Igår kom polisen till skolan för att berätta om lagar och säkerhet. Man kunde tro att det skulle räcka med en eller två poliser, men de var sju stycken totalt. Kändes lite konstigt att höra om tjuvar och sånt i ett land där poliserna har så lite att göra att sju av dem har tid att komma och berätta för utlänningar om säkerhet, och dessutom fotografera sig med oss. De visade oss hur man skulle bära väskan över huvudet och förklarade att man inte skulle lämna värdesaker synliga i fönstren, hålla koll på sin väska i trånga bussar och inte bjuda hem okända människor. Med andra ord en timmes lektion i bonnförnuft i skolans lyxiga konferensrum. En av poliserna avslutade med att förklara att västerländsk och kinesisk mat är olika, och att vi kanske tycker att maten är så god att vi äter för mycket. Det var ett säkerhetsråd jag skulle få nytta av redan samma kväll.

Mitt under ett besök av elever (som bjudit in sig i min lägenhet för att låta mig gå igenom deras engelskaläxa) blev jag bjuden på middag av Lisa och hennes chef. Jag kan härmed lägga till sniglar på listan över smakade konstigheter. Man grävde ur dem ur snäckskalen (ibland fick man suga lite) och det var ungefär som insidan av en korv. Inte så tokigt. Resten av maten var ännu bättre, och jag undrade hur jag skulle hitta tillbaks till den restaurangen, som låg lite avsides... Efteråt var jag nära att hamna på en karaokebar, men lyckligtvis var Lisa lite för trött, så det får bli en annan gång.

I morse hade jag precis klivit ur duschen när det knackade på dörren. Irrade runt i panik några sekunder innan jag gav upp och öppnade dörren iförd endast handduk. Utanför stod tre kvinnor som bara pratade kinesiska. De pekade på en bunt sängkläder de bar på, så jag tänkte att de skulle tvätta dem åt mig. Medan jag snabbt försökte frigöra min säng från lakan (och samtidigt hålla handduken på plats) kom kvinnorna in i lägenheten. På deras gester verkade det som om de ville städa, och medan de gick runt och inspekterade lägenheten ringde jag Johanna, vår kinesiska kontaktperson. Efter att ha försäkrat mig om att skolan betalade för detta packade jag ner dator, kamera och börs i en stor väska som jag tog med mig till skolan. Jag ville inte lämna dem kvar med massa okända människor i lägenheten medan jag var på lektion -gårdagens varningar från polisen ekade i huvudet.

Städningen var inte så imponerande, lägenheten var i samma skick som när jag först fick dem -i behov av en storstädning som jag måste ta tag i någon dag. Däremot hade de lagt ned en hel del tid på att lägga saker på mitt skrivbord i fin ordning och vika ihop mina tomma plastpåsar. Det är ju alltid något!