Hjälp, nu ligger jag verkligen efter! Det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden att jag knappt vet var jag ska börja. Lika bra att börja från början. Jag är tillbaka i Washington efter en kanonvecka i Kalifornien, och just nu känns den veckan väldigt långt borta för det snöar utanför mitt fönster. Flera skolor var stängda i Washington i dag på grund av snön. Det handlar dock inte om snömängder som skulle få svenska skolor att slå igen, utan snarare ett lätt, vitt täcke men det är nog så besvärande för en stad som vanligtvis inte får snö.

Det första som hände efter att jag installerat mig i min fina lägenhet på Connecticut Avenue igen var att jag fick en ny rumskompis. Nej, Dan har inte övergett mig, däremot satt min klasskamrat Annelie i en liten knipa eftersom hon inte kunde flytta in i sitt nya boende förrän på måndagen. Så hon fick bo hos mig i några dagar, och det var riktigt trevligt. Vi hade ju ungefär samma schema de första dagarna i alla fall, och jag är ju van att dela rum med någon vid det här laget.

På onsdagen var det på nytt dags att ha en sammankomst på The Hampton (lägenhetshuset där jag bodde förut) för alla WII-studenter. Förra terminens amerikaner har lämnat stan och istället har det kommit nya. Det kändes nästan som att färdas bakåt i tiden eller uppleva déjà vu när vi satt där igen, med namnskyltar, och bekantade oss med varandra. Den här gången var det vi svenskar som kunde känna oss självsäkra och berätta för dem andra om staden och hur det fungerar här. Årets grupp verkar bestå av många trevliga och intressanta människor, jämfört med förra året, då inte alla kom så jättebra överens. Efter träffen på The Hampton gick flera av oss ut och tog en drink ihop och fortsatte lära känna varandra. Det blev mycket lyckat och jag har fått ett gott intryck av så gott som alla!

Torsdagen var ändå den stora dagen som jag hade gått och längtat efter, nämligen Metallicas konsert på Verizon Center. Redan nere i tunnelbanan märktes det att det var hårdrockskonsert på gång någonstans i närheten. Det kryllade av långhåriga, högljudda människor med diverse band-T-shirts, hehe ja, det var riktigt angenämt! Jag struntade i de två förbanden och kom dit ungefär 45 minuter före Metallica skulle gå på scenen. Jag stod i en evighetslång kö för att köpa en liten plastmugg med vin, men är det konsert så är det! Eftersom jag var ganska sen med att köpa min biljett i höstas så fick jag nöja mig med en sittplats nästan längst bak, men Verizon Center är så fiffigt konstruerat att oavsett ur vilken vinkel man blickar ner på scenen så ser man bra. Som ni kan se på bilderna som jag lägger upp så är det publik runt hela scenen, och bandmedlemmarna rörde mycket på sig så att vi kunde se dem från alla håll.

Själva konserten var förstås grym, det var fullt ös medvetslös från första stund. Först släcktes hela arenan ner, med undantag för att svagt ljus precis vid instrumenten. (Kanske för att bandet inte skulle stå på näsan när de gick ut?) Plötsligt hörde vi hur de började spela och jag kunde ana en mänsklig gestalt vid en av mikrofonerna. Rösten som flödade ur högtalarna tillhörde tveklöst sångaren James Hetfield. Precis när första låten var slut drog de på med ljus och då kunde vi äntligen se dem! Jublet dånade längs väggarna. Konserten var utsåld, och så vitt jag vet har Verizon Center en kapacitet på cirka 20 000 personer i publiken.

Första halvan av konserten bestod av nya låtar från senaste skivan "Death Magnetic", och sedan började de även spela flera gamla godingar som "Wherever I May Roam", "Sad But True", "One", "Nothing Else Matters" och "Seek And Destory". Jag hade egentligen en sittplats, men stod upp under hela konserten i alla fall. Det gjorde även alla andra runt omkring mig. Killen bredvid mig frågade om jag var där alldeles ensam och blev både förvånad och imponerad över att jag gick på Metallicakonsert själv. Ja, vad ska man göra när ingen ville följa med? Missa ett av mina favoritband när de kommer till stan? Knappast.

Bandet verkade inte riktigt vilja lämna scenen när konserten och extranumren var slut, utan stannade kvar ganska länge och sparkade på de stora badbollarna som föll från taket under sista låten. Jag lägger upp en liten film här på bloggen från konserten, men ljudet är förstås hemskt eftersom min lilla digitalkamera inte alls är konstruerad för att ta upp ljud. Men tanken är ju att förmedla en känsla, inte göra TV-historia.

De nya amerikanerna på WII hade haft introduktion med Dr Ryan och Dr Schmiel på torsdagen, men det behövde inte vi svenskar gå på eftersom vi hade samma föreläsning förra terminen. Däremot var vi tvungna att klä oss i våra bästa affärsmässiga kläder och mötas upp på Senaten på fredagen, för då var det introduktion inför praktiken. Vi fick "lära oss" ganska grundläggande saker som att man ska komma i tid, kunna ta kritik och inte skvallra på arbetsplatsen. Det var dock trevligt att träffa "de nya" igen och bekanta sig ytterligare med dem.

Efter föreläsningen åt vi en snabb lunch på Union Station (precis som efter förra terminens introduktion) och sedan begav sig Annelie och jag hem till mig. Det tog oss fyra timmar. Vi hade nämligen bestämt oss för att testa gå hela vägen hem till mig. Med tanke på alla människor som sakta men säkert börjat invadera Washington inför Obamas installation på tisdagen, så var det bara att räkna med kaos i trafiken och i tunnelbanan den dagen. Därför tänkte vi att vi skulle öva lite inför en eventuell lång promenad på tisdagen genom att promenera hem till mig från Capitol Hill på fredagen. Fyra timmar kan låta mastigt, men då stannade vi flera gånger på vägen för diverse ärende som skulle uträttas.

Något som jag lade märke till under färden var att Washington faktiskt inte är så stort. Flera av tunnelbanestationerna ligger på gångavstånd mellan varandra. Dessutom är det väldigt enkelt att hitta i och med att alla gator är döpta antingen första, andra, tredje, fjärde gatan osv eller A, B, C, D osv. Kan man räkna och kan man alfabetet hittar man ganska lätt. Allt detta visste jag ju egentligen redan sedan förr, men man är så otroligt bortskämd med tunnelbanan som går överallt och många gånger åker man sträckor som man egentligen skulle kunna gå. Det blev en lång och mycket frisk promenad i alla fall, Annelie till och med somnade en stund när vi kom hem.

Under introduktionsföreläsningen hade Shane (praktikkoordinatorn) nämnt den stora konserten till Obamas ära på söndagen. Jag hade läst i tidningen om att flera stora namn som Bruce Springsteen, Bono och Beyoncé skulle uppträda, men eftersom vi svenskar var bjudna hem till Ms Johnson (vår lärare i Communication från förra terminen) på middag på söndagseftermiddagen så hade vi kommit fram till att vi inte skulle hinna gå på konserten.

När Shane pratade om den insåg vi plötsligt att det inte var helt omöjligt att Obama själv faktiskt skulle vara där! Dessutom såg jag i pappren som vi fick att även Stevie Wonder var en av artisterna som skulle uppträda. Plötsligt började jag och även de andra bli mer och mer intresserade av att gå på den här konserten. Jag fick den stora "äran" att ringa Ms Johnson och fråga om vi kanske kunde skjuta lite på middagen. Tack och lov var det inga problem för henne, så vi bestämde att vi skulle ses klockan sju istället för klockan fyra. Senare på fredagskvällen var det fest tillsammans med WII-studenterna och då lyckades jag med konststycket att drälla bort både min mössa och mina vantar som jag hade fått i julklapp. Det var bara att köpa nya, speciellt med tanke på alla timmar man skulle spendera utomhus de kommande dagarna.

Förresten, jag har blivit utvald bland årets WII-kull att skriva en av studentbloggarna på WII:s hemsida. Så nu har jag två bloggar, puh. Ni kan spana in oss stiliga bloggare här: http://www.wiidc.org/meet-students.php

Norrlänningar som vi är Annelie och jag, så såg vi till att vara väl förberedda för kyla inför konserten på söndagen. Under vår fyratimmarspromenad på fredagen inhandlade vi Hot Hands och Toasti Toes, det vill säga små luftaktiverade värmekuddar som man stoppar i fickorna och i skorna för att hålla värmen. Vi klädde oss i flera lager kläder och jag köpte dessutom dagen i ära en tjock och rejäl halsduk med Obamas emblem och autograf på. Den är väldigt varm och en av de bättre souvenirer jag köpt någonsin! Vi gjorde smörgåsar som vi tog med oss, och dessutom lät vi bli att dricka något alls innan vi gick för att minimera toalettbehovet. Jag måste säga att det blev en oerhört lyckad utflykt.

Konserten skulle gå av stapeln på Lincoln Memorial, alltså på motsatt sida om The Mall än där själva installationen skulle äga rum, på Capitolium. Det var ju även på trappan på Lincoln Memorial som Martin Luther King höll sitt "I have a dream"-tal för drygt 45 år sedan. Det vore att överdriva att påstå att jag förstår hur de som fanns på plats där då kände sig, men historietokig som jag är så kunde jag inte låta bli att se på den enorma folkmassan nedanför Lincoln Memorial, omkring Reflecting Pool och försöka föreställa mig hur det var att vara del av March on Washington 1963. Tänk alla som samlades här då för i sin kamp att uppnå ett mer rättvist samhälle…

Från början beräknade man att omkring fyra miljoner människor skulle invadera Washington till installationen och det var siffran som jag hade i huvudet under den helgen. Det har dock visat sig vara en mycket lägre summa, omkring en halv miljon människor på konserten och närmare två miljoner människor på själva installationen. Jämfört med fyra miljoner kanske det låter klent, men om man börjar sätta siffran i relation till andra stora folksamlingar så inser man ganska snart att det är mycket folk.

Jag och Annelie var på plats på The Mall vid elvatiden och lyckades ta oss ganska långt fram. Vi stod på vänster sidan om Reflecting Pool, vid första högtalaren framifrån. Med tanke på att folkhopen sträckte sig ända tillbaka vid Washington Monument så var det väldigt bra platser! Vi kunde faktiskt se personerna på scenen, inte enbart på skärmarna. Jag förstår att det här blir lite förvirrande för er som inte har stenkoll på hur det ser ut i Washington, så jag lägger upp lite (stulta från internet) bilder över The Mall i bildmappen.

Vi räknade ut att totalt så stod vi stilla på samma plats i ungefär sex timmar den söndagen. Det var kallt ute och vi var väldigt glada att vi klätt på oss väl. Och de små värmekuddarna, som kostade knappt en dollar, var guld värda och värmde frusna händer och tår. Mackorna var precis lagom för att stilla hungern som kom krypande under sista halvtimmen innan konserten skulle starta och någon kissnödighet var det inte tal om förrän vi lämnat platsen och hade en toalett nära till hands. Ja, man kan säga att vår planering föll mycket väl ut!

Det var osäkert in i det sista om Obama verkligen skulle dyka upp, för det hade inte annonserats med hans namn. Men bland det första som ropades ut i högtalarna när konserten väl startade var:

- Ladies and gentlemen, please welcome the President-elect Barack Obama and his wife Michelle Obama!

Jublet dånade som aldrig förr, och det blir ruskigt mäktigt när en halv miljon människor skriker av ren lycka. Efter att presidentparet och vice presidentparet hade vinkat från trappan satte de sig i skydd av en slags murkonstruktion vid sidan av scenen där vi inte kunde se dem, men varje gång Obamas ansikte kom upp på skärmen kom vrålet från publiken igen.

Jag kan skriva "publiken vrålar" hur många gånger som helst här, men jag kan aldrig fullständigt beskriva känslan och upplevelsen. Barack Obama är Gud i USA just nu, ingen är nog så älskad och beundrad för tillfället. Var man än går i den här staden finns hans bild eller namn på kläder, skyltar, tidningsframsidor, banderoller, kepsar, bildekaler, boktitlar, ja allt. Det är konstant hysteri och jag tror att amerikanerna är lika överväldigade av det som jag blir.

Konserten - som hette We Are One, väldigt passande - varade i ungefär två timmar och var späckad av kända stora artister och talare. Jag ska göra ett försök att nämna så många som möjligt. Bland artisterna fanns Bruce Springsteen, Jon Bon Jovi, Josh Groban, Sheryl Crowe, will.I.am, Herbie Hancock, John Legend, James Taylor, Jennifer Nettles, Pete Seeger, Garth Brooks, Shakira, Usher, Stevie Wonder, Mary J. Blige, John Mellencamp, U2 och Beyoncé. Bland talarna fanns Denzel Washington, Tom Hanks, Tiger Woods, Jack Black, Forest Whitaker, Jamie Foxx, Laura Linney, Martin Luther King III, Queen Latifah och Samuel L. Jackson. Det var en kändiskavalkad utan dess like. Samtidigt har Obama hela tiden haft ett enormt stort stöd från just Hollywood och kändiseliten i USA, samtidigt som de artister vars låtar spelades i McCains valreklam stämde kampanjen.

Höjdpunkten var förstås när Obama själv klev upp på scenen och höll ett av sina välformulerade tal. Eftersom jag och Annelie stod så pass nära att vi faktiskt kunde se personerna på scenen (de var pyttesmå, men vi kunde se dem!) så kan jag i dag faktiskt säga att jag har sett Obama på riktigt! Det är det inte alla som kan! Jag lägger även upp en liten videosnutt från hans tal här på bloggen, åter igen i ett försök att förmedla en känsla som stillbilder inte alltid klarar.

Förutom Obamas tal så var ju den stora höjdpunkten för mig att äntligen, äntligen, äntligen få se Stevie Wonder live! Vilken stjärna han är; tjockare än någonsin och med ett numera väldigt högt hårfäste och av någon anledning utan skägg och mustasch - men lika tonsäker, charmig och full av energi. Han framförde "Higher Ground" tillsammans med Shakira och Usher och jag rekommenderar alla att gå till följande YouTubelänk och avnjuta deras framträdande: http://www.youtube.com/watch?v=ATr9qrbg7TU

Jag lägger upp lite videoklipp från konserten, och jag får väl ursäkta den skakiga kvaliteten på att jag inte riktigt såg vad jag filmade. Jag är ju ganska kort så för att få med scenen och inte en massa människors nackar så höll jag upp kameran över mitt huvud. Jag tycker det blev ganska hyfsat ändå. Som sagt, tanken är ju att förmedla känslan!

Konserten avslutades med att alla artisterna kom in på scenen igen och bildade en jättekör bakom Beyoncé och Stevie Wonder som sjöng och spelade "America the Beautiful". Efteråt skulle den enorma folkmassan försöka ta sig ut från området som var avspärrat från flera håll. Det gick långsamt och tog tid, men det som fascinerade mig både efter konserten och efter installationen var att det aldrig blev otäckt eller hotfullt i folkmassorna.

Människorna hade tålamod, skojade med varandra och tog sig sakta, men säkert, ut från The Mall. Ingen började trycka på bakifrån, ingen fick panik eller ballade ur och ingen försökte tränga sig före. I alla fall inte där jag var och det var oerhört skönt. Det tog ungefär en och en halv timme för mig och Annelie att förflytta oss från vår plats framför Lincoln Memorial till tunnelbanestationen där vi skulle möta de andra tjejerna för avfärd till Silver Spring och Ms Johnsons middag.

Det var jätteroligt att få träffa Ms Johnson igen och dessutom hennes man och två söner. Förutom oss svenskar från klassen hade hon även bjudit in flera vänner, så det var ett litet miniparty hemma i deras hus. En av hennes gäster var domare och han och hans fru hade fått biljetter till installationen! Alla samlades och dreglade över den fina inbjudan. Tänk att få sitta längst fram vid Capitolium och se hela ceremonin på nära håll. De hade dessutom köpt biljetter till en av installationsbalerna, så de hade mycket att se fram emot. Ms Johnson, eller Cynthia som vi faktiskt kallar henne, fick en liten presentpåse med svenska gottigheter av oss. I påsen fanns bland annat Ahlgrens bilar, Ballerinakex, julmust, knäckebröd och en liten svensk flagga.

När Annelie och jag kom hem på kvällen hade min "riktige" rumskompis Dan återvänt från sin julledighet i Idaho. Det var trevligt att träffa honom igen, och han och Annelie så gott som bytte av varandra, för dagen efter var det dags för henne att flytta in i sitt nya boende. Det blev nästan lite tomt att inte bo ihop i samma rum med någon längre, men jag vänjer mig snabbt.

Konsertupplevelsen blev som en liten övning inför installationen på tisdagen. Det var uppenbart att man måste starta tidigt och klä sig varmt, och det var ingen mening att försöka stämma träff med någon på plats för det var stört omöjligt att hitta folk i den kompakta folkmassan. Alltså bestämde jag mig för att gå med den jag reda var med, det vill säga Dan. Vi blev lite försenade på morgonen för jag var tvungen att göra en telefonintervju med Gävledala som ville ha ett lokalperspektiv på denna världshändelse. I normala fall hatar jag att vara "på andra sidan" i en intervjusituation, men den här gången gick det ganska bra eftersom det handlade om ett ämne som jag funderat mycket på, stämningen och upplevelsen i Washington. Den som vill lyssna på intervjun kan göra det här: http://svtplay.se/v/1403149/helenah_swedberg_om_installationen_av_obama

Vi hade över huvud taget flyt med tunnelbanan under tisdagen. Det första tåget som kom till vår station var proppat med människor till bristningsgränsen så vi avvaktade lite. Nästa tåg var nästan tomt. Vi valde att inte åka hela vägen in till centrum, eftersom det skulle vara störst tryck där. Istället klev vi av inte långt ifrån WII och gick den sista biten. Det hade inte spelat någon roll utifall vi inte hittade särskilt bra i Washington för det var bara att följa folkmassan. Människor vällde fram längs gatorna (som tack och lov var helt avstängda för trafik) och det var bara att följa strömmen.

Först höll vi på att fastna bland dem som ställde sig längs gatan där paraden skulle passera efter ceremonin, men eftersom vi (jag) hellre ville vara på The Mall under själva ceremonin så fick vi försöka ta oss tillbaka till vägen som inte hade kravallstängsel. Mitt bland alla människor stod försäljare och försökte kränga allt från skor och kalendrar till kondomer med Obamas ansikte på. Det fanns även folk som delade ut gratis snacks till hungriga installationsfirare.

Till slut nådde vi The Mall, och detta blev en stor upplevelse för Dan som inte hade varit där tidigare! Hur han lyckats att inte besöka The Mall efter att ha bott i Washington i snart ett halvår, det övergår mitt förstånd.

Ni som sett bilderna på TV vet att inte ens den största rockkonserten är att jämföra med folksamlingen här. Vi var ute i god tid, men vi kom i alla fall inte längre fram än sektionen strax framför Washington Monument. Många hade köat utanför grindarna sedan midnatt. Vissa delar av The Mall var avstängda för säkerhetens skull. Det fanns stora videoskärmar utplacerade överallt och när vi anlände visade de söndagens konsert i repris och just Stevie Wonders nummer precis när vi kom fram faktiskt! Jag hittade en liten amerikansk flagga på vägen dit så jag kunde känna mig som en i mängden och vifta så fort Obama syntes på skärmen.

Det filmades och sändes ständigt både inifrån och från balkongen på Capitolium och det var ganska tydligt vilka personer som flimrade förbi som är populära och vilka som inte är det. När George W. Bush klev ut på balkongen hördes ett avgrundsdjupt buande. Paret Clinton, Al Gore och Joe Biden fick höga jubel dock. Första gången Obama syntes på skärmen var inifrån Capitolium när han promenerade fram genom korridoren med sitt följe. Han såg så lugn och cool och rent av majestätisk ut. Verkligen presidentlik. När han klev ut på balkongen lyfte förmodligen flera tak i närområdet, för då tog varenda människa i tvåmiljonersmassan i från tårna och vrålade av glädje.

Liksom söndagens konsert så kantades installationsceremonin av flera stora kända namn. Några personer som jag kände igen bland de kända icke-politiker som var på plats var Oprah Winfrey, Beyoncé, P. Diddy och Dustin Hoffman. Ceremonin inledde av Aretha Franklin som sjöng "My Country Tis Of Thee" och detta enastående framträdande går att se på följande YouTubelänk: http://www.youtube.com/watch?v=ztS1MVaJzR4&feature=related

Om Obama var lugn som en filbunke innan jag klev ut på balkongen så blev han nog väldigt tagen av den publik han hade inför sig och kanske var det därför att tappade bort sig i insvärningseden. Han tog sig genom den till slut och höll sedan ännu ett storartat tal. Det jag imponeras mest av när det gäller dessa två miljoner amerikaner på The Mall är inte deras förmåga att skrika högt, utan snarare deras förmåga att vara knäpptysta när deras nye ledare talar.

Man kan tycka vad man vill om Barack Obama, och ingen av oss vet ännu vilken slags president han kommer bli, men orsaken till att han tog hem en jordskredsseger i det här valet och är så ofantligt älskad och beundrad är hans obestridliga förmåga att tala till folket. När man står på plats och lyssnar på hans ord - och det har jag gjort två gånger nu - så blir man verkligen tagen, och man tar det han säger till sig. Om du någon gång känt ditt riktigt nedstämd och en god vän gett dig årets peptalk och lyckats få dig att tro att allt ordnar sig igen - då vet du vad jag menar. Barack Obama är mannen som lyckats få en mycket nedstämd nation att våga tro att allt kommer att ordna sig.

Ceremonin på balkongen tog knappt en timme och därefter var det återigen dags för den tidsödande uppgiften att ta sig därifrån. De tusentals portabla toaletterna - eller bajamajorna på ren svenska - som placerats ut för att bistå miljoner människors naturliga behov, fungerade nu snarare som hinder. Det var inte snack om små öppna ytor att röra sig på och absolut inte plats för en toalettkö att bildas, nej jag tror inte ens det hade varit möjligt att öppna någon av toalettdörrarna. Jag hade människor åt alla håll och kanter, och de långa raderna av toaletter blev istället murar som man var tvungen att ta sig runt. Flera personer klättrade över dem, men på andra sidan väntade en lika tjock folkmassa.

När vi väl tagit oss ut från det hårdast packade området befann vi oss åter igen i en strid ström av människor på väg längs gatorna. Flera vägar var nu avstängda för paraden och vi fick gå tillbaka hela vägen till 23rd Street innan vi kunde svänga av in mot stan igen för att hitta en tunnelbanestation. Den första stationen vi hittade hade en kö av människor hela vägen ut på gatan så vi fortsatte ytterligare en bit tills vi var tillbaka i samma område där vi klivit av på morgonen. Där var inte alls lika mycket folk och vi hittade även denna gången ett tåg som knappt ens var halvfullt. Ibland ska man ha lite flyt!

Dagen efter fick jag göra ytterligare en telefonintervju, den här gången gjorde jag en dagen-efter-analys för Sveriges Radio Kalmar. Den som vill lyssna på den intervjun kan gå till den här länken och spola fram exakt 14 minuter: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1559349&BroadcastDate=&IsBlock=

Jag förstår att ni alla är nyfikna på hur det har gått på min praktik som ju faktiskt pågått i en vecka nu, men efter det här inlägget är jag, och förmodligen ni också, helt slut. Jag får återkomma om några dagar med senaste nytt från dokumentärfilmsproducerandet på WETA! Till dess får ni njuta av bilder och filmer här på bloggen. Jag delar upp mina bilder i flera fotoalbum så det blir lättare för er att hitta.

En sak till: nu har jag skrivit nästan ihjäl mig och laddat upp massvis med bilder och videoklipp - BANNE den som inte kommenterar ens på något litet!

Lotta: Härligt att höra att jag kan förgylla dina disiga dagar! Jag är även mycket nyfiken på hur det går för dig med allt som händer i ditt liv just nu. Väntar otåligt på uppdateringsmail. Eller vad sägs om Skype?!?!?

Camilla: Ja, nu har du fått en rejäl rapport från allt som hänt den första veckan i Washington. Detta med bloggbegåvning tycks ju gå i släkten, din dotter är ju helt fenomenal på att hålla oss utomsockens uppdaterade på vad som händer i hennes liv. Mycket uppskattat. Vi ses på Facebook!

Håkan: Den stulna texten var verkligen klockren, jag satt och log för mig själv när jag läste. Jag blir dessutom lite smickrad av att du i slutet ändå definierar mig som stor när hela vårt land är litet. Vad jag egentligen redan visste, men blir allt mer medveten om varje dag: Världen är verkligen liten.

Anna: Cali var fantastiskt och även där, på andra sidan kontinenten är Obamahysterin fullkomlig. Bilkörningen underlättades markant av GPS:en och en outstanding kartläsare vid min sida. Keep reporting you too!