Washington är helt galet just nu och det ska jag berätta mer om så småningom, men jag kan inte skriva mitt första blogginlägg på en vecka och inte uppdatera er alla på min Kalifornienresa. Det är lika bra att ni sätter er bekvämt för det här inlägget är långt. Det finns otroligt mycket att berätta, och jag ska försöka välja ut det bästa.

Det var skönt med tre veckors "jullov" i Sverige, men just nu känns det väldigt långt borta. Jag har kastats väldigt plötsligt mellan minusgrader och snö, till sol och stränder och så tillbaka till ett gråmulet nollgradigt Washington. Innan det var dags för återtåg till den amerikanska huvudstaden så hade jag och Adrienne planerat en veckas semester i Kalifornien, den soliga staten på västkusten! Vi hade bokat flyg, hyrbil och boende, men i övrigt hade vi inte planerat så mycket.

Planet gick tidigt från Arlanda på morgonen 5 januari, så jag och mamma tog bilen till min farbror Håkan med familj i Sundbyberg redan på söndagskvällen. Där blev vi kungligt omhändertagna med middag, underhållning och en skön säng där vi hann sova några timmar innan det var dags att åka till flygplatsen. Adrienne och jag hittade varandra ganska snabbt i kön till incheckningen och jag hann till och med träffa Anna som var på plats för att skicka iväg sin lillebror på en utomlandstermin i Santa Barbara. Jag fick en jättefin försenad julklapp med tips inför Kalifornienresan och att läsa!

Trots att vi var på plats två timmar före planets avfärd lyckades diverse krångel och köer ändå göra oss stressade, och jag fick tjata in oss före alla andra i kön till gaten. Vi hann dock med vårt plan till Amsterdam där vi bytte till det flygplan som skulle ta oss på en elva timmars flygresa över Atlanten och över hela USA till San Francisco. Av någon märklig anledning hade vi inte placerats bredvid varandra på planet, utan jag satt framför Adrienne. En vänlig fransman gick med på att byta plats så Adrienne kunde sitta bredvid mig, och som tack för detta hamnade han istället mellan årets pratsammaste och drygaste holländare.

Flygresan kändes väldigt lång och det gick inte att sova, så när vi till slut kom fram till San Francisco var vi sådär lagom mörbultade. På hyrbilsfirman fick vi en bedårande röd Pontiac Vibe som senaste under resan skulle komma att gå under namnet Pärlan. Bilfärden från flygplatsen till vandrarhemmet inne i San Francisco kändes tidvis osäker, dels eftersom det var första gången jag körde bil i USA och dels eftersom jag var väldigt jet laggad. Adrienne var dock en utmärkt kartläsare och med hennes och GPS:en hjälp hittade vi ganska snabbt vårt vandrarhem och kunde checka in.

Det mesta som varit frågetecken före avfärd föll på plats väldigt smidigt väl framme. Eftersom både Adrienne och jag skulle vidare till Washington för ytterligare en termin efter Kalifornienveckan så hade vi ganska mycket packning med oss. Tack och lov kunde vi låsa in våra stora resväskor i ett särskilt bagagerum på vandrarhemmet. De samarbetade dessutom med ett garage runt hörnet så vi kunde parkera bilen lite billigare och mer säkert. Första kvällen i San Francisco avrundades ganska tidigt, faktum var att vi somnade redan vid åtta på kvällen amerikansk tid. Vid det laget hade vi varit vakna i drygt 24 timmar. Vi hann dock med en liten promenad i området där vi bodde i närheten av Union Square.

Om vi var dödströtta på måndagskvällen så var vi superpigga när vi vaknade på tisdagsmorgonen. Adrienne och jag delade rum med en amerikansk tjej och en japansk tjej, så vi fick försöka smyga oss upp på morgonen. Vi inledde dagen med frukost på en äkta amerikansk diner, jag åt pannkakor med maple syrup och Adrienne åt bacon och ägg. Det kändes nästan som vi klivit in i ett avsnitt av "Seinfeld". Vädret i San Francisco var kyligt och gråmulet, men vi tog fram våra mössor och vantar från vinterkalla Sverige och promenerade genom stan. Vi passerade bland annat North Beach (som är San Franciscos version av Little Italy, det fanns till och med en vägskylt med en bild på Italiens karta som pekade mot North Beach) och Chinatown som ska vara USA:s största.

På vägen genom stan fick vi se många välbekanta vyer från filmer och bilder av San Francisco, med de höga backarna och de klassiska gamla spårvagnarna. Promenaden tog och till slut fram till turistområdet vid hamnen och Pir 39. Just denna pir är känd för de sjölejon som helt sonika tagit över piren och numera använder den till att vila sig och umgås året runt. Turister från hela världen åker dit för att se sötnosarna, som dock inte var så många just när jag och Adrienne var på plats. I normala fall ska det tydligen vara ett öronbedövande ljud av brölande sjölejon.

Pir 39 ligger inte långt från Pir 33 varifrån turistfärjorna till Alcatraz går. Det avgår en färja i halvtimmen så jag och Adrienne betalade $26 och for ut till den världsberömda fängelseön. Det blev ett mycket intressant besök, och berörande. I biljettpriset ingick en audiotour, det vill säga en guidad tur på band. Vi fick en varsin uppsättning hörlurar oh sedan gick man runt inne i cellbyggnaden medan en inspelad guide berättade om de olika platserna och om allt som hänt där inne. Det var inte bara guiden som berättade, utan man fick också höra historier från före detta fångvaktare och fångar. Hela turen var mycket bra upplagd med flera historier och ljudeffekter. I några av cellerna hade man bäddat och lagt fram prylar som om någon bodde där. Det var mycket effektfullt och gjorde hela upplevelsen mer levande.

En berättelse som särskilt satte sig hos mig handlade om nyårsafton. Ön där Alcatraz finns ligger inte alls långt från fastlandet och San Francisco. Man har en tydlig utsikt över San Franciscos stadssiluett från vissa fönster. En före detta fånge berättade på bandet att om vinden låg åt ett särskilt håll så kunde man nyårsafton höra ljudet av festen på yachtklubben i hamnen, och då kände sig de flesta som mest ensamma och inspärrade.

Kanske den mest spännande historien om Alcatraz handlar om de tre fångarna som faktiskt lyckades rymma från det så kallade "outtagliga" högsäkerhetsfängelset. Vi fick bland annat se tunneln som de grävt och vilket väg de tagit ut. Eftersom de tre männen aldrig hittades igen så finns det flera teorier om vad som blev av dem. Den vanligaste är att de drunknade i de starka strömmarna i San Francisco Bay, men en av fångvaktarna hade en egen teori. Han trodde att de tagit sig till Sydamerika på något sätt, för han visste att de lärt sig spanska på fängelset.

Efter utflykten till The Rock tog jag och Adrienne en snabb lunch på Subway innan vi klev på spårvagnen och for genom halva stan till gaykvarteret the Castro. Där promenerade vi runt en stund och gick bland annat förbi Swedish-American Hall som jag aldrig hade hört talas om tidigare. För att få en äkta San Franciscoupplevelse bestämde vi oss för att gå upp för en av backarna. Det var en rejäl utmaning kan jag tala om, backarna i San Francisco är inte bara långa de är dessutom rejält branta. När vi äntligen nådde toppen var vi svettiga, andfådda och röda i ansiktet. Väl uppe hade vi en fantastisk utsikt som naturligtvis inte går att fånga på bild, och vi var väldigt avundsjuka på dem som bor i vackra små grekisk-inspirerade hus i bergssluttningen - de har en helt enorm utsikt.

Den mycket långa dagen avslutades med ett varsitt glas vin på en fin gammal bar från slutet av förbudstiden. Vi somnade ganska tidigt även på tisdagskvällen, jet lagen satt fortfarande i. Fördelen med det var att vi var pigga aldrig förr på morgonen efter, klev upp tidigt och packade våra väskor. San Franciscoäventyren var dock inte helt slut, innan vi börja köra söderut så var vi ju tvungna att besöka stadens mest kända landsmärke - Golden Gatebron. Eftersom vägen över Golden Gate leder norrut så var det helt fel väg för oss att köra. Vi parkerade istället i närheten och promenerade ut en bit på den enorma, röda hängbron. Det blåste väldigt kallt så vi gick bara till den första pelaren, men det var häftigt att stå där på bron som vi bara sett på avstånd i dimman dagen före.

Tanken med bilresan var ju att åka längs Highway 1 som sträcker sig längsmed kusten. Vägen är känd för att vara slingrig och otroligt vacker. GPS:en tyckte dock att jag skulle köra en snabbare och mindre intressant väg till Monterey, så hon instruerade mig ut på väg 280 istället. Min excellenta kartläsare Adrienne styrde dock upp situationen och hittade en väg genom bergen som tog mig till Highway 1. Det blev en mycket uppskattad omväg för bergsvägen var otroligt vacker. Redan nu känner jag att jag börjar få slut på adjektiv som beskriver naturens skönhet, för det kommer bara att trappas upp mer och mer. Den lilla biten vi åkte på Highway 1 till Monterey var vacker nog, men vi hade då ingen aning om vad som väntade oss nästa dag.

Vandrarhemmet i Monterey var väldigt olika det i San Francisco. Monterey var över huvud taget väldigt annorlunda. Redan när vi pausade i Santa Cruz på vägen dit märkte vi att det började bli varmare. Vi behövde inte längre vantar och mössa, och kunde till och med ta av oss jackorna. I Monterey var det riktigt milt och riktig sommarkänsla i luften. Staden är en liten välbeställd kuststad där jag kan tänka mig att många amerikaner bor efter pensionen för att ha lugn och ro och behagligt väder. Det var litet, gemytligt och enligt personalen på vandrarhemmet väldigt säkert. De låste inte ens dörrarna till rummen.

Medan det mest bodde partysugna ungdomar på det förra vandrarhemmet så var det lite mer blandad kompott i Monterey. De hade som ett stort vardagsrum där de flesta gästerna samlades och de var i alla möjliga åldrar och kom från olika platser i världen. Adrienne och jag hamnade ganska snabbt i diskussioner med ett gäng trevliga människor runt ett bord, samtidigt som vi försökte uppdatera våra bloggar. Runt bordet fanns bland annat en japansk tjej som var utbytesstudent i Alaska, men använde sitt jullov åt att cykla (!) ungefär samma sträcka som vi skulle köra bil. Hon var himla intressant och rolig. Eftersom jet lagen mer eller mindre tvingade in mig och Adrienne till något slags pensionärschema så somnade vi redan vid halv tio den här kvällen.

På torsdagen började resans längsta bilfärd, men också den mest fascinerande. Vår plan var att ta Highway 1 från Monterey till San Luis där vi skulle byta till 101:an, och på så vis hinna fram till Los Angeles före mörkret. Vi hade ställt in oss på att få se många vackra vyer, men vi hade nog aldrig kunnat föreställa oss hur enastående Highway 1 verkligen är. Adrienne fick njuta lite mer av utsikten än jag, för jag var ju trots allt tvungen att hålla koll på vägen, men det var helt fantastiskt att se. Jag har försökt ta bilder och lagt upp dem här på bloggen, men det är helt omöjligt att rättvist avbilda landskap som dessa. Vägen slingrade sig längsmed höga, gröna lummiga bergssluttningar och vid sidan av vägkanten störtade det rakt ner mot turkost vatten som slog emot enorma klippformationer. Jag fick konstant snurra ratten fram och tillbaka, för vägen följde bergskanten perfekt och svängde ibland runt nästan 360 grader. Det krävdes några timmar till en sträcka som i normala fall borde ha tagit en timme eller två, men det var SÅ värt det. Många gånger kändes det som att vi kört rakt in i ett vykort eller en flashig bilreklam. Det blev ju inte sämre av att himlen var klarblå utan skymten av ett moln, och solen stekte varm.

Redan före avfärd hade jag varnats av många att själva infarten till Los Angeles skulle bli svår då den bestod av många filer och hetsig trafik. Vi startade tidigt på morgonen för att försöka slippa hamna mitt i rusningstrafiken. Vi stannade till en snabbis i Santa Barbara för att tanka bilen och se oss lite omkring. Anna och Lotta hade tjatat så på mig att jag måste se deras före detta hemort, men tyvärr hann jag inte se så mycket av den lilla kuststaden. Dessutom låg som en tjock dimma över hela anta Barbara och motorvägen utanför, vilket gjorde det svårt att se sig omkring. Var man än vände sig möttes mas bara av dimma. Jag vet fortfarande inte varifrån dimman kom, den sträckte sig flera mil. Först trodde vi att det brann någonstans, men det luktade inte brandrök utomhus.

Själva infärden till Los Angeles gick bra och detta tack vare GPS:en. Den guidade mig till rätt avfart och sa åt mig när jag måste byta fil. Som mest var det fem filer på vägen, men trafiken var inte alls hetsig utan rullade på i ganska lagom takt. Det kluriga var att surfa mellan filerna för att inte komma fel, men efter några försök började jag lära mig "tricket". Det är så vanligt att folk byter fil jämt och ständigt här, så de flesta släppte fram mig utan problem. Eftersom vårt vandrarhem låg i Hollywood kunde vi dessutom ta av ganska tidigt.

Vi kunde definitivt inte ha fått ett bättre läge, vårt vandrarhem låg på en liten gata mellan Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard. Det tillhörde samma kedja som vandrarhemmet i San Francisco och påminde på många sätt om det. Bland annat fick man göra och äta hur mycket pannkakor man ville till frukost. Väl på plats i Hollywood bestämde vi oss för att vi var klara med pensionärslivet och istället gick vi ut på en mysig bar som låg på Hollywood Boulevard. Där lärde vi känna en trevlig kille från New York som var i stan för att titta på skolor som han sökt till. Den sena timmen tog ut sin rätt och dagen efter tog vi veckans första sovmorgon. En sovmorgon som blev abrupt avbruten av städaren som brakade in vid tio.

Den dagen gick i kändisarnas tecken, för Adrienne och jag tog en guidad busstur som körde oss runt i Los Angeles och visade oss var flera olika kända personer bor. Vi såg hus som tillhörde eller tillhört bland andra Tom Cruise, Dr Phil, Marilyn Monroe, Sylvester Stallone, Ozzy Osbourne, Madonna, Nicolas Cage med flera, med flera. Dessutom fick vi se brandstegen från "Pretty Woman", ett träd som Lindsey Lohan slagit sönder och parkeringen där Hugh Grant plockade upp en prostituerad kvinna för ett antal år sedan. Det blev inte bara en orgie i nyfikenhet på kändisar utan dessutom som en guidad tur av stan. Vi fick åka upp och ner för kullarna i Beverly Hills (nu förstår jag varför det heter så) och längs Rodeo Drive. Det blev lite kallt dock, för bussen var öppen och vinden blev hård på större vägar.

Kallt var dock inte ledordet för hela Los Angelesupplevelsen. Väl på plats insåg vi att vi inte bara åkt på sightseeingsemester utan dessutom solsemester. Det var bara att leta fram kjol och linne ur resväskan och dessutom bikinin, för dagen efter styrde vi kosan mot stranden. När folket på vandrarhemmet sa att bussen till stranden skulle ta en och en halv timme så bestämde vi oss genast för att ta Pärlan istället. Bilfärden tog ungefär en timme, i en strid ström trafik, så det visar ju att Los Angeles är bra mycket större än man först får intryck av. Först kom vi fram till Santa Monica Beach där vi satte oss i sanden och enbart njöt av värme och sol. Sedan promenerade vi runt på piren, som är känd för sitt lilla nöjesfält. Efter en lunch på stan for vi vidare till Venice Beach, som snarare är känt för sin galenskap. Här hittar du alla look-alikes, människor med märkliga talanger och här säljs allt man kan tänka sig. Vi gick där en stund och bara tittade på folk och freaks. Lite längre ner längs Ocean Front Walk låg jättefina små strandhus där folk drack martinis och grillade på sina uteplatser. Vi var inte alls avundsjuka.

På vägen tillbaka till vandrarhemmet gjorde vi en liten avstickare och tittade på UCLA, och därefter letade vi upp adressen till Playboy Mansion. Det gick dock inte att se något alls utifrån vägen förutom en hög häck och en stor port. Vi var inte de enda som var nyfikna på Playboy Mansion för medan vi stannade till utanför gled en turbuss förbi och två andra personbilar som stannade och fotograferade. Jag antar att fotograferande turister tillhör vardagen i Los Angeles.

På kvällen gick vi ut och åt en delikat middag på en thailändsk restaurang på Hollywood boulevard. Vi hade läst en rekommendation om restaurangen som bland annat hade en thailändsk Elvis som uppträdde på scenen. Efter middagen mötte vi upp Tyler, killen från New York som vi lärde känna på torsdagskvällen och gick ut på en krog som heter Geisha House - som faktiskt ägs av Ashton Kutcher! Det blev ganska sent, och på söndagen blev det brunch bestående av pannkakor på en liten deli på Hollywood Boulevard. Trots att vi befunnit oss i Hollywood i flera dagar hade vi fortfarande inte besökt någon filmstudio, och eftersom det var söndag var de flesta rundturerna stängda. Så vi beslutade oss för att göra vår egen lilla filmstudiotur med Pärlan. Vi körde först till Universal Studios som ligger ganska nära Hollywood och därefter letade vi oss ut till San Fernando Valley, där de flesta övriga studior ligger. Det blev några bilder på portarna och skyltarna i alla fall, alltid något! På vägen tillbaka letade vi upp en bra utsiktsplats i stan där man kunde få bra bilder på Hollywoodskylten, som man inte får åka för nära i dag.

Söndagskvällen gick mest åt att packa om väskorna, så att allt som inte får ligga i handbagaget åter igen låg i resväskan. Vi åkte ganska tidigt mot flygplatsen och återlämnade Pärlan på hyrbilsfirman. Hon hade vart en trogen kompanjon under hela resan, inte krånglat eller ens dragit mycket bensin. Totalt lade vi ut ca $30 på bensin under hela resan, otroligt men sant. På flygplatsen köpte vi varsin rejäl lunch på Chili's och passade på att skåla ut vår mycket lyckade semestervecka med varsin frozen margarita. Trots att vi inte hade planerat särskilt mycket hann vi med det mesta som vi var intresserade av och kände oss både effektiva och nöjda. Det har varit svårt att släppa Kalifornienvärmen och återgå till Washingtons grådis, men just nu pågår så mycket annat spännande här så jag hinner knappt reflektera över vädret. Jag ska dock inte knäcka er, i nästa blogginlägg kommer uppdatering på introduktionen av terminen, Metallicakonserten, när jag såg Obama tala på Lincoln Memorial och de två stora händelserna som ligger framför mig nu: Obamas installation och första dagen på praktikplatsen!

Linda: Ja, jag missade nog ditt sms, så synd! Det är mitt amerikanska mobilnummer som gäller nu. Vi får höras på Skype snart så du kan berätta senaste "babynytt", hehe. Gillade Tom Stian fängelsebilderna? Hur har det gått med jobbletandet? Och framför allt, hur mår du? Väntar fortfarande på ultraljudbilder…

Anna & Lotta: Vi såg nog mest Hollywood under vårt besök i Los Angeles, så jag kan inte riktigt uttala mig de övriga delarna. Men vi gillade verkligen vädret och freaken, hehe. Bilresan från Monterey var inte alls för lång, vi kom fram i utmärkt tid. Tyvärr hann vi inte spana in Santa Barbara så länge, men vi körde lite grann längs stranden. Det gick dock inte att se vattnet eftersom hela stan var täckt av en mystisk dimma.

Camilla & lillsalvan: Jag hade gärna gått fram och kramats med sjölejonen, dessvärre är jag rädd att de inte är så keliga. Dessutom låg de väldigt långt bort. Alcatraz var hur coolt som helst och jag rekommenderar verkligen den som åker till San Francisco att göra ett besök!

Håkan: Tack än en gång för gästfriheten inför min avfärd! Det var skönt att jag fick sova ordentligt i en skön säng innan hela den långa flygresan. Hälsa familjen!

Mamma: Bilkörandet gick problemfritt och jag är nu tryggt hemma i Washington igen. Du kan andas ut. Puuh. Dygnsrytmen är nu återställd till "Helenahtid", hehe, men ikväll ska jag försöka sova tidigt så jag kommer iväg i god tid till installationen i morgon bitti. Iiiih. Vi hörs på Skype i veckan!