Sist jag skrev ett längre inlägg så lovade jag att vara tillbaka med en uppdatering inom några dagar. Jag är ledsen, jag har inte riktigt hållit det löftet. Det är galet hur snabbt tiden kan rusa iväg. Här sitter jag nu med mindre än halva tiden kvar av min andra termin i Washington, DC. Det är svårt att förlika sig med tanken att allt detta snart är över och att jag förmodligen måste resan hem till Sverige och arbetslöshet efter det. Jag har ju skapat mig ett liv här nu; jag har ett jobb, vänner, lägenhet och smultronställen över hela staden. Det är svårt att vänja sig vid tanken att det bara varit tillfälligt och snart blir det bara ett minne och festliga bilder att visa någon gång. Ångest!

Nu börjar min nionde vecka som praktikant på WETA och enligt schemat från WII så ska jag vara i Kompetensfasen. Jag har passerat Förväntansfasen och Desillusioneringsfasen, vilket innebär att jag borde börja komma till rätta på min praktikplats. Och det kan nog stämma ganska bra. Personligen skulle jag vilja införa en Ångestfas först på schemat - första tiden på en ny arbetsplats är alltid förknippad med en näve prestationsångest för min del. Den här gången var inget undantag.

Avdelningen där jag jobbar är ganska liten. Förutom mig och den andre praktikanten Matt så jobbar sju personer på Local Productions & Creative Services, som avdelningen heter. Jag har lärt mig namnen på alla utom en man som jag knappt träffar. Huvudpersonerna för min del är:

Jacqueline Todt, Senior Director. Hon intervjuade mig inför den här praktikplatsen och "anställde" mig. Hon står listad som min handledare, men vi har inte så mycket daglig kontakt med varandra. Hon är en väldigt bra chef som nästan alltid är på gott humör, har bra kontakt med personalen och ger bra feedback. Alla kallar henne Jacqui.

Rebecca Tulkoff, Associate Producer. Hon producerar programmet "Around Town", som är ett kortare kulturprogram som sänds flera gånger i veckan. Hon assisterar dessutom Simon som producerar dokumentärerna. Rebecca är min "riktiga" handledare, det är henne jag får alla mina uppgifter av och har kontinuerlig kontakt med. Hon började som praktikant på WETA när hon var 16 år och har jobbat sig uppåt, hon är 27 år nu. En verkligen jättego och trevlig kvinna som är kanonduktig på sitt jobb. Min förebild!

Simon Epstein, Producer. Det är Simons jobb jag helst av allt vill ha. Han får göra allt det "roliga", nämligen bestämma vad det ska göras dokumentärer om, planera hur de ska se ut och göra alla intervjuer. Han är en härlig engelsman med klassisk torr brittisk humor grånande hår. Han har jobbat för både Discovery och History Channel i Kalifornien tidigare, men säger att han trivs bättre på WETA. Han har berättat en del historier från sina tidigare jobb som fått mig att inse att man nog ska ta de flesta dokumentärer med en nypa salt. Simon är pappa till projektet som vi jobbar med nu, alltså de två dokumentärerna om Washington på 60-talet och 70-talet.

Kevin Harris, Vice President. På WETA är alla du med varandra, tack och lov, så man slipper alla Mr hit och Ms dit. Så Kevin är Kevin, punkt slut. Jag har nog aldrig tidigare på något av mina jobb träffat en så omtyckt och uppskattat chef. Detta är mannen som klarar av att balansera en avslappnad nära relation med sin personal med chefsrollen. Han är glad och skojfrisk och har ett underbart högt falsettskratt! Han är öppen och rakt på sak och har koll på läget. Han jobbade som konsult innan han kom till WETA för fyra år sedan. Då placerade de honom på femte våningen bland alla de andra cheferna, men han flyttade genast ner till ett mindre kontor inne på Local Productionsavdelningen för att vara nära sin personal. En toppenchef, helt enkelt!

WETA har precis de flesta andra företag här i USA (och resten av världen också, för den delen) drabbats av ekonomikrisen och fått göra nedskärningar. Eftersom WETA är ett not-for-profitföretag så drabbas de extra hårt i sådana här lägen. Detta är ju public television, och till skillnad mot SVT i Sverige så finansieras WETA av sponsring och donationer. De har ingen reklam, utan privatpersoner, medlemmar och företag sponsrar dem. Det finns en hel avdelning där folk enbart jobbar med att jaga sponsorer. När det är kärva ekonomiska tider är den typen av sponsring vad många drar in på, så för att säkerställa företaget var WETA tyvärr tvungen att avskeda 30 personer för några veckor sedan. Två personer på min avdelning fick sluta, och när man får sparken här i USA så slutar man direkt, de var borta redan dagen efter.

Jag kan helt klart säga att WETA gjort ett bra jobb med att inkorporera mig i deras företagsanda. Jag har väldigt klart för mig vad det är de står för och vad de vill. Första dagen på jobbet fick jag sitta ner i ett rum och se en halvtimmes dokumentär om WETA:s grundare Elizabeth P. Campbell. Hon var tydligen en helt otrolig kvinna. Hon var den första kvinnan i skolstyrelsen i Arlington, hon och hennes man (som var advokat) var de första i området som vågade kämpa för att svarta barn skulle få gå i samma skolor som vita barn och hon startade och grundade WETA på 60-talet.

Hennes tanke var att använda det nya fenomenet TV i utbildningssyfte, och i dag är WETA välkänt för sina utbildande barnprogram. De har dessutom flera utbildningstjänster, till exempel skickar de ut representanter till fattigare områden och hjälper föräldrar med hur de ska hjälpa sina barn lära sig läsa. Elizabeth P. Campbell fortsatte komma in till kontoret och jobba trots att hon var över 90 år, fram tills att hon dog för några år sedan. Tydligen tog hon aldrig emot en enda lönecheck. Ja, ni hör, jag har lärt mig historien utantill, och hennes porträtt hänger på flera platser i WETA-byggnaden (som för övrigt heter Campbell Place och ligger bredvid Campbell Avenue). Jag frågade Jacqui varför alla nya anställda får se dokumentären om Elizabeth P. Campbell och hon svarade att det var viktigt att de fick lära sig vilken tradition de kom in i när de jobbade för WETA.

Jag har hunnit med en hel del olika saker under min praktik hittills. Redan första dagen sattes jag i arbete med att göra research till dokumentärerna och gå igenom intervjuer. Jag är ju van från nyhetsproduktion att en intervju som är tio minuter är väldigt lång. Här snackar vi intervjuer på flera timmar; varje intervjuperson har flera band. Tyvärr hade de hunnit göra nästan alla intervjuer när jag kom in i bilden, men jag har i alla fall fått vara med på tre.

Den första var på fredagen första veckan och intervjupersonen var Marion Barry, som är en av Washingtons före detta borgmästare. Skämtsamt kallas han för "mayor for life" eftersom han blivit omvald så många gånger. Han var en förgrundsfigur i Washington både på 60-talet och 70-talet även om han inte blev vald till borgmästare förrän 1978. Han kämpade för svartas rättigheter och för Washingtoninvånarnas rösträtt. För er som inte vet det så hade ju inte de som bor i District of Columbia någon som helst rösträtt fram tills 60-talet. Då fick de rätten att rösta på president, och de kämpar fortfarande för att få representanter i Kongressen.

De andra två intervjuerna som jag har varit med på skedde samma dag, det var med TV-programledaren Maury Povich och journalisten Connie Chung. De är gifta med varandra, så det var därför vi intervjuade dem samma dag. De är båda uppvuxna i Washington och jobbade på lokala TV-stationer under 60-talet och 70-talet, och rapporterade om bland annat Watergate.

Maury var nyhetsankare på den tiden, men i dag har han ett nationellt TV-program som heter "The Maury Show" och det påminner om Jerry Springer och Ricki Lake, det vill säga galna trailor trash-folk som skämmer ut sig i TV. Det är lite synd, för jag insåg medan jag lyssnade på intervjun med honom att han är en otroligt skärpt och intelligent man. Han hade stenkoll på allt och gjorde väldigt intressanta analyser. Han hade verkligen kämpat i flera år med att bli nyhetsankare på ett nationellt sänt nyhetsprogram, men när det inte lyckades så blev han istället programledare för "A Current Affair", som är ett aktualitetsprogram med tabloidformat. Därifrån var steget inte långt till "The Maury Show". Jag antar att han är lycklig för i dag är han en nationellt känd programledare i USA.

För mig så var Connie Chung välkänt redan innan jag reste till USA, men jag gissar att inte alla har lika bra koll på henne. Hon är hur som helst en av USA:s främsta kvinnliga journalister. Barbara Walters var den första kvinnan som var ankare för ett nationellt nyhetsprogram i USA, Connie Chung var den andra. På senare tid har hon också blivit känd för sina intervjuer med kända och svåråtkomliga personer, man skulle kunna säga att hon är lite som USA:s version av Stina Lundberg Dabrowski.

Om Maury hade en ganska överlägsen attityd så var Connie Chung helt klart en av de trevligaste och roligaste människor jag träffat. Jag var så imponerad av henne att jag knappt vågade säga ett ord! Hela crewet med Simon, Rebecca och kamerateamet satt och åt lunch tillsammans med henne och jag satt helt knäpp tyst och lyssnade hela tiden. Det känns ganska coolt att kunna säga att jag ätit lunch tillsammans med Connie Chung!

Förutom min praktik så har jag även en kurs på WII som jag läser samtidigt, det är ett Internship Seminar och vi har lektion två timmar på torsdagar. En av uppgifterna i kursen är att göra informationsintervjuer, det vill säga ta kontakt med och intervjua personer som jobbar inom eller är kunniga inom det område som vi är intresserade av. När jag berättade på lektionen att jag träffat Connie Chung så ropade vår professor Dr Ryan rakt ut:

- Nu tar du genast kontakt med henne och bokar in en informationsintervju!

Jag fick alla kontaktuppgifter av Rebecca och lyckades efter lite pill boka en telefonintervju med Connie. Vi pratade i en halvtimme och det var så himla intressant! Hon berättade om sin karriär, varför hon gillade journalistik, gav tips om bra intervjuknep och var allmänt inspirerande. Det bästa av allt var att hon avslutade med att berömma mig och sa att hon tyckte det varit en väldigt bra intervju! Det lever jag på än, hihi. Hennes assistent skickade mig en signerad bild där det stod "To Helenah Swedberg. It was so nice to meet you and speak with you. Best wishes, Connie Chung". Var än mitt framtida arbetsskrivbord kommer finnas så ska den bilden stå där, inramad.

Jag har även gjort tre andra informationsintervjuer. Jag nämnde i ett tidigare blogginlägg på hösten att vi var på studiebesök på National Public Radio (NPR) och att jag pratade med en musikjournalist där. Han var den förste jag tänkte på när Dr Ryan berättade att vi skulle göra informationsintervjuer. Han heter Félix Contreras och är en go liten rund man med latinamerikansk bakgrund. Han kommer ursprungligen från Kalifornien och har jobbat som skrivande journalist och inom TV. Vi träffades och satte oss och pratade inne i ett konferensrum på NPR.

Det är meningen att intervjuerna ska vara ungefär 20-30 minuter, men jag och Félix pratade i en och en halv timme. Det var en oerhört inspirerande intervju! Han och jag är väldigt lika på sätt och vis, i och med att vi båda är väldigt kluvna över inom vilket område vi egentligen hör hemma. Vi hade båda flackat mellan olika medier och rapporterat om allt från vanliga nyheter till mer specialområden. Just nu har han världens roligaste jobb och producerar alla musikinslag för NPR och reser över hela landet. Jag börjar nästan dregla nu bara av att tänka på hans jobb.

Intervjun blev snarare ett väldigt inspirerande samtal och jag insåg att jag kanske inte måste bestämma mig för ett medium och ett område utan att det är helt okej att vara bred. Félix talade om att vara unik, om att göra sig unik på en jobbmarknad där man vill stå ut, men samtidigt vara så kallat "multi-platformal" och kunna hantera alla nya funktioner som krävs inom mediebranschen i dag. Han pratade om hur både han och jag är "the other" för medelamerikanen. Vi ser annorlunda ut, pratar konstigt och liknar inte riktigt de andra. Han sa att det gäller att använda detta när man vill vara unik, men samtidigt också visa hur mycket vi faktiskt har gemensamt, vi är inte så olika som man kan tro. Jag svävade på moln ut från NPR, aldrig tidigare har jag känt mig så inspirerad!

Mina andra två intervjuer var med Frannie Kelley, producent för NPR:s musikhemsida (Félix rekommenderade henne) och Kevin Harris, avdelningschefen på WETA. De var båda också väldigt intressanta och gav mig mycket värdefull information om hur det är att jobba med musikjournalistik respektive hur man hanterar chefsrollen på ett bra sätt.

Hela idén med informationsintervjuer är verkligen klockren, tycker jag. Personerna som man kontaktar blir väldigt smickrade över att man vänt sig till dem och ställer gärna upp. Man får mycket intressant information om och nya synvinklar på ett yrke och en bransch som man än så länge inte känner till så bra. Och dessutom så får man en bra kontakt! Regel nummer ett vid informationsintervjuer: fiska inte efter ett jobb. Det ger inte ett särskilt professionellt intryck.

Trots att jag bott i Washington ända sedan i höstas så har den här terminen känts som ett helt nytt liv här. Det är samma stad men allt annat är annorlunda. Istället för högvis av läxor så har jag ett jobb som jag går till varje dag. Jag umgås med en massa nya människor som jag dessutom tycker bättre om än många som fanns här förra terminen. Jag bor i min lägenhet med Dan i ett kanonmysigt område. Ja, allt är annorlunda - och bättre. Det är väl därför jag inte vill resa hem än, jag trivs så fantastiskt bra.

Första tiden på min praktik var som sagt välfylld av prestationsångest, men nu när jag kommit förbi den fasen (jag får fortfarande prestationsångest, det kommer jag nog aldrig sluta få, men inte i samma omfång efter ett tag) och börjar känna mig bekant och bekväm på jobbet så trivs jag jättebra. Första tiden var jobbig, som den nästan alltid är för mig på ett nytt jobb. Men kämpar man sig bara förbi den fasen så brukar det mesta flyta på bra sen. Och ju bättre självförtroende jag får inom det jag gör, desto bättre blir jag på det jag gör.

Det har inte blivit lika mycket resor och utflykter den här terminen som det var i höstas. Det beror väl till stor del på att vi jobbar nu och inte kan komma ifrån på samma sätt. Man skulle kunna säga att den här terminen liknar mer ett vanligt vardagsliv. Helgerna av snarare gått åt till fester och krogbesök med alla nya kompisar. Ryssen i min lägenhet har lurat ut mig på happy hour som ju är en stor grej här i Washington. Dan och jag har verkligen blivit goda vänner de här månaderna och han är definitivt den person som jag kommer att sakna mest av alla när jag måste åka hem.

Ett litet påpekande: Jag vet att de flesta använder sig av slideshow-funktionen när ni kollar på mina bilder, men egentligen är det bättre om ni bara klickar på dem som vanligt. Slideshowen kan inte riktigt hantera in bildtexter, det ser ut som hieroglyfer, och då missar ni ofta viktig information!

Anna: Jag älskar dina mail också! Fortsätt skriv! Hur har det gått med "allt"? Nyfiken!

Mamma: Nu är det inte långt kvar tills du kommer och delar rum med mig här. Vi har ju skypat en del så det känns som du är väl förberedd för allt vad Washington med omnejd kan ge. När du kommer är jag inne på sluttampen av min praktik så du får hjälpa mig så jag rasar ner i min ångestdvala. Vädret blir bara bättre och bättre här, i dag har vi haft 16 grader och soool! Avundsjuk?

Camilla: Ja, det blir ju lite konstigt att svara på din senaste kommentar eftersom vi har pratat flera gånger sedan dess. Men jag är också glad att jag kom iväg hit och att jag gjorde det nu. Det var väl meant to be, antar jag. Din fenomenala Alvablogg gör att jag känner att jag har hyfsad koll på hur ni har det hemma, trots att jag sitter på andra sidan jorden.

Helena: Så roligt att mina inlägg kan pigga upp dina sjukdagar! Vi har varit lite dåliga på att skypa, det blir väl så när tiden bara sticker iväg. Kan inte någon uppfinna något som saktar ner tiden lite grann! Jag hinner inte med… Hur ser den ekonomiska situationen ut för dig just nu, tror du det blir något USA-resa i vår?

Lotta: Det här inlägget kanske inte genomsyras av lika mycket framtidstro som tidigare, men du känner mig och vet att det sista jag gör är att ge upp. You haven't seen the last of me, var så säker. Och nu när jag varit duktig och uppdaterat dig så väntar jag otålig på mail från dig!

Morfar: I dag upptäckte jag att man tydligen kan skicka mail till mig på bloggen och att jag hade inte mindre än två stycken från dig och mormor. Hoppsan! Förlåt, jag hade visst inte lärt mig den funktionen. Det är därför ni inte fått något som helst svar sedan i januari. Jag ska genast anteckna din nya e-postadress. Jag visste att du höll på att byta men hade inte lagat den nya adressen på minnet. Någon semla har jag inte ätit, men jag brukar inte äta så mycket semlor i vilket fall. IKEA i College Park i Maryland har jag besökt tre gånger, senast förra helgen. Förutom lite prylar till köket och en nya badrumsmatta så blev det några påsar bilar och Marabouchoklad. Smask! Hoppas ni får trevligt i Söderhamn i helgen, jag är lite avundsjuk att jag inte kan vara med…