Profile
Blog
Photos
Videos
Okej, den har texten ar lang, och jag forstar om ni inte ens orkar lasa halften av den. Jag har dock inte tillgang till en dator sa ofta, sa nar jag val skriver blir det ratt langt assa. Men jag har forsokt dela in i stycken sa ni kan hoppa lite, eller bara lasa ett utav dem.
Hej igen! Har kommer lite uppdateringar fran de senaste dagarna. Efter onsdagens "gallring" i "sororityvarlden" var det pa torsdagen alltsa dags att atervanda till tre hus eller mindre. Pa onsdagskvallen efter besoken hade vi strykt en av de hus vi inte ville ga tillbaka till. Sedan var det bara att hoppas att de hus man sjalv ville ga till ville ha en tillbaka. Alla fick en lapp med en turlista pa vilka hus man var "valkommen" tillbaka till, och i vilken ordning man skulle ga. Jag hade blivit inbjuden till alla tre husen, vilket antagligen bara beror pa att jag kommer fran sverige = vad jag an sager sa tycker de om mig, vilket ar bade komiskt och skrammande.
Hur som helst, for varje dag som gatt under denna sa kallade greek vecka sa har 'graden' av hur uppkladd man ska vara hojts bit for bit. Idag var det 'formal' som gallde, dock light varianten, eftersom fredagen skulle bli den riktigt stora dagen da allt avgors. (Jag vet, det ar sa overdrivet!) Alla tjejer var jattenervosa nar vi skulle fa vara lappar eftersom det kunde innebara att man inte blivit bjuden tillbaka till nagot hus, fast det lat pa gruppledarna som att detta inte kunde handa. Men det gjorde det. En tjej som ar kompis till min roommate fick bara en inbjudan till det huset hon valt bort, och tackade darmed nej till det. Fortsa hur hemskt det maste kannas!
Jag kan inte pasta att jag stodjer detta med sororities langre, och vet inte om jag gjorde det fran borjan heller. Tyvarr ar det val den egoistiska sidan av mig som gjort att jag valde att ga vidare efter de forsta dagarna. Det finns namligen stora fordelar med husen, aven om det hela ar way too much pa flera satt.
Fordelarna:Till exempel far man tva maltider om dagen i huset, vilket man i for sig far aven i matsalen. Men for mig som haller pa med friidrott sa kan det ibland bli svart att hinna till matsalstiderna. Tillhor man ett av husen kan man bestalla en matlada, precis som pa kara Guldheden. Kanske later som en obetydlig detalj, men om man inte tillhor ett s.house och missar middagen blir det till att kopa mat fran typ Subway, Mcdonalds, eller varma nagon laskig "fardiga-hamburgare-bara-att-varma-ratt" som antagligen inte innehaller nagra nyttigheter, och jag skulle desutom behova ata 3 sadana fardiga ratter for att bli matt.
En annan fordel ar "the study files" som de har. Varje s.house har prov, tentor, laxor och annat lektionsmaterial sparat fran tidigare elever. Nastan alla amnen har sadana filer, beroende pa hur manga i huset som haft det som sitt amne. I mitt hus till dock, det som jag till slut valde, ar det inte så många som har "Exercise science" som major/ämne, vilket ar mitt ämne. Ingen annanstans an i s.husen finns de har filerna, vilket ar orattvist mot de som inte ar med. Man kan visserligen bara fraga nagon, men har finns alltsa ALLA tidagare prov.
Storsta fordelen ar val att man kan fa ett eget rum, som ar storre, och dessutom ar duscharna stora som rum, i jamforelse med de som vi har i Irwin, dar jag bor. Detalj och pettitess kan man tycka, men faktum ar att nar det galler duscharna sa ar det faktiskt sa sma att jag drabbas av klaustrofobi varje ganga jag gar in dar, plus att vattnet ar iskallt ibland, vilket leder till en kombination av klaustrofobi och panik i form av koldskador.
Utover detta kommer de mer icke-materiella fordelarna. Alla s.hus har en gemensam slogan som ar "this is a home away from home". Valjer man att ga med i ett s.hus blir man verkligen valkomnad av alla i det huset, vilket ar ganska manga, jag skulle gissa att det ar ca.20- 25 stycken som inte ar freshmans i s.husen, och sa vi da. Varje s.house tar in ca. 20 nya varje ar. Har kommer det lite creepy stuff in: Gar man med raknas man som en familjemedlem, och de har ett system som innebar att nar man invigs blir man en "syster" (nej, det ar inte ett kloster, tro mig dessa tjejer partar en hel del...) och far olika "slaktingar" kan man saga. Man far en syster och en mamma som ska ta hand om en, vilket later helt sekt-aktigt i mina oron och formodligen i era ocksa. Hur som helst, i det huset som jag valde traffade jag faktiskt en tjej som inte var sa overdriven utan ganska naturlig (amerikanska matt mett). Hon komme fran Italien vilket gor att vi har gemensamt att inte vara fran staterna (vilket formodligen forklarar varfor just hon inte var som de andra, trots att hon varit har 4 ar lr ngt). Hur som helst, det kan vara skont att ha ngn att prata med om denna kulturkrock som det faktiskt ar att komma till ett college med alla amerikanska galna traditioner. Nackdelen ar val att de hela tiden pratar om ett "lifelong friendship and sisterhood". Detta gor att det hela kanns som ett riktigt stort beslut: valjer man att ga med i en forening ar man fast dar, och aven om jag nu inte kommer vistas i staterna en langre tid tror jag nog att de dar medlemsbreven kommer forfolja med ett bra tag efter min hemkomst. De har under veckan visat massor utav videos med 50-ariga kvinnior som berattar om sina brollop dar minsann alla brudtarnor var s.kvinnor.
Okej, anledning till att jag borjade skriva var att jag skulle komma till fredagens handelser. Ska bara tillagga att man efter torsdagen alltsa valde bort ett hus, vilket gjorde att man pa fredagen bara atervande till tva. Pa fredagen skulle man vara i en timme hos vardera hus. Man skulle vara ordentligt uppkladd och "smalltalk" var over vilket innebar att nar man kom dit pratade man om lite "djupare" saker an var man kommer ifran, vad man gor, vilka intressen man har o.s.v., och man pratade bara med tva stycken i huset, i sallet for typ 5. Fast man var fortfarande tvungen att saga hej till husmamman och och sa vidare. Jag skriver tvungen darfor att jag vid det har laget ar trott pa att saga "Nice to see you again" och forsoka lata entusiastisk. Det ar liksom ganska svart nar man dragit den repliken 5748573 ganger. (Typiskt svensk, en amerikan skulle aldrig klaga over det.) Fredagen gick i stort sett ut pa att overtala oss att valja deras hus. Man fick hora saker som att "We really love you", "I can really see you in this house, you would fit in perfectly", "you have a special place in my heart" och sa vidare. Man har val fatt hora dessa ord fler ganger den har veckan an vad man gjort under hela sin livstid. Skillnaden ar kanske att de som sager det lite mer sallan verkligen menar det. En del hus var mer fracka an andra och fragade "If you don't mind, which house are you planning to return to?" Kanske inte ar sa stor grej, men faktum ar att en av alla de regler de har ar att man faktiskt inte far fraga detta.
Pa fredagen hade de aven en "fin stund" dar folk i huset berattade vad huset betydde for dem och de sjung sina sanger och laste sina dikter. De 4 olika husen ar, om jag inte skrivit det tidigare, ingen lokal sak, utan finns i hela USA och varje forening finns representerad pa nastan alla universitet. Sa vi har liksom systerhus i hela USA. I foreningen finns president, vice president och sa vidare som bestammer alla regler och en del av dem ar riktigt skumma. Nar vi var pa beseballmatchen till exempel, sa skulle min kompis Rachel smaka (,hon gillar mat,) nachos av en tjej som satt bredvid. Hon tog en nachos och tankte inte mer pa det. Tjejen pa andra sidan stirrade daremot stint pa henne och mimade "You're not supposed to do that!" Som jag forstod det sa far man typ inte smaka mat av nagon i s.huset om man inte ar en av dem. De har andra regler ocksa, som att man inte far dricka 24 timmar efter att man blivit invigd, och de som redan ar med i forenignen far inte (jag ar inte saker pa detta, men jag tror det) lamna huset innnan 24 timmar efter invigningen, sjukt va?
Ater till fredagen: Efter att vi varit i de bada husen hade man exakt 90 minuter pa sig att fundera vilket hus man skulle satta forst pa sin lista. Man var inte tillaten att prata med ngn over huvud taget om ngt (forutom de gruppansvariga) under den har tiden, for att man skulle fatta sitt eget beslut, och inte paverkas av ngn annan. Rachel och jag, som gick i samma husordning och skulle valja mellan samma, hade dock bestamt at vi skulle ha tecken for vilket hus man skulle valja, typiskt oss.) Pa vagen till salen dar man skulle göra sitt val gick gruppledarna och kontrollerade att man inte pratade. Sedan satt man dar, och skulle fylla i den dar lappen som manga verkade tycka vara det mest avgorande beslutet i deras liv. (Ungefar som att man gifter sig med foreningen). En tjej borjade grata for att hon inte visste vad hon skulle gora. Jag ska i och for sig inte sticka under stolen med att jag ocksa tyckte det kandes som ett ganska sa stort beslut. Inte for att jag inte visste vilket hus jag skulle ta, utan for att jag inte visste om jag skulle ta ngt. For mig har ju allt detta varit valdigt frammande, och kanske aven lite skrammande. (I alla fall lordagens handelse, som jag kommer till senare i detta som verkar bli en bok.) Till slut valde jag i alla fall den foreningen som kallas for Zeta Tau Alpha. Varken Sarah, Rachel eller Layne valde den, bara TIffany, som jag hanger ganska mycket med. Det kandes anda bast att valja det. Den som dom valde var den forening dar en tjej hade pratat om duschladernas oerhorda kraft. (Las tidigare blogg)
Efter att alla valt och signerat papper med tydligt reglerade foreskrifter ("There is no going back after you have signed the paper", detta poangeterade gruppledarna ungefar 490903 ganger) fick man prata igen och for att fa oss pa andra tankar hade de anordnat en filmkvall i lobym i varat hus. Det var namligen nu "overlaggningen" borjade. Husen skulle bestamma vilka som skulle fa komma till vilket hus. Varje hus har namligen ett max antal sa alla ar inte garanterade sitt forsta val. Jag och mina komoisar var dock inte med pa filmkvallen eftersom jag fyllde ar :) sa vi hade vart eget party :).
Traditionen ar sedan att nar allt ar klart springer alla hus runt och gapar och skriker i hela campusomradet for att signalera att overlaggningen ar klar. Detta kan ta upp till 3 timmar beroende pa hus manga som sokt till vilket hus. Den har gangen gick det daremot ganska fort. Efter ungefar 1,5 timme hordes gap och skrik. Alla vi tjejer som sokt toksprang till the Harter Union dar vi skulle fa vara sa kallade bidcards som innehöll besked om vilket hus vill fatt. Alla var extremt excited (det finns faktiskt inget bra svenskt ord for detta) och nervosa (jag var mest trott, hade bara sovit 5 timmar natten innan eftersom jag upptackte nar jag skulle ga och lagga mig att jag glomt att gora mattelaxan, mycket klyftigt).
Det forsta som hande var att de gruppledare vi haft (de som foljt med oss till de olika husen och tagit hand om vara grejer medan vi varit pa besok i husen, till exempel klockor och mobiltelefoner, for dessa far man inte ha nar man gar och besoker de olika husen, eftersom att titta pa sin mobil eller klocka ar oartigt mot dem.) avslojade vilka hus de tillhorde, eftersom de gatt under tackmantel under greekveckan for att inte paverka nagons beslut. Efter detta kom the Bidcards. Ledarna raknade 1,2,3 sedan oppnade alla och det blev kaos. Alla skrek och sedan sprang alla till det hus man fatt. (Jag och alla jag hanger med fick sitt forsta val, och jag tror att nastan alla fick det) Val framme vid husen stod alla medlemmar och vantade och skrek, och jag skojar inte nar jag sager att detta var i niva med studenten nar vi pratar om hur stor grej det var. Alla fullkomligt skrek och kastade sig pa en och kramade en och var sa glada att man kommit tillbaka och till slut var "hemma". En del grat till och med. Val inne i huset fortsatte festen och alla presenterade sig och man apploderade i evigheter at allt. Sjalvklart kan jag inte pasta att det har for mig personlig var i narheten av min utspringning pa studenten, for den ar riktigt svar att sla. Men jag kan tanka mig att manga som var med igar kande som jag gjorde da, vilket ar lite sjukt pa ett satt. De man springer ut till pa studenten ar ens basta vanner och familj, dessa manniskor har man kant , i mitt fall, mindre an en vecka.
Efter en stunds firande var det (antligen) laggdags. Dagen efter var det dags for ceremonin och invigningen som var ratt creepy maste jag saga. Nu har jag dock skrivit alldeles for langt sa jag skriver om det nasta gang i stallet.
Saknar er alla, natuella, ibland likgiltiga svenskar som inte sager "awesome!" aven om du sager att du ar dodstrott och ska ga och sova. Men oroa er inte, det finns en ironi i mina texter och jag har en viss distans till det som ar lite konstigt och frammande har. Jag har det, nar allt kommer omkring, valdigt bra har, och angrar an sa lange inte en sekund att jag akte... :)
Kram
- comments