När sista vanliga lektionen ska börja kommer en av mina elever in i klassrummet och säger "I love you". Sedan förklarar han att mina lektioner är roliga -något som är är lätt uppnått för en utländsk lärare, eleverna tar rätt oseriöst på våra lektioner. Jag blir i alla fall glad.

Efter lektionen har vi en extrainsatt lektion med olika klasser varje vecka, denna vecka råkar det vara med samma klass som min sista lektion. Det går ut på att vi fem utländska lärare kommer till klassrummet och låter eleverna ställa frågor i helklass.

De flesta elever ställer frågor som typ: vad tycker du om kina? vad är din favoriträtt? som alla lärarna får svara på i tur och ordning. Men samma 13-åriga kille som tidigare sagt att han gillar mina lektioner ställer sig upp (här står man upp när man pratar, som i Sverige på 50-talet) och säger:
"Only Swedish teacher! Do you have a boyfriend?"
Jag svarar ja, och han visar med händerna att hans hjärta går i tu. Hela klassen skrattar och jag blir generad, klassen skriker "Teacher, your face!", och jag blir ännu rödare... Det hjälper inte att jag har jacka inomhus heller...

Tio minuter senare kommer nästa attack. Han reser sig upp, med sitt lexikon i högsta hugg och börjar:
"You can..."
Hela klassen märker det grammatiska felet med att börja en fråga så, och säger i mun:
"CAN YOU!"
Han säger fnissigt:
"You can..."
Klassen:
"CAN YOU!"
Pojken:
"Can you abandon your boyfriend for me?"
Jag lovar att fundera på saken och ge besked i morgon.