Trots att det var Lördag tvingade jag mig ur sängen klockan åtta för att åka in till stan och shoppa med en av mina elever, Avril. Det visade sig vara en fälla. Under två soliga timmar satt jag fångad inne i ett språkcenter på hennes extralektion i engelska och förväntades prata med de andra eleverna. Man blir ofta trevligt bemött i Kina, men ibland märks det alltför väl att de ser en som en resurs att utnyttja så mycket som möjligt och den här soliga lördagsförmiddagen kände jag mig mest lurad. När jag tänkte närmare på saken hade hon faktiskt sagt något om lektion och vänner dagen innan. Jag trodde hon menade att hennes klasskompisar skulle med och shoppa, men kanske var det ett försök att förklara detta.

Med lite kalla nudlar i kroppen kändes det bättre igen. Solen sken fortfarande och Avril hjälpte mig att pruta på ett par träningsbyxor. Vi åkte till ett shoppingcenter där det fanns massor av skolböcker, hittade boken Avril sökte och tog sedan en glass. Efter det gick vi till en fotoautomat, vilket är något helt annorlunda i här än i Sverige. Man väljer några bakgrunder bland hundratals och tar sedan bilder genom att trycka på en utlösarknapp när man själv vill. Blir man missnöjd kan man radera bilden och försöka igen -vilket Avril gjorde rätt ofta. Med tanke på vad jag sett tidigare av fota och posera -kulturen här borde jag väl inte ha blivit förvånad över hur viktigt hon tyckte det var hur vi stod och såg ut på bilderna. Dagens höjdpunkt blev bilden på mig själv tillsammans med Luffy i "One piece" - den japanska tecknade serien Nils gav mig innan jag for och som jag tittat alldeles för mycket på under min tid här...

På kvällen for jag på English corner och delade med mig av min utländskhet. Efter det hände det konstigaste jag varit med om hittills. Jag åkte åkte jag hem och drog på mig mina nya träningsbyxor. Att gasen till varmvattnet verkade vara slut hade kunnat funka som en ursäkt, men det fanns en gnutta spring i benen, så det var nu eller aldrig. Eftersom jag bara blir arg och ledsen av att springa tänkte jag bara köra lite intervaller och se hur det kändes. Men när jag gått till parken och bara tänkte springa några steg kändes det förvånansvärt lätt. Så istället för att intervallträna sprang jag vidare, och för första gången i mitt liv kände jag mig glad under tiden. Jag antar att det var chocken. Eftersom att klockan passerat halv elva och det var lördagkväll var det nästan helt tomt i parken. Jag mötte bara ett par människor under hela tiden, lamporna stod glest så det var mörkt men kändes ändå tryggt på den breda vägen. Det var lite över 20 grader varmt och ibland överröstade syrsorna musiken. Jag kanske kan tänka mig att göra om det.

Det blev bara en dryg kvarts löpning i parken, så när jag kom hem tog jag några varv på skolans löparbana, som låg helt i mörker. Efter lite styrketräning i bortre hörnet vågar jag nog säga att det kommer kännas i morgon.

Jag tror på endor-fina drömmar i natt.