Först ska jag reda ut några tekniska detaljer för dem som undrat: Om man vill kommentera på vad jag skriver här så klicka på fliken "Messages" här ovan och sedan "Post a message". Det är lite med omständligt än vanliga Resdagboken, men egentligen inte särskilt svårt. Sedan! Det har varit lite problem med sms:andet, både för min egen del och för de som ska skicka till mig från Sverige. För att skicka ett sms till mitt amerikanska mobilnummer måste man antingen skriva 001 571…osv eller +1 571…osv när man skriver in numret. Landskoden till USA är enbart en etta, precis som landskoden till Sverige är 46 och man måste alltid slå två nollor ELLER ett plustecken (på mobiltelefon) om man ska nå fram. Då ska det funka, jag har lyckats sms:a med mamma nu så jag vet att detta är lösningen på problemet.

Då kan jag lämna det tekniska och ta vid där jag avslutade tidigare. Det blir många riktigt turistiga bilder i fotoalbumet den här gången för jag och Lina gick från monument till monument i lördags och det var jätteroligt! Om jag inte känt mig placerad mitt i en amerikansk storfilm tidigare så gjorde jag det nu i alla fall! Men jag ska ta det från början såklart…

Eftersom vi IBS:are är här som studenter vid Shenandoah University så var det inte mer än rätt att besöka det universitetet i fredags. SU ligger i Winchester i Virginia, ungefär en och en halv timmes bilfärd från Washington. En liten minivan plockade upp oss på morgonen och körde dit oss. Väl på plats fotograferades vi till våra student-ID och till hemsidan, vi fick träffa rektorn och äta en äkta amerikansk collegelunch. Det var inget dåligt buffébord de dukade upp och jag hade kunnat fylla flera tallrikar av alla möjliga läckerheter. Dessutom serverades det rejält med efterrätt, allt från småkakor till chokladmousse med grädde. Jag har nog inte hittat så mycket gott en på en vanlig restaurang hemma i Sverige.

Utflykten till Shenandoah var intressant och viktig för vi fick veta mer om vad som gäller med våra visum och vad vi ska tänka på om vi ska resa in och ut ur USA. Det är inte helt enkelt, och naturligtvis är utrikesdepartementet här i USA mycket hårdare på reglerna numera. Som sagt, resan till SU var viktig, men kanske inte årets höjdpunkt. Vi fick n halvhjärtat rundtur av campus och shoppade lite i deras butik, men sedan for vi gärna hem till The Hampton igen.

Jag och Lina gjorde en rejäl grocery shopping - det vill säga vi promenerade bort till Harris Teeter (livsmedelbutik à la Hemköp) och handlade mat och andra förnödenheter. Innan jag for till USA oroade jag mig för just inhandlandet av mat. Det är så enkelt hemma, man vet vad som finns och hur det ser ut och vad man behöver. Här ser inte förpackningarna alls ut som man är van vid, man måste läsa noga för att vara säker på att man kommer hem med ett paket smör och inte ost och man lurar sig själv när priserna står i en helt annan valuta. Jag kan säga att jag har nog aldrig tidigare i mitt vuxna liv varit så noggrann och läst innehållsförteckningen på all mat. Hur mycket fett och socker är det i detta egentligen? Jag blev positivt överraskad. Jag kunde hitta det mesta jag sökte och det fanns så mycket olika alternativ att jag alltid hade flera produkter att välja mellan. Jag kände mig riktigt nöjd när jag lämnade matbutiken. Många tittade konfunderat på oss när vi promenerade hemåt med alla våra matkassar. Här i bilens förlovade land är det tydligen inte särskilt vanligt att man bär sina kassar hela vägen hem.

På fredagskvällen introducerade våra Katisar oss för California Pizza Kitchen. Mums filibabba! Det var nog en av de godaste pizzor jag ätit någonsin. Den som kommer till DC och hälsar på kommer inte undan den restaurangen, kan jag tala om! Katys syster med fästman har varit här i helgen så efter pizzamiddagen skyndade vi hem och mötte upp dem. Medan de planerade allt som de skulle se under sitt besök smuttade jag, Lina och Katie på vin och snackade om allt mellan himmel och jord. Jag somnade stenhårt den kvällen och unnade mig en sovmorgon dagen efter.

När vi väl kommit på fötter på lördagen var det så äntligen sightseeingdags! Det kändes helt otroligt att vi varit i Washington i mer än tre dagar och ännu knappt hunnit se själva stan. Man har sett så många bilder på byggnader och monument och dessutom finns det ju en hel del spännande saker att se på alla dessa Smithsonianmuseum som finns utspridda över hela staden. När vi anlände till The Mall, en enorm grön park som sträcker sig över centrala Washington, styrde vi först kosan mot The National Museum of Natural History. Där spanade vi in den välkända Hopediamanten, för många yngre kanske mest känd som förlagan till Heart of the ocean i filmen "Titanic". Tjusigt halsband, men jag tyckte nog att de små diamanterna runt omkring den stora glittrade mer. Hopediamanten är dock så intressant att de fått en helt egen avdelning på museet och folk trängdes som sjutton runt montern. När jag stod där hörde jag minst tre skämt i stilen med "Ja, men det var ju något sånt där jag hoppades på i julklapp."

Det fanns mycket mer spännande inne på National Museum of Natural History, men det var en fantastiskt fin dag så jag och Lina gick ut i solen istället. Jag hade verkligen inte förväntat mig det här vädret när man reste till Washington. Hemma i Sverige kunde man ju känna hösten nalkas, men här är det bättre sommar än det varit på länge i Sverige. De senaste dagarna har vi haft mellan 85 och 92 grader Farenheit, drygt 30 grader Celsius alltså. Det dröjde inte många steg innan både jag och Lina slutade vara pigga och fräscha och istället flåsade och svettades i solen. Men detta stoppade inte två "turister" på plats i USA:s huvudstad.

Under några timmar på lördagen såg vi alltså Hopediamanten (plus en himla massa andra schyssta smycken och ädelstenar på samma avdelning), Washington Monument, Vita huset, World War II Memorial, Reflecting Pool och Lincoln Memorial. Det kändes som jag var statist i en Hollywoodfilm eller något. Dessutom var vädret fantastiskt så det fanns inte mycket att klaga på den dagen. När vi kom hem till Arlington igen upptäckte vi dock att vi fått fula märken efter våra kläder och halsband under dagen - solen här är uppenbarligen mycket starkare än man tror. På lördagskvällen var det fest i en av de andra lägenheterna på The Hampton tillsammans med flera av de övriga studenterna på WII.

Oj, nu fick jag avbryta skrivandet en liten stund för det kom avgrundsdjupa skrik från köket. Katie hade hittat en (stor!) insekt på diskbänken och jag var den enda i lägenheten som vågade slå ihjäl den.

Det har varit skönt och lite förvirrande med en tredagarshelg. Det var ju Labour Day på måndagen så då var alla lediga. Vi har hunnit sola bort det värsta av våra brända ränder och shoppat mer prylar till lägenheten. Jag råkade stjäla en hatt på Target (typ Åhléns) eftersom jag hade den på huvudet när jag betalade, och både jag och kassörskan glömde bort att ta betalt för den. Så kan det gå.

På tisdagen hade vi haft vår första "riktiga" lektion, det var Reporting/Writing for the professional med Mr Goodrich. Han är en före detta journalist och diplomat och verkade väldigt kunnig och pedagogisk. Det känns lovande! Jag kände igen mycket av det som han tog upp under första lektionen från utbildningen i Kalmar, men det blir självklart en annan sak på ett annat språk. Det känns lite märkligt att ha veckoläxa igen - inte mindre än fem kapitel ska vi ha läst tills på måndag! Dessutom avslutas varje lektion med ett quiz för att kontrollera vad vi kan.

I dag har vi vår första lektion i ämnet Introduction to Modern Communications. Det verkar jätteintressant och roligt! Det är en kvinna som heter Cynthia Farrel-Johnson som leder kursen och känns väldigt pedagogisk och sympatisk. Vi ska göra flera studiebesök, bland annat på radiostationer och TV-stationer och ha flera gästföreläsare, bland annat en medieadvokat. Lektionen i dag ägnade vi åt (förutom presentation av varandra och genomgång av kursplanen) att diskutera flera intressanta och väsentliga ämnen som om dagens ungdomar bli oempatisk och mer våldsam på grund av filmer och TV-spel, och om dagens konsumtionssamhälle. Jag känner att jag blir helt uppeldad av ämnen som dessa och det var jättekul att komma igång med diskussioner på engelska i klassen. Jag ser verkligen fram emot fortsättningen denna kursen!

Vardagen har ännu inte riktigt infunnit sig, men allt fler pusselbitar faller på plats. Jag har beställt böckerna för hela terminen, bankkonto och kontokort är ordnat, mobilabbonemanget och sms:andet är löst, jag har ett metrokort och en massa skoj planerat. Det är skönt när småsaker som ger så mycket struktur fixar sig. Jag är extra glad att jag hamnat i samma lägenhet som tre andra historieälskare, vi har redan planerat flera roliga utflykter tillsammans, till exempel har de flera spännande stadsvandringar här i stan. I dag gick jag, Lina och Charlotte en rejäl promenad i stadsdelen Adams-Morgan och spanade bland annat in National Geographic och nattklubben Black Cat, som Dave Grohl är delägare till!

Ja, det var väl allt för den här gången. När vi får internet hemma i lägenheten nästa vecka kommer jag kunn auppdatera den här bloggen lite mer ofta och då ska inte varje inlägg behöva bli flera sidor långt. Hoppas att alla har det bra där hemma, och hör gärna av er på valfri kommunikationskanal!