Nu var det bra länge sedan jag skrev här på bloggen, men det är inte konstigt. Ända sedan jag kom tillbaka efter jullovet har allt gått i ett kör. Vi har haft tävlingar varje helg fram tills denna helg, och veckorna har varit fyllda med det jag inte hunnit göra under helgerna. Plus träningar. Plus styrketräning 6.30 AM varje måndag och onsdag och så morgonjogg två gånger per vecka. Tyckte ju att träningarna under pre-season var lite väl lätta ibland, men det har jag helt tagit tillbaks när jag insåg hur tävlingssäsongen ser ut här. Amerikanarna är liksom mycket mer för "svart eller vitt-principen".

Under tävlingsäsongen gjorde vi inte mycket mer än att underhålla det vi byggt upper under uppbyggnassäsongen. Här spenderar jag nästan dubbelt så mycket tid under säsongen som jag gjorde under försäsongen. Styrketräningen på mornarna har varit en plåga eftersom jag verkligen inte är en morgonperson. Har seriöst typ inte gått upp tidigare än klockan 9 sedan studenten, med några få undantag. Det roliga är att anledningen till denna morgonträning är att coachen tror att vi gör styrketräningen med mer kvalité om vi utför den separat på morgonen i stället för efter träningarna på kvällen. Det tvivlar jag dock starkt på. Jag är nämligen inte den enda som kommer ingåendes på gymmet som en zombie när det är dags. Även om jag inte kan säga att jag är mycket för att svettas i gymmet på kvällen heller.

Har kommit på att jag verkligen inte är någon gymkvinna. Alls. Idag till exempel. Då skulle vi samsas med de stora fotbollsspelarna. Jag kände mig så liten och klen när jag försiktigt sträckte mig in under en hårig osch svettig fotbollspelares utsträckta arm för att hämta en 10-kilos vikt att hänga på stången. Alla fotbollsspelare tar bara sådan stor plats; de luktar, de skriker, de gormar och de lyfter så hela gymmet skakar. De är allmännt högljudda. Jag gillar inte svett, vilket kan låta märkligt eftersom jag spenderat de senaste fem åren svettandes i stort sett varje dag. Men det är något med gym. Hur kompakt, instänkt och tätt allting blir. Alla kroppar som vistas i ett (i och för sig stort, i förhållande till ynkliga, hemska ÖKK) och samma utrymme för att lyfta, stånka, ta av vikter, sätta på, lyfta igen och så vidare. Måste nog säga att styrketräningen är det enda jag inte riktigt gillar med friidrotten, trots att det är det jag är bäst på.

För att återge hur säsongen har gått kan jag meddela att det har varit väldigt mycket upp och ned. Redan på första tävlingen gjorde jag illa min vänstra hälsena och jag tänkte "nu är det kört igen". Det var nämligen precis samma känsla jag hade för snart 4 år sedan när jag fick en bristning i hälsenan och var borta i typ två månader som kändes som en evighet. Jag var väldigt frustrerad eftersom jag hela förra året spenderade en hel del tid på att göra det tråkigaste rehab övningarna någonsin för att få min fot att bli bra från det som hände sommaren efter min student. Jag började undra om det över huvud taget varit till någon nytta. Men det hade det nog. För den här gången har jag lyckats hålla hälsenan i schack. Smärtan har funnits med till och från mest hela tiden sedan första tävlingen, men det har aldrig gjort så ont att jag inte har kunnat tävla och efter varje tävling har jag återhämtat mig ovanligt snabbt från smärtan. Kanske är fotstyrka inte helt menlöst i alla fall. (Även om till och med fysik är mer upphetsande.)

Så som sagt, trodde att jag var ute för säsongen i alla fall när det gäller längdhoppet, men så kom jag på den briljanta iden att jag kunde hoppa på min högerfot. Har aldrig gjort detta förut men jag kände att jag inte ville ge upp längden inomhus helt på grund av att coacherna tyckte att det skulle påfresta min hälsena för mycket, så jag pratade med coacherna om att jag ville pröva att byta upphoppsfot. De frågade om jag någonsin hoppat på den andra foten förut, och det hade jag ju inte. Något skeptiska lät de mig pröva och det gick inte sämre än att jag hoppade tangerat inomhusbästa första tävlingen och gick till final med personbästa inomhus på andra tävlingen. Så jag fortsatte med att hoppa på högerfoten under de kommande tävlingarna och det har fungerat mycket bra.

Vad gäller löpningen är det en helt annan historia. Har inte sprungit något 400-meterslopp individuellt eftersom de flesta tävlingarna bara tillåter skolorna att ha en eller två så kallade "entries per event" vilket betyder att endast en eller två personer från varje skola kan ställa upp i löpgrenarna. En del av 400-tjejerna här tävlar inte i andra grenar, så detta är deras huvudfokus vilket har gjort att jag oftast fått springa 400-stafetten och även gjort hoppgrenarna, eftersom de har fått springa de individuella 400-loppen. Det har varit helt okej för mig eftersom jag har upptäckt hur kul det är med staffet! När man springer med rätt människor det vill säga. Vill du veta mer om intrigerna på löparbanan inom vårat lag kan du alltid läsa min story som är senaste blogginlägget efter detta. För att göra en väldigt lång och tröttsam historia kort kan jag säga att här är dina teammates dina fiender. Jag som är så van vid att ha mina allra bästa kompisar bredvid mig på banan har fått vänja mig vid att varje dag gå till en arena där en kamp mellan alla 400-tjejer uträttas. Varje träning är en tävling vilket har fått mig att inse att jag, efter mycket funderande, inte är en tävlingsmännsika trots allt.
Mycket har jag lärt mig på att vara med i ett ameriskanskt friidrottslag, det kan jag säga.
Nu har vi två veckor off innan vi åker till California för att inleda utomhussäsongen och sedan kommer det rulla på ända tills jag kommer hem. För kommer hem, det gör jag…