Trots att det bara gått några dagar sedan jag uppdaterade senast så har jag redan hur mycket som helst att berätta. Jag undrar om det någonsin blir en stillsamt vardagslunk i den här staden? Onsdagen blev en mycket intressant och händelserik dag och i går hamnade jag utan tvekan mitt i en av många amerikanska sportfilmer. Men vi börjar såklart från början.

På onsdagar har vi kursen Introduction to Modern Communications och vår lärare Cynthia Johnson hade denna vecka bokat in ett studiebesök på Newseum, ett museum för nyheter och journalistik. Helt enkelt det ultimata stället för mig, jag älskar ju historia och jag är journalist. Och jag skulle nog utan problem kunna flytta in och bo på Newseum, så mycket gillade jag det stället!

Först fick hela klassen sätta sig ner tillsammans med mr Gene Mater som jobbar på Freedom Forum som driver Newseum. Organisationen jobbar för fri media och mångfald på nyhetsredaktioner i USA. Mr Mater själv är en äldre herre som varit med i branschen riktigt länge, bland annat hade han varit i Västtyskland efter andra världskriget och hjälpt till att bygga upp pressen där. Han har även jobbat i många år på CBS 60 Minutes. Det var otroligt intressant att sitta ner och diskutera pressfrihet med honom, jag ställde många frågor, bland annat pratade vi om att journalister kan bli fängslade i USA om de vägrar lämna ut sina källor i en rättssal. Jag går gärna tillbaka dit snart igen och är med på några av deras många seminarier och filmvisningar.

Själva museet är helt fantastiskt. Jag gick omkring där hela dagen och hann i alla fall inte se allt. Det blir mycket museiföremål bland bilderna i dagens fotoalbum, men det är ju för at de hade så himla mycket coola grejer! Det fanns även många helt otroliga bilder som man ibland bara häpnar över att folk har lyckats ta. Exempelvis har de ett särskilt galleri för Pulitzervinnare. Jag har fotograferat av några bilder som fick mig att stanna och bara stirra. Det är otroligt vilka prylar de lyckats komma över på det här stället - vad sägs om till exempel en bit av radiomasten som satt längst upp i ena World Trade Centertornet?

Jag gick som sagt omkring där i princip hela dagen, och helt plötsligt fick jag ett sms från Katie om att rundturen på Pentagon skulle bli av den kvällen istället för lördag! Egentligen hade jag inte alls tid med detta eftersom läxhögen fortfarande hopar sig, men man kan ju helt enkelt inte tacka nej till en exklusiv guidad tur inne på Pentagon! Det är Bernard, en av amerikanerna på WII-programmet (eller egentligen är han från Kongo, men han har bott i Florida de senaste åren) som kontaktat en kvinna som han känner från kyrkan hemma i Florida, och hon jobbar på Pentagon. Vi var bara nio personer som fick följa med. Reglerna är sådana att de som har passerkort till Pentagon får ta med sig högst tre gäster per person, och Bernards kompis hade lyckats få med sig två kollegor. Vi fick visa upp två former av ID och röntga väskan och gå genom en metalldetektor innan vi släpptes in.

Man kan inte gå ända fram till väggen på Pentagonbyggnaden för det är avspärrat långt före dess. Jag vet inte om man någonsin kunnat det, men numera kan man definitivt inte göra det i alla fall. Tydligen kan man få banningar bara man fotograferar byggnaden! Väl inne i byggnaden fick man naturligtvis inte ta några bilder utom på särskilda platser, som till exempel i minneskapellet för offren 11 september. Det var intressant att få se hur det funkar där inne. Först var det nästan som att komma in i ett helt vanligt köpcentrum med massvis av butiker överallt. Vår guide förklarade att allt finns där inne för att ingen ska egentligen behöva lämna Pentagon om det vore så. Istället finns där allt från krimskramsbutiker till blodgivningscentral.

Pentagon är uppbyggt med korridorer som både går tvärs över byggnaden och i "cirklar" runt i byggnaden, mindre och mindre cirklar längre in mot mitten. Det gäller att ha koll på vilken våning man är på, vilken cirkel man ska till och vilken korridor, för då hittar man fram snabbt och lätt. Om man bara irrar runt kan man få gå hur långt som helst. Det jobbar omkring 24 000 personer inne i Pentagon, korridorerna täcker drygt 27 000 kilometer och hela byggnaden brer ut sig på en 4,5 miljoner kvadratmeter stor yta (det var skrivet i square miles och jag fixar inte at översätta det mer än så där!). Vi kunde tyvärr inte gå ut på innegården i mitten för de hade precis släppt ut någon gas där, men vi tittade genom fönsterrutorna och det såg väldigt fint ut med grönska och promenadgångar.

Vi fick se flera salar tillägnade fallna soldater och olika hjältar och vi gick även in i den korridoren där American Airlines Flight 77 körde in 11 september 2001. Allt är ju återuppbyggt, men det är en viss känsla ändå att stå där och veta att det var här det hände. På väggen fanns minnesplattor och broderier som familjerna gjort, och så fanns en karta över den våningen utritat exakt var planet gått in och vilka som suttit var och vad som hände dem. Vi gick även ut på gårdsplanen utanför Pentagon där planet hade kraschat. I just den väggen hade man sparat en av stenarna från den dagen och ristat in datumet, så bland alla rena ljusa stenar fanns en som var alldeles svart av sot. Mäktigt.

Rundturen avslutades på det nyöppnade minnesmonumentet utanför Pentagon, som ju är öppet för allmänheten. Den består av flera långa bänkar med vatten under. Varje bänk representerar en person och namnet står skrivet på ena kortändan. Om man står så att man kan läsa namnet och ser Pentagon i bakgrunden, då var den personen inne i byggnaden; om man läser namnet och ser himlen i bakgrunden så var den personen på planet. Smart och väldigt snygg minnesplats som har utformats och sponsrats av alla de anhöriga. Det var dessutom en alldeles perfekt kväll, hela stället blir bara ännu vackrare när lyst slås på om kvällen.

Efter en lång dag med lektioner på torsdagen hann jag lagom vila i några minuter efter skolan, sedan bar det av på baseballmatch på Nationals Ballpark. Det var verkligen en upplevelse eftersom man ändå sett ett antal baseballfilmer från Hollywood. Jag har aldrig riktigt fattat exakt hur spelet går till, och det gjorde jag inte i går heller, men himla kul var det! WII hade fixat bra platser så alla vi satt tillsammans. Dock rakt under den stora skärmen, så man fick rejält ont i nacken när man fick vrida sig för att se vad som hände. En baseballmatch är lite grann som ett TV-program med reklamavbrott. En programledare avbryter jämt och ständigt med "roliga" inslag på skärmen. Folk i publiken ska svara på frågor och vinna priser, matroser ska tävla i armhävningar och så kvällens höjdpunkt: the racing presidents. Fyra snubbar utklädda till George Washington, Abraham Lincoln, Ted Roosevelt och en till (som jag inte minns vem det skulle föreställa) med stora mjuka huvuden, sprang ikapp runt banan. Helt galet. George Washington vann!

Washington Nationals stadium är väldigt ny, synd att de sinte spelar in pengarna åt den bara. I matchen vi såg så mötte de New York Mets och förlorade big time. Det var fascinerade att besöka en så stor arena och se hur amerikanerna går loss på sina favoritsport. Det nästan mest fascinerande var att se hur väl de beter sig, trots att det gick käpprätt åt helvete för deras hemmalag. Det var inget svärande eller bråkande och inga slagsmål. Folk drack öl åt skräpmat och hade folkfest helt enkelt. Jag blev så glad och kände mig inte rädd eller otrygg en sekund. Inte ens på tunnelbanan hem när verkligen ALLA skulle hem så kändes det särskilt farligt.

Helgen som kommer nu är fortfarande ganska oplanerad, men det händer alltid något här. Först och främst måste jag försöka komma ikapp min läxhög som ligger och blänger på mig varje dag. Den här delen av att gå i skolan har jag inte saknat, jag vill vara klar och fri när jag kommer hem från skolan. I slutändan måste man ändå prioritera och jag tänker inte missa upplevelsen av Washington på grund av läxor.

Jag avslutar med några personliga meddelanden:

Linda: Jag tycker ABSOLUT att du och Tom Stian ska komma på besök! Jag skulle bli skitglad och kanske t o m strunta i nån liten läxa för att umgås med er… Värmen tror jag håller på att avta, men den är mest bara jobbig ändå så här i en storstad med lång väg till stranden. Hur mår Mario? Menar du att ingen kliar honom alls?! Jag måste nog komma och hälsa på snart igen och kela lite med honom… Vad är det som pajar så att pengarna rinner iväg? Vet du, jag är sååå nöjd med min nya tatuering, tittar på den varje dag och ler. Har även fått mycket beröm för den av folk här. Hur känns det med din?

Ellis: Jag pratar med dig på msn just nu, men du får ett meddelande här i alla fall eftersom du är så duktiga och skriver så långt till mig! Jag tror nog att du ska lyckas hitta ett bra jobb i Göteborg, men visst, självklart är konkurrensen hårdare där. Men du är ju en sån stjärna så någon ska definitivt vilja anställa dig. Och hunddagis låter helt perfekt för dig. Om de inte anställer dig får du starta ett eget! Jag snackar gärna på videosamtal eller Skype någon dag, just let me know!

Lotta: Din galning, det var inget dåligt konsertschema du gjort i ordning åt mig! Jag skriver ner alltihop och ska bara försöka få folk att hänga med. Metallica i januari!! Det måste jag ju gå på! Jag har börjat läsa "The Secret" och den är fascinerande självklart, men när de vill ta till sig äran för i princip allt som händer i mitt liv blir jag lite skeptisk. Men visst har de många poänger och jag tror också att min positiva attityd är nyckeln till min framgång.