Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag har trott hela mitt liv att jag är en tävlingsmänniska. Det och att jag är morgontrött är de enda egenskaper jag kan vara säker på att jag ärvt från mamma. Men så har jag insett att jag faktiskt inte har den där tävlingsinstinkten när det kommer till kritan.

I mitt friidrottslag i USA är vi 9 stycken 400-meterslöpare. Alla vill vara med i A-lagets 400 meters stafett lag men bara 4 kan vara med. Särkilt seniorerna tycks vara villiga att döda för att få en plats vilken kanske är förståeligt eftersom detta är deras sista år här. Men ger det dem rätten att trycka ner oss freshmans bara för det?

Mycket har jag lärt mig sen jag kom till USA och det mesta har jag också lärt mig att acceptera. Men när det kommer till den hierarkiska atmosfären som råder i laget har jag svårt att stå kvar i ledet.

Varje träning innebär en möjlighet att visa att man är värd en plats i stafettlaget och även att visa att en annan inte är det. Vanligtvis springer vi antingen tvåhundringar, en stege, eller 600,500,400,300,200,100. Som om inte springa tills man inte kan andas längre vore tillräckligt, så har löpningen alltså också blivit en armbågstävling där den snabbaste inte nödvändigtvis kommer först i mål, så tillvida du inte är senior, eller lyckas springa om alla senior genom att ha bana två och springa tio meter längre än dem eftersom de inte låter dig starta framför trots att du springer utanför hela vägen.
Hierarkin är så självklar att ifrågasätta den vore det samma som att be om att få bli kickad ur laget. Johanna och Ruby är de självklara parhästarna som ALLTID ska starta först fastän Ruby nästan alltid blir omsprungen. Vi förstaårselever ställer oss snällt bakom i vetskapen om att vi kommer komma efter dem i mål utan att nödvändigtvis ha sprungit en hundradel saktare men eftersom de varken säger till när vi ska starta utan gärna utökar försprånget de redan har genom att alltid få stå först och inte låta oss använda bana 2, så är det bara att le och ställa sig i ledet. Sedan springa, springa och springa. Tills luften tar slut. Och då är det dags för nästa lopp. Vad du inte vill höra då är att du inte ska tro att du ska maxa på det sista loppet bara för att du kan det. Så länge du håller dig bakom oss älskar vi dig men springer du om oss hatar vi dig.

Och förvånansvärt nog har jag, som vanligtvis inte kan hålla tyst, accepterat den rangordningen som råder här men som skulle bli bannlyst i Sverige. Men jag har inte vant mig vid det. Det gör mig fortfarande upprörd att jag alltid springer tio meter längre än de. Varför säger jag bara inte att nu får de för faktiskt ta och låta oss freshmans stå först för en gångs skull. Eller bara bestämma mig för att ta bana två och springa på den hela vägen vilket jag i alla fall alltid gör bara det att jag startar bakom dem på bana ett vanligtvis. Och när jag väl har en riktigt bra dag och faktiskt till och med springer om dem glömmer jag bort hur trött jag är eftersom det ända jag tänker på är vad för kommentarer jag ska få när vi går i mål om hur dum jag var som trodde att jag kunde springa om dem utan att bli straffad. Må så vara att jag tycker om att vinna men mitt lättsårade samvete och eviga önskan att bara få bli accepterad väger på något sätt tyngre. Så i stället för att skita i dem som en normalt funtad människa skulle göra så bryr jag mig och saktar ner farten för att inte utsätta mig för risken för att bli ännu mer icke-accepterad. Jag är ingen tävlingsmänniska ändå. Men jag ska ändå försöka skipa rättvisa på banan från och med nu om inte annat så för alla andra förstaårselevers skull som tyst också ställer sig i ledet och efter detta år har två år av terror kvar.