg - säkerhetsbrister eller inte. Väl hemma hade allt ett tjockt lager av sand... trots att fönsterna varit stängda. Khartoum var sig likt med kaotisk trafik och myller av människor. Idag är det dags för jobb - mycket att göra inför kommande tripp och uppstartet av projektet i Makali. Jag längtar redan tills vi reser dit!!
Det är juh många läkare som läser mina inlägg och tror ni kommer finna följande intressant: Efter samtal med flertalet västerlänningar och välbetalda sudaneser är det nu ett faktum att de som har råd har försäkringar som möjliggör att man när som helt på dygnet kan bli transporterad till europa för sjukvård (Ca 100 000 Euro per år). Det fanns inte ens en tandläkare som Ove ville gå till i Port Sudan och britt-sudanesen Hassan instämde, då de flesta tandläkare där helt enkelt drar ut värkande tänder. Ove berättade också att när han fick denguefeber för andra gånger och var dödssjuk visste ingen i Sudan, eller Egypten, varför, medan en professor i Tyskland hade hämtat alla studenter och andra läkare för att visa detta "skolboksexempel". Och jag håller bara tummarna för att jag inte ska bli sjuk eller skadad under min vistelse här..... Och medan de rika kan, lider de fattiga. Jag satt och läste igenom resultaten av 2006-års hushållsenkät i södra Sudan, och siffrorna talar sitt dystra språk. En spanjorska som är chef för UNICEF i södra Sudan berättade att det endast handlar om livräddande insatser i denna rådande misär och att läget helt enkelt är akut.
- comments
Hanna Å vad jag har hunnit längta efter ett nytt inlägg! Lika spännande som vanligt att läsa om era äventyr! och jag börjar med en gång se fram emot nästa uppdatering...
mamma Jasså är det så de säger? Vi kristna säger att Abraham skulle offra Isak. Ismael och Hagar var ju bortdrivna till Saudi Arabien. Är pannkakorna lika goda som mammas? men jag antar att det är godare än fisk :) Är det någon som fått för sig att livet är rättvist så har ni blivit lurade. Det finns hur mycket orättvisor som helst i världen. Hm, dra ur en tand som värker :(. Inte undra på att de är tandlösa.
Erik B-é Låter som det är äventyr nästan jämt. Härligt! Apråpå dyknin och medicinska anekdoter så hörde jag av en dykintresserad kompis om en annan dykkammare där man skålat i champange och upptäckte att det inte bubblade i champangen. Inte så nyttigt.