Det är få saker som gör mig riktigt, riktigt så där ända ifrån hjärtgropen lycklig. Att träffa någon som man tycker jättemycket om, och som man aldrig trodde man skulle få se igen är en sådan sak. I två dagar nu har jag varit helt galet lycklig, jag kommer på mig själv med att ständigt gå omkring och storle.

De flesta som läser den här bloggen vet att jag var i Namibia i två månader 2006 och skrev C-uppsats. Där lärde jag känna ett gäng helt underbara, fina grabbar som tog in mig och min uppsatspartner Sara i sitt kompisgäng och tillsammans hade vi massor av roliga fester, härliga middagar, fantastiska utflykter och intressanta samtal. Sedan dess har nästan allihop blivit medlemmar på internetcommunityt Facebook där vi kan skicka meddelanden till varandra och lägga upp bilder. När jag loggade in på Facebook i måndags såg jag att en av de här grabbarna, Denver, hade lagt upp ett gäng nya bilder. När jag tittade lite närmare på bilderna såg jag att han stod och poserade framför Capitolium och Washington Monument! Min haka ramlade i backen och rullade iväg över golvet. Hade han varit här i Washington och jag missade honom?!?!

Jag skickade genast ett meddelande till honom på Facebook och väntade med spänning. På tisdagsmorgonen hade jag fått svar. Han var fortfarande kvar i Washington och skulle resa vidare på torsdag morgon. Jag skickade mitt mobilnummer och Linas mobilnummer till honom och vi bestämde att vi skulle höras på eftermiddagen. Anledningen till att jag gav honom även Linas mobilnummer var för att jag inte riktigt litar på min mobil, den tycks göra ett eget urval av vilka samtal den behagar ta emot. Smart tänkt, visade det sig, för Denver lyckades inte komma fram på min mobil, men fick tag på mig genom Lina. Han bodde på Marriot Hotel alldeles vid National Zoo i Adams-Morgan, så jag struntade i mitt prov i communications som precis kommit på mailen och slängde mig på metron.

Väl framme satte jag mig vid incheckningen och väntade. Efter några minuter såg jag honom komma gående mot mig - jag blev så glad att jag pep till som ett barn på julafton och rusade bort och slängde mig omkring halsen på honom! Åh, det var så fantastiskt roligt att få träffa honom och krama om honom igen! När jag lämnade Namibia för snart två år sedan trodde jag att jag aldrig skulle få träffa mina nya vänner igen, men tänk så det kan slumpa sig ibland. Tack, Facebook! Efter den långa välkomstkramen gick vi en lång promenad runt i Adams-Morgan på jakt efter något bra ställe att äta på, men det slutade med att vi gick tillbaka till hans hotellrum och beställde room service istället. Vi tittade på debatten mellan Obama och McCain på TV och snackade och allt mellan himmel och jord. Han är så otroligt lätt att ha att göra med, det blir inte ett tråkigt ögonblick.

Orsaken till att Denver helt plötsligt befann sig i Washington är att han blivit utvald att delta i något som heter Edward R. Murrowprogrammet, uppkallat efter den legendariske radiojournalisten. De var en hel grupp journalister från Afrika på plats för konferenser, seminarier och utflykter, och Denver var faktiskt den ende representanten från Namibia. På torsdagen skulle de vidare till Jackson i Mississippi och sedan till några andra städer och avsluta resan i New York i slutet av oktober. Det var första gången som han var utanför Afrika och han var väldigt uppspelt och fascinerad över USA. Vi jämförde upplevelser och skvallrade lite om vad de andra grabbarna sysslade med hemma i Namibia…

Till slut lyckades jag övertyga honom om att skippa några seminarier på onsdagen och hitta på något med mig istället. Vi har haft mitterminsprov i communications den här veckan, vilket innebar att Ms Johnson mailade frågorna till oss på tisdagskvällen och sedan skulle de rätta svaren vara inlämnade på onsdagen senast kl.13. Det var det provet jag struntade i när jag åkte och träffade Denver. Istället klev jag upp tidigt på onsdagen, gjorde klart alla frågorna under förmiddagen och sedan kunde vi ses igen vid tretiden. Denver tyckte att jag hade lite dåligt inflytande på honom, för senast vi sågs i Namibia lyckades vi även övertyga honom om att smita från jobbet en fredag för att följa med oss till Etosha National Park. Hehe…

Eftersom Denvers hotell låg så nära zoot så bestämde vi oss för att gå dit och titta, trots att det återigen var alldeles för sent för att se tigrar och lejon. Det var annorlunda att besöka zoot en vanlig onsdagseftermiddag istället för en lördag som sist, och det var faktiskt ganska skönt att slippa alla skrikiga ungar. Djuren var ganska trötta och slöa, precis som sist, men fick spanade in ett gäng sovande pandor och tog även en sväng in i reptilhuset där vi såg en anakonda, krokodiler och sköldpaddor. Inne i elefanthuset hade den stor nilflodhästen, som bara låg och sov sist jag var där, kvicknat till och klivit upp ur vattnet. Vilket enormt och majestätiskt djur! Både Denver och jag var alldeles fascinerade av den och stannade länge vid just den buren. Inne i aphuset såg vi även årets skönaste apa (vet inte vilken sort) som satt vid fönsterglaset och underhöll ett gäng besökare som stannat till och satt sig på golvet mitt framför honom. Bland annat så petade den sig i näsan och käkade upp innehållet, och det lockade till många skratt, inte minst från Denver! Sist men inte minst spanade vi in två gråsälar, söta som alltid.

Zoot blev en behaglig och mysig utflykt, vi såg många fina och intressanta djur, men hann också promenera och småprata samtidigt. När man inte träffat någon på två år så finns det så mycket att prata om! Det började bli mörkt ute när vi lämnade zoot så då bestämde vi oss för att åka till The Mall och titta på alla monumenten som är upplysta om kvällen. Färden dit blev Denvers första någonsin på en tunnelbana, eftersom de inte har någon sådan i Namibia. Han var mycket fascinerad. Området kring The Mall är otroligt vackert på kvällen, man blir alldeles sentimental. Vi promenerade förbi det upplysta Washington Monument, World War II Memorial, Reflection Pool och Lincoln Memorial. Det är verkligen en helt annan upplevelse på kvällen. När vi till slut gick tillbaka till tunnelbanan var vi ruskigt möra båda två efter att ha gått och gått och gått hela dagen! Hungriga som djur var vi också, så bestämde oss för att ta tunnelbanan till Union Station eftersom jag visste att det fanns många olika restauranger där. Konstigt nog var inte en enda restaurang öppen! Jo, en. McDonalds. Så det fick bli Big Mac till kvällsmat, vid det laget var vi så hungriga att vi åt vad som helst.

Denver är en otroligt lättsam och härlig kille och både tisdagen och onsdagen var två av de bästa dagarna hittills, för det var så fantastiskt roligt att äntligen få träffa honom igen. Och av en ren slump dessutom! Eventuellt hinner vi ses i New York helgen 24-26 oktober, för då ska ett gäng av oss svenskar resa dit och Denver avslutar sin USA-vistelse där den helgen. Vi vet dock inte ännu om han kanske hinner resa innan jag kommer till stan. Jag kramade honom väldigt hårt och väldigt länge innan vi skildes åt på tunnelbanan hem. Innan vi klev på tåget fick han prata in ett litet "avskedmeddelande" när jag filmade med min lilla digitalkamera. Jag har försökt lägga upp några filmer här på bloggen (det tar lite tid innan de laddas up) från onsdagen med Denver. Kanske får ni en liten, liten känsla av hur otroligt roligt och mysigt vi har haft det de här dagarna.

Sist men inte minst några personliga meddelanden:

Ellis: Praktiken börjar i januari och sträcker sig till maj. Just nu håller jag på och sållar bland alla de olika praktikplatserna som jag ska söka. Det är bland annat National Geographic, ett historiemagasin som heter Preservation, ett dokumentärflmsbolag osv. Vi får se vad det blir! Du har lyckats fylla lägenheten med roomies nu, va? Hur var besöket från Finland? Puss puss på dig med!

Camilla: Detta är alltså orsaken till att jag inte hade tid att prata med dig på Skype, jag skulle iväg och träffa Denver och de här två dagarna har jag prioriterat honom framför typ allt. Det är inte ofta man får chansen att återse någon igen så här! Hur har du och Alva det hemma hos mormor och morfar i Söderhamn? Har du späckat schema som vanligt eller myser ni bara? Schneider sitter gärna barnvakt om du skulle behöva det… Förresten, nu finns det en ny flodhästfilm här på bloggen, den här var den som bara låg i vattnet och sov i förra inlägget - en rejäl bjässe kan jag tala om! Vi hörs på Skype snart hoppas jag!

Mamma: Brännskadorna är nästan borta nu, det är bara lite "fras" kvar på handleden. Jag tror jag har haft tur som inte skadade mig värre. Tur i oturen. Det var inte jag som skrev grattisskylten till Chandrika, vi är ju tretton svenskar här så det många som säger "år" istället för "years". Du får hjälpa syrran med Skype nu någon dag så vi kan höras (och ses!) snart igen. Puss&kram

Håkan: Japp, även jag generaliserar då och då, men jag är i alla fall medveten om det. Vi får se om mitt historieintresse tar mig till National Geographic eller någon annanstans, det finns mycket av historieintresse att se och uppleva i den här staden i alla fall… Hälsa familjen!

Madde: Kul att få ett inlägg även från dig! Hehe, det kan vara lite jobbigt att "läsa igen" på min blogg för jag kan verkligen inte skriva kort, det är så mycket jag vill berätta. Men det finns ju även många roliga bilder och nu även små filmer. Hoppas att det går bra för dig i Gävle och lycka till med första tentan!