Life on the track

Det är fredag morgon och som vanligt nu för tiden vaknar jag inte upp för att gå till skolan utan för att åka på tävling. En vanlig helg består av resande, tävlande, hotell, tävlande och resande igen. Jag tar på mig min uniform för att sedan gå ner i köket och packa ner all extra mat jag måste ha med mig i fall vi inte får lunch den här gången. Fast vi fått det alla andra gånger vågar jag inte ta risken att gå hungrig. Det finns inget värre.

Jag försäkrar mig om att allt jag har på mig är kläder antingen utan tryck, eller med trycket Baker Track and Field, på. Andra kläder är inte tillåtna. Jag packar ner min matsäck i min ryggsäck som jag också har fått från friidrotten och som det också står Baker track and field på. Männsikor säger att uniformer och tillbehör är praktiska saker som kan tyckas vara oväsentliga men som många gånger är väsentliga för att skapa en stark teamkänsla. Jag känner ingen teamkänsla.

Eftersom jag inte har någon bil går jag till Collins gym där bussen alltid väntar på oss. Det är inte långt, men jag bli ändå glad när Stephanie kommer förbi och frågar om jag vill ha skjuts eftersom även en svensk som jag har blivit van vid att inte behöva gå längre än några meter för att komma dit jag ska.

Katie sitter också i bilen och hon blir orolig när hon ser att jag också har min uniform på mig. Tänk om hon är den enda som har jeans? Jag försöker försäkra Katie om att det säkert inte är fallet, och även om det är: Who cares?
Men Katie bryr sig så jag följer med henne in till gymmet så att hon kan byta om till uniformen. Väl på bussen är vi sena vilket betyder att vi kom dit ungefär fem minuter innan bussen ska gå. Coach Azeni säger till oss att vara i tid nästa gång och lägger till ett skratt. Han är så seriös man kan bli. Förra helgen var en av kenyanerna en minut sen. Han kom inte med.

Jag ser en ledig plats bredvid Tina och slår mig ned där. Gör aldrig mer misstaget att sätta mig bredvid en senior igen. Katie, som varit skadad, vet dock inte om vad reglerna är, som man bara lär sig genom att bryta dem en gång för att sedan inse att man aldrig får göra om samma sak igen. Hon sätter sig bredvid Kayla som är senior, efter att ha fått ett ja till svar som inte kunde ha låtit mer som ett nej. Det visar sig att Tina inte alls sitter bredvid mig utan bara slank in på sätet för att göra plats åt Regan, som också är senior och har förstarätt på ALLT. En plats blir ledig hos mig och Kayla ger mig kommandot att flytta upp bredivid Katie så att hon kan få två platser. Prisad vare du senior, som har jobbat dig upp till denna aktningsvärda position som egentligen bara består av fem bokstäver och härstammar av snart fyra år av undergraduate studies på Baker University.

Sist på bussen kommer Anna. Hon har försovit sig och smetar ogenerat på deodorant i armhålorna eftersom hon inte hann med det hemma. Jag älskar Anna. Hon är junior, och den allra allra bästa i hela laget. Det finns ingen gren hon inte vinner, bortsett från kastgrenarna, men vem bryr sig om dem? Ändå är hon den (enda) ödmjuka, förstående och roliga tjejen som hjälpte mig tålmodigt de första veckorna på banan, men framförallt i gymmet, när jag inte hade en aning om hur många pounds jag kunde göra i hang clean and snatch och vad tusan det nu var för något. Hon hjälper mig fortfarande och jag kommer aldrig sluta beundra henne. Inte så mycket för att hon är USA:S Carolina Cluft, men för att hon är så otroligt bra på att bjuda på sig själv och hon har slaktat alla mina förutfattade meningar om hur en talang i friidrott lyckas. För Anna är inte som någon av de där mångkampstjejerna jag tränade med under Örebrotiden som hade en sådan talang att de kunde hoppa både långt och högt bara genom att vara just talanger. Faktum är att Anna är en utav de sämre när de kommer till koordination och teknik. Utan att blir för friidrottsspecifik kan jag säga att det under löpskolningen och häckkoordinationen finns en del övningar hon får kämpa med som jag har kunnat sedan urminnes tider. Inte för att hon inte gjort dem förut, utan för att hon helt enkelt inte behärskar dem. Hon är inte lång, ser inte stark ut, men lyfter mer än en del av kastarna och hoppar både längst högst, och springer fortast, alla distanser upp till en mile där man ju inte ens springer fort längre. Både med och utan häckar. Och inte har hon den bästa häcktekink jag sett heller. Det gör mig bara ännu mer imponerad.

Men anledningen till att jag beundrar henne är som sagt inte för vad hon gör, utan för hur hon är. För man skulle kunna tro att hon skulle vara den elakaste av dem alla eftersom det här handlar om att vara så bra så möjligt för då har du rätt att trycka ner andra som är mindre bra. Anna är dock bäst och har aldrig tryckt ner någon annan. De andra upper-class-men-tjejerna i teamet dock, som tror att de är världsklass och som till och med jag tycker tar sig själva på för stort allvar, (och för övrigt inte skulle ha en chans mot de femtonåriga tjejer i Sverige som springer 58 på 400,) de är minnsann några av de mest elaka männsikor jag träffat. Inte nog med att de kan ge blickar som skulle få även coacherna att lyda, de är aldrig nöjda med vad man gör. Antingen springer man för fort ("God I hate you right now") eller för långsamt ("Kunde du inte ha sprungit lite fortare?").

Den här helgen har jag en plats i 400-meterslaget, team A, eftersom jag har haft en av de fyra snabbaste tiderna på träning. Och så funkar det här. Springer du för livet på träningen får du den där (o)efterlängtade platsen i A-laget, som jag egentligen inte ens visste fanns och som jag, efter en höst av mystiska och oförklariga kommentarer som "Don't speed up on the last one Karen", insåg var anledningen till att jag blivit både påsprungen och bortsprungen. Att ta en seniors plats i 400 meter stafett laget är inte okej. Så gör man bara inte. Oavsett om man råkar vara snabbare än den personen. Och vi ska ge dig all skit vi kan för att få dig att förstå det. Och det förvånar mig hur bra de lyckats. Med att få mig att sakta ned. Få mig att lyda när de sagt att jag inte behöver rusha på den sista tvåhundringen fast jag haft all energi i världen att springa om dem. Vad lättmanipulerad jag är. Allt detta för att vinna, inte på banan, men överallt annars. På campus, i matsalen, i klassrummet, på festerna. Att få bli sedd och hejad på i stället för ignorerad. För det är så det är. Seniorerna älskar mig så länge jag inte tar deras plats. Som till exempel när Regan slog mig på den där sexhundringen. Dagen efter ville hon ta sällskap med mig till träningen och inte nog med att hon faktiskt såg mig, hon ville prata med mig också. Hon till och med sa att hon tyckte om mig. ("Love you" hade varit lite väl starkt även för en amerikan som henne i det här sammanhanget.) Måste säga att jag föredrar en konstant igonorans hellre än osäkerheten det innebär att inte veta om man idag ska bli deras vän eller fiende, beroende på hur fort man springer. Lite lustigt. Förut blev jag alltid glad av att springa fort. Nu vet jag inte längre. Det är ungefär lika. Springer jag fort så går jag ifrån träningen med segern i behåll, men måste förbereda mig på att inte bli sedd på en vecka. Springer jag långsamt kan jag dock förvänta mig både en klapp på axeln och kanske till och med skjuts hem efter träningen. Alltid lika spännande att se vad det blir. Krona eller klave. Pest eller Kolera. You choose.