Salaam aleikum!

Ingen resfeber hittills och Kastrup-Kairo-Khartoum stod pa gardagens schema. Nar jag satt utanfor gaten ville jag mest ga raka vagen ner till tagperrongen igen och saga att jag angrade mig, ta taget tillbaka och atervanda till trygga livet i Sverige. Det gjorde jag saklart inte, utan satte mig pa flyget. Mannen bredvid mig, fran okant arabiskt land, kollade klockan med sin tandare(!!) och ibland ringde det i hans telefon. Jag tittade ut genom fonstret, helklart, och sag Europa passera under mig och in over Afrika, och hann angra mig hundra ganger till.

Som vanligt i arabiska lander sticker en blond, ensamresande svenska ut. Tusentals blickar, forsok till att inleda konversationer och alla nyfikna pa vad jag har for arenden i deras land. Jag marktes an mer da min SAS-biljett inte hade en del att riva av - sa den revs anda vid boardingen till flyget mot Khartoum. Det innebar att endast min sittplats syndes kvar och mina tva bagagelappar. Att jag sedan skulle visa upp min biljett tre ganger och stanna upp hela boardingen eftersom alla var osakra om jag verkligen skulle pa besvarade dem inte utan ledde bara till an mer blickar. Det besvarade inte mig. Traskade igenom sakerhetskontrollen med fylld vattenflaska och trots att det pep var det ingen som kollade mig.... Det var jag, fyra andra vasterlanningar (alla man i ovre medelaldern) - resten sudaneser eller iaf afrikaner, 98% man.

En stor ankomsthall i Khartoum. 30 grader varmt kl 05 pa morgonen. Passkontroll och visumprocessen gick enkelt och smartfritt, som vanligt behover man inte fylla i de dar formularen speciellt noggrant. Ingen noterade exempelvis att pa boendeadress skrev jag: Khartoum och pa telefonnummer drog ett steck :) Fick bada vaskorna och traskade ut i den sudanisiska natten. Inga kvinnor. Bara sudanisiska man i vita klanningar. Som tur var vantade Amani i sin bil pa parkeringen och vips var jag hemma i hennes lyxhus. Dar jag fick vila ut under formiddagen. Jag angrar mig inte langre. Gjorde jag val inte under resan heller, bara lite nervos och radd for det okanda.

Utvilad, med mat i magen, akte vi pa eftermiddagen till universitetet och tittade in pa kontoret dar jag ska jobba storre delen av tiden. Alla (5-6pers) i ett litet rum med datorer fran urminnestider. Malet: minska modradodligheten och barnadodligheten samt oka vaccinationsantalet i Makali by i Kassala. Det ar allt jag vet for tillfallet, vet sakert mer imorgon. Dit ska vi resa i November.

Det ar sa mycket jag skulle vilja beratta och intryck som jag vill dela med mig av! Tex att vaxla pengar innebar ett telefonsamtal till nagon som kommer med pengar imorgon. Battre vaxlingskurs an vad valutan egentligen star i. (say what?). Mest sand pa gatorna och sandaler ar egentligen inget alternativ. Byggs overallt och det ligger sma affarer har och var. Nastan inga priser ar utsatta. Alla ar vanliga, ingen besvarar en pa gatorna och jag och Meghan kan rora oss fritt. Kvinnohostelet ar ok - finns en sang, en garderob och AC, delar just nu rum med Meghan eftersom ACn ar sonder i mitt rum! Dock endast rinnande vatten ibland, verkar komma och ga.... men det rackte att jag strosade ner for en av huvudgatorna med solnedgangen i horisonten och insag att vad jag an forestallde mig Khartoum vara, kunde jag inte forestalla mig det har. Det ar en upplevelse, ett minne for livet och jag lever mitt i det.

ps. far lokalt mobilnummer imorgon, men mitt svenska nummer fungerar sa sms mottages garna.

xoxo