Idag har jag varit en vecka i Liuzhou. Mitt i den 32-gradiga värmen för några dagar sedan började min hals protestera, kanske kände den på sig att det skulle bli kallare. Nu är solskenet ett minne blott och jag har plockat fram halsduk, vantar och filt igen. Det är dock inte lika kallt som i Yangshuo och här stannar värmen kvar i huset lite längre.

Idag for jag och Elina in till en marknad på stan. För en stund segrade shoppingögonen över förkylningshalsen, och jag kom hem en tunika, ett par leggings och ett par sandaler rikare. När pengarna började sina fick vi hjälp av en snäll kinesisk tjej som tog med oss hela vägen till bankomaten, som låg tio minuters promenad (kinatempo) därifrån. När vi kommit fram slog jag fel kod tre gånger och råkade spärra mitt kort, så det blev ändå inga pengar. Idag har jag lärt mig att inte alltid ta för givet att 123-raden är högst upp på bankomatknapparna.

Och så har jag fått en kinesisk pappa. Det började med att vi blev bjudna på restaurang av skolans musiklärare, Jimmie. När jag och Elina kom dit möttes vi av en lätt skärrad Becky, som redan tillbringat en timme i de fem fulla männens sällskap. Min plan var att äta och sedan åka hem nykter precis som min förkylda kropp önskade. De fulla kinesiska männen ville annorlunda, det var det enda jag kunde räkna ut utan Jimmies tolkhjälp. Hur förklarar man på kinesiska att man inte vill dricka för att man är lite sjuk? Ett glas öl kunde väl inte skada, tänkte jag och tog den enkla vägen ut. Gambei! Mannen bredvid mig lastade glatt på fiskbitar i min skål, och när han inte tyckte att jag åt tillräckligt stoppade han in mat i munnen på mig med mina ätpinnar. Han tyckte att jag var lik hans dotter, och utnämnde sig själv till min baba -pappa. Jag hade vissa synpunkter på hans lämplighet som pappa när tvingades skåla med honom för femte och sjätte gången, eller när jag med bestämda "bu!":n försökte undvika att få en cigg instoppad i munnen. Jimmie ursäktade honom med att han var väldigt full.

Min nya pappa pekade på sin klocka och försökte förklara på kinesiska hur dyr den var. Han erbjöd sig att köpa en ny telefon till mig, och massa nya kläder till mig, Becky och Elina. Jag försökte först säga nej, men insåg sedan att det nog är oartigt, så jag tackade snällt men hade inga planer att påminna honom om hans löften när han nyktrade till. Jimmie förklarade att han var någon slags högt uppsatt person i en grannstad, och att han gärna skulle stå för allt om vi ville komma och hälsa på i staden någon gång. Jag undrade för mig själv om det var en chans att studera den utbredda korruptionen i Kina på nära håll.

Till slut lyckades jag och Evelina fly. I brådskan att lämna lokalen insåg vi inte hur mycket öl vi hade i magarna, så vi tvingades uppsöka sjukhuset på vägen hem för att prova toaletterna där. De funkade fint -dock tyckte jag det var konstigt att det inte fanns någon tvål vid handfaten. Vi var bjudna att följa med på karaokebar senare på kvällen med samma gäng. Det skulle kanske kunna bli kul, men jag kände att jag borde stanna hemma och sov-kriga mot förkylningen. Dessutom måste jag ju prova min nya sänglampa med dimmer som jag köpte för 38 kr.