Jag och några till reflekterade nyligen över hur olika de här två terminerna har varit, och det har återspeglats särskilt väl i den här bloggen. Den här terminen har jag knappt ens haft tid eller ork att skriva på bloggen, trots att en massa intressanta saker hänt hela tiden. Höstterminen kändes mer som en semester, som en klassisk utomlandstermin, när man har schemat späckat med plugg och där emellan försöker man hinna med så mycket sightseeing som möjligt. Vårterminen har varit ett vanligt vardagsliv. Jag har gått till jobbet, bott på egen hand i stan, umgåtts med dem som är mina vänner (och inte alla i klassen bara för att det ska vara så) och skapat vardagsrutiner. Hade jag avslutat den här utbildningen i vintras hade jag nog åkt hem med ungefär samma känsla som när jag hade när jag lämnade Paris för fem (!) år sedan. Jag hade haft några härliga månader, Paris kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta - men jag kände att jag var klar. Jag känner mig inte klar med Washington.

Jag gör mitt bästa för att kämpa emot resa-hem-ångesten, men det blir svårare och svårare för varje dag. Allt fler klasskamrater åker hem och snart är vara bara några tappra få kvar. I dag åker de sista svenskarna tillbaka till Sverige, men min plan är att stanna till slutet av maj. Jag har min lägenhet till dess och dessutom tar Dan sin examen 21 maj. Han har fixat en biljett till mig så jag ska gå dit och gratta honom. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ska tala på hans avslutning så det blir ju väldigt häftigt att uppleva!

Två killar i min klass ska flytta in tillfälligt på mitt rum faktiskt. Stephan och Dusty blev bostadslösa väldigt hastigt och lustigt och ska låna mitt golv som sovplats i några dagar. Jag har erbjudit flera av mina vänner att komma och kvarta hos mig om de kommer till stan, jag bor ju centralt och har ett stort rum. Det blir ju bara roligare om folk hälsar på!

Vi har haft en galen värmebölja här i Washington, men just nu vägs den upp av några regniga dagar. Det var galet svettigt ett tag, med omkring 35 grader Celsius och stekande sol. Det var som att gå in i en vägg när man gick utomhus. Tyvärr hann jag inte ta vara på solen och bygga en fin bränna, för jag jobbade nästan alla dagarna, och inne på kontoret fanns inte många solstrålar.

Det har varit ruskigt mycket att göra på jobbet och även om man praktik är officiellt över nu så har jag erbjudit mig att komma in och hjälpa till någon gång i maj. Jag är beredd att göra det för jag vill att det ska bli ordentligt gjort och jag vill inte lämna mitt arbete oavslutat. Stackars sommarpraktikanterna som ska komma och ta över vårt arbete i slutet av maj.

Sista dagen på jobbet köpte jag ett tackkort och en låda med cupcakes som jag placerade på ett bord mitt på kontoret. Det var väldigt uppskattat, kan jag tala om! Jag fick ett jättefint och långt rekommendationsbrev av Jacqui och både kanalchefen Kevin och producenten Simon har gett mig deras visitkort och sagt att jag kan använda dem som referenser. Eftersom jag hoppas kunna komma tillbaka och jobba i USA någon dag i framtiden så kommer det att vara mycket värdefullt då!

Mamma var här och hälsade på i tio dagar nyligen, hon åkte hem till Sverige för en vecka sedan. Det var första gången som någon kom hit för att hälsa på mig. Tidigare har jag lyckats träffa bekanta som varit i landet av andra orsaker, men nu hade jag min första egna gäst. Jag jobbade några dagar så då fick hon underhålla sig själv, men vi hann med några mysiga dagar tillsammans då vi gick på museum, besökte Capitolium och Supreme Court, åkte en guidad turbuss, såg alla monumenten och besökte Arlington National Cemetary. Förutom allt turistande passade vi även på att fira lite svensk påsk med ägg och påskbord hemma hos mig. Dan fick också vara med på ett hörn och han målade så fantastiskt fina ägg! Jag blev väldigt imponerad faktiskt.

Världens bästa roommate fick uppleva min uppskattning när vi hade vår avslutning på Shenandoah University för en vecka sedan. Eftersom svenskarna är registrerade vid Shenandoah så åket vi dit för hela avslutningsceremonin med hattar, kåpor och diplom, precis som du sett på film. Vi fick en fantastiskt fin dag med sol och blomstrande äppelblomträd. Claudias och Chandrikas mammor och Annelies kompis hade rest hit för ceremonin, så jag tog med mig min "extra-familj", nämligen Dan. Annelie och jag fick uppdraget att hålla tal för svenskarnas del vid avslutningen så vi satt hela eftermiddagen före och skrev och strök och övade. Vi vill gärna uttrycka hur svårt det kändes att behöva åka hem och lämna livet som man skapat här utan att låta som typiska utbytesstudenter. Vi var väldigt petiga och vägde ord och formuleringar fram och tillbaka. Det sista stycket som jag skulle säga skrev jag själv ihop på knappt en minut, det bara kom. Det var något som jag verkligen ville säga:

"It's one thing to go visit a place and it's another thing to live somewhere. I have created routines and made an everyday life for myself here. Someone asked me the other day - what was the best thing that happened to me in Washington? And I immediately replied 'meeting my housemate and best friend Dan.' No historic and cultural experience can beat making a true and amazing friend - that is what Washington will always mean to me."

När jag sa det vände sig halva publiken och tittade på Dan som satt lätt chockad och försökte filma mitt tal med sin lilla digitalkamera. Han erkände efteråt att han fällt en och annan tår också. Det jag sa i talet var verkligen dagens sanning, vad kan egentligen Obama och hela den amerikanska kulturella upplevelsen sätt emot något så fundamentalt som att träffa en enastående vän? Det var verkligen en fullträff när jag chansade och flyttade till Woodley Park i december.

Det kändes lite häftigt att få klä sig i hattarna och kåporna, men egentligen hade vi ju inte alls förtjänat dem. Vi tar ju ingen examen, det är väl mest för att vi ska få uppleva USA precis så som vi föreställt oss. Det var ett fint diplom som jag ska sätta upp på någon vägg i något hem någonstans i framtiden. Vi fick behålla både hatten och kåpan också.

Den senaste veckan har mest bestått i avslutning på alla fronter. Skolan avslutas, praktiken avslutas och det ska tas farväl av alla. I onsdags hade vi en liten avslutningsceremoni på WII då vi bjöds på mat och där amerikanerna fick sina diplom. Efteråt gick alla ut tillsammans och festade ut WII-terminen. I går lördag var dagen då de som fortfarande bor på Hampton i Arlington (där jag bodde tidigare) var tvungna att flytta ut, så fredagen var perfekt för en sista stor fest tillsammans. Lämpligt nog var ju fredagen min 25-årsdag så jag bjöd hem alla till mig!

Det blev en mycket lyckad och rolig fest och jag är så glad att alla kom. Jag gjorde bål som jag bjöd på och som blev väldigt uppskattad. Kvällen före gick jag runt och lade in lappar under grannarnas dörrar där jag förklarade att jag fyllde år och skulle ha fest, men att vi skulle gå ut omkring midnatt. När jag klev upp på fredagsmorgonen hade en av grannarna slängt in en lapp till oss där det stod "Happy birthday! Thanks for the info. Holly in 331".

Jag ska erkänna att jag nästan fick ett jobb här. Det fanns en jobböppning på WETA och jag var en av fyra som de valde ut bland omkring 60 sökande att intervjua. I slutändan gick jobbet till någon annan, men kanalchefen Kevin tog in mig på kontoret och sa att han var väldigt imponerad mig. Inte bara under intervjusituationen utan under hela praktikterminen. Han sa att han inte brukar vara referens särskilt ofta, men att han gärna var referens åt mig i framtiden. Jag vet att han jobbat över hela USA och är väldigt respekterad som chef, så det är en kanonbra referens att ha. Jobbet jag sökte var väl egentligen inget jag drömde om att pyssla med, men hade ju varit en fot inne i alla fall. Så i slutändan kanske det blev bäst så som det blev ändå, för nu kan jag försöka leta något som jag verkligen vill göra och kunna utnyttja mina kontakter på WETA. Det stora problemet är ju visumprocessen som verkligen inte är det lättaste!

Nu kommer snart mina gäster så jag måste plocka i ordning på rummet och göra plats för madrasser och så. Ett stort TACK till alla som skickade kort, sms, Facebookmeddelanden och liknande till min födelsedag! Jag var extremt upptagen med att förbereda för festen den dagen så jag har inte hunnit tacka alla ännu, men ni ska veta att det var enormt uppskattat! Min 25-årsdag kunde inte ha blivit bättre. Om en månad är jag tillbaka i Sverige, då börjar nästa kapitel, vad nu det innebär…