Profile
Blog
Photos
Videos
Av någon anledning blir det alltid så. Att jag tror att jag har mer tid än vad jag faktiskt har. Så jag kommer inrusandes i hallen med blött hår (kunde som tur var skylla på att det spöregnade ute), utan pledge pin och högklackade skor. Vem sa att man skulle ha det?! Inte jag! Jag äger inte ens några och önskar inte göra det heller. Det är första måndagen i månaden och min första formal dinner med mitt sororityhus.
Jag ställer mig längst bak i det som jag tror är ett led, och jag undrar om jag borde stå någon annanstans, kanske finns det en speciell kö för the new members? Men så upptäcker jag att Lea står framför mig och hon är också ny, eller? Jag tittar förtvivlat omkring mig. Jo, det är flera nya members där. Men så upptäcker jag det där med skorna. Alla har högklackat. Utom jag. Och Stacey. Jag älskar Stacey. Men i vilket fall som helst har hon ett par skor i alla fall. Jag står i strumplesten/strumpbyxelesten och förstår att jag inte kan ta på mig de låga Conversen jag gick hit i. Crap! Hur missade jag det här? Jag försöker på något sätt att dölja min fötter så att inte presidenten ska lägga märke till att jag faktiskt är skolös (= chanslös), och förhoppningsvis håller hon blicken högt och tänker att jag också har högklckade skor eftersom jag ändå är i huvudlängd med de andra tack vare min längd.
Nästa bekymmer uppstår när vi går in i matsalen. Hur sitter man? Har vi bordsplaceringar? Jag följer efter alla och det visar sig att det bara är att sätta sig ner vid ett bord, så länge du kommer ihåg att dra ut stolen till den som sitter till vänster om dig. Middagen serveras och jag undrar om jag använder rätt bestick. Jag har inte varit på en formal dinner förut. (Hade vi flera bestick på balen på gymnaiset?) Jag drar snart en lättnadens suck när jag upptäcker att jag faktiskt använder samma gaffel som alla andra.
Plötsligt börjar det ringa runt om i rummet och jag undrar vad oväsendet kommer ifrån. Det är houseboysen som kallas in för att någon vid ett av de andra borden vill ha mer vatten. Man ringer tydligen bara i klockan när man vill ha något. Jag försöker koncentrera mig på min mat eftersom jag är vrålhungrug (som vanligt) men någonting avbryter mitt ätande hela tiden. Plötsligt ställer sig alla upp i en rasande fart och jag undrar om det ändå kanske var brandlarmet som gick på när jag trodde jag hörde houseboys klockan för femte gången. Men det är bara presidenten som kommer in. Innan jag har hunnit resa mig har alla satt sig men det gör inget för tydligen fastnade Shalini i min stol så jag behöver inte oroa mig för att någon undrade om jag vägrade visa respekt för presidenten, för Shalini har totalt blockat min utväg. Puh. Varmrätten kommer och även fast jag är vrålhungrig avtar aptiten något när alla ropar "Hamster!" Jag vill inte ha hamster till middag. Det är visserligen bara kyckling i friterad form med ostsås i en bulle, men eftersom det ser ut som en hamster och alla säger det kan jag inte förinta tanken på min sedan länge döda hamster Anton, vilket visar sig vara en riktig aptitdödare. Jag vill inte veta hur hamster smakar.
När allting lugnat sig dyker efterrätten upp och vi ställer oss upp eftersom ordförande i huvudföreningen för den här staten kommer in. När jag huggit in på äppelkakan börjar folk plötsligt med någon utav alla de ramsor vi har och jag undrar vad som försigår. Tre personer ställer sig upp och börjar gå runt alla bord. De har tydligen fyllt år den här månaden. Ja. Grattis då. Antar att det får någon utav alla de klassiska kakorna/kexen/choladbitarna med peanutbutter på. Jag är inte ett dugg avundsjuk.
Vad jag däremot är avundsjuk på är känslan av att förstå allt.
Jag förstår vad som händer men det är som att jag lever i en bubbla där allting tar längre tid för att tränga igenom. Så när alla andra har bestämt sig för vem de vill rösta på av de nya potentiella medlemmarna i vårt hus, har jag inte ens besämt mig för om jag vill rösta, för det är så främmande. Varför ska jag höja min hand med antingen ett grönt eller rött kort och därigenom kanske avgöra en tjejs framtida vara eller icke vara i ett sororityhus? Det ansvaret ligger inte i mina hinder, och jag tror inte det ligger i någon av de andra tjejernas heller.
Äntligen förstår jag hur fullkomligt främmande det måste ha känts för de kompisar jag tog med till kyrkan som liten. Alla sånger, böner, traditioner, och skämt som är så ingrott frikyrkliga att inte ens den mest intelligenta utomstående kan förstå sig på dem. Jag känner förståelse och jag känner sorg. Sorg över att det finns så många barriärer som aldrig blir brutna. För även om jag skulle berätta för alla mina systrar i mitt sororityhus hur jag känner, och de kanske till och med skulle förstå, skulle jag inte känna mig mindre främmande för det.
Men jag tycker om att tänka att det kanske finns en lärdom att dra av det ändå. För jag ska aldrig mer tänka att någon borde vara som jag. Jag ska aldrig mer tänka att det är annorlunda att inte säga saker med samma ord som jag, eller uttrycka känslor med samma kroppsspråk som jag. För jag inser, att de här tjejerna tycker att deras sororityliv är det absolut viktigaste och största i världen. De har inte kommit utanför sin bubbla, och på många sätt hade jag inte heller det när jag kom hit, och verklgen inte innan jag kom till Göteborg. Många hål har spräckts på den men jag är rädd att den fortfarande finns där. För annars skulle jag inte fortfarande bli förvånad när en av de mest tuffa tjejerna i huset plötsligt stannar till och blundar när vi är på väg mot fotbollsarenan och nationalsången börjar spelas. Patetisk Patriot för mig är Aktingsvärd Amerikan för någon annan.Jag har lärt en läxa idag.
- comments