Ja! Jag lyckades precis stjäla trådlöst internet från våra grannar. Underbart att kunna surfa hemma i lägenheten. Om lite drygt en vecka ska internet installeras hos oss, då blir detta med kommunikation genast mycket lättare. Och på tal om kommunikation så så har jag äntligen skaffat ett amerikanskt mobilnummer! Numera nås jag på 1 571 3407 049. Skicka gärna sms!

Det är jättedumt att skriva inlägg när så mycket har hunnit hända för oavsett hur mycket jag skriver så kommer jag i alla fall tycka att jag missat att ta med hälften. På planet mellan Stockholm och Philadelphia rev jag ut en sida ur en taxfreekatalog och gjorde anteckningar för att inte glömma allt som hänt, men om jag ska vara så detaljerad nu när jag äntligen sitter ner och skriver i lugn och ro, så skulle det här inlägget likna ett utkast till en mindre roman. Det händer otroligt mycket just nu under introduktionen och allt är så nytt för oss alla. Men jag ska försöka ta allt från början i alla fall.

Jag vet att många som läser är allergiska mot långa inlägg, men de personerna får i så fall låta bli att läsa eller bara skumma det jag läst, för jag tycker om att skriva mycket och detaljerat! Jag skriver inte de här inläggen enbart för att hålla er där hemma à jour med vad som händer här utan det är även för min egen skull. Det är så roligt att gå tillbaka till min gamla resdagbok från Namibiaresan och läsa om allt som jag upplevde då. Det vill jag kunna göra när även det här äventyret är över. Jag kan trösta er som ogillar långa inlägg med att det förmodligen inte blir lika långt i framtiden, det är ju nu som det finns så himla mycket att berätta om. Så, för den som pallar, här kommer nu min resa från början:

Tidigt i tisdags morse satte sig pappa och jag i bilen mot Arlanda efter att jag plockat ur några tröjor och slutligen lyckats stänga resväskan. Med pappas goda planeringsförmåga kom vi fram i god tid och hittade till och med en parkeringsplats på en våning som egentligen var full. I kön till incheckningen fick alla svara på frågor om varför de skulle resa till USA, vad man hade packat med sig och vem som hanterat väskan. En stackars man med arabiskt ursprung framför mig i kön förhördes jättelänge och fick svara på ingående frågor, bland annat hur han träffat personerna han skulle hälsa på i USA. Jag behövde bara svara på när jag packat och om jag själv skött packningen. Det var ett gäng allvarliga unga killar från US Airways som skötte utfrågningen.

En liten miss var att jag inte hade med mig min amerikanska adress, och den var kvinnan bakom incheckningsdisken tvungen att ha för att kunna checka in min resväska. Internetdatorerna på flygplatsen funkade naturligtvis inte, men ett snabbt samtal till mamma på jobbet löste problemet hyfsat snabbt. Sedan kramades pappa och jag hejdå innan jag gick genom röntgenkontrollen. Kvinnan vid skärmen gjorde stora ögon när hon såg min ryggsäck och ropade genast till sig en kollega, de spände ögonen i mig och undrade vad det var för mystisk elektronik jag transporterade med mig. Till slut lyckades jag gräva upp min filmkamera ut en plastpåse med underkläder och då fick jag gå vidare. Vid gaten stod samma gäng bistra killar som förhört oss vid incheckningen. Nu ville de veta vad vi gjort med vårt handbagage sedan vi lämnade incheckningen. Så här ungefär lät mitt samtal:

- Har du lämnat ditt bagage obevakat sedan du gick från incheckningen?

- Nej.

- Vem har du tagit emot något från sedan dess?

- Ingen.

- Vad har du köpt sedan du gick därifrån?'

- En macka, men den har jag ätit upp.

Då sprack äntligen den allvarlige mannens ansikte upp i ett leende. Han tittade på mig och sa:

- Ha en trevlig resa!

Väl på planet fick jag två säten helt för mig själv och kunde bre ut mig och till och med sova en liten stund. Ovanför Grönland tryckte vi alla näsorna mot fönsterrutorna eftersom kaptenen entusiastiskt utannonserade att det var mycket ovanligt med så glesa moln att man kunde se glaciärerna. Det var riktigt coolt att se så högt uppifrån! Det var en lång flygresa och jag drack nog säkert en liter vatten ombord för luckan för fönstret vid min plats gick inte att fälla ner så det blev riktigt varmt när solen ständigt lyste på mig. När vi landade i Philadelphia trodde jag först att vi var på väg rätt ner i floden för planet flög lågt längs med vattnet, men precis när det skulle landa dök det upp en landningsbana under oss. Planet till Washington blev lite försenat eftersom endast ett flygtorn i hela USA fungerade just då.

Jag är glad att jag anlände när jag anlände, för vad jag förstått så var inte vår lägenhet i det bästa av skick när Katie (LaShomb) och hennes familj anlände. När jag klev in i lägenheten och såg mig omkring kändes det helt okej och lagom fräscht. Det berodde dock på att de kämpat under de föregående dagarna med att städa, fixa överdrag till sofforna och dynor till stolarna, handla mat osv. Jag har också förstått att vi haft tur som fått just vår lägenhet eftersom vi fått en helt ny heltäckningsmatta och nymålade väggar.

Katie och hennes familj är några av de trevligaste människor jag någonsin träffat. Glada och välkomnande och öppna! Direkt vi träffades frågade de om jag var hungrig eller törstig eller om jag behövde hjälp med något. Katie är en organisatör ut i fingerspetsarna! Hon är den som alltid har koll på läget, som frågar folk efter vägen, som kollar upp allt på sin Blackberry. Hennes mamma är lärare på deras high school hemma i Rochester och vi var välkomna att hälsa på dem där när vi ville. Kort sagt, när jag gick och lade mig på tisdagskvällen (onsdag morgon i Sverige) kände jag mig väldigt välkommen och pirrig inför nästa dag!

Som jag skrivit tidigare så har jag verkligen fått ett gott intryck av den här utbildningen och människorna som jobbar med den. Halv tio i går förmiddags träffades vår IBS-klass för första gången på översta (fjortonde) våningen i The Hampton (huset som vi bor i). WII har fått nya kontor, men de är inte riktigt färdiga än så under vår första vecka får vi ha våra lektioner i the penthouse på The Hampton. Vi välkomnades till WII och Washington, DC, av WII:s president Dr Mary Ryan som berättade om institutet och att vi var den trettonde IBS-klassen de hade här och att de två första veckorna skulle bli svårast och skakigast för oss som är så långt hemifrån. Hon sa också att vi var modiga och driftiga som gett oss på detta och att vi skulle få en kanontid här.

Efter att Dr Ryan välkomnat oss hit var det dags för Dr Eugene Schmiel som alltså är WII:s academic director och som jobbat på ambassaden i Stockholm och kan prata lite svenska. Han ska leda kursen English as a second language som vi läser på måndagar mellan 12-13. Han är väldigt trevlig och rolig och down-to-earth som de skulle ha sagt här. Han har jobbat på WII i tolv år och alltså haft nästan alla IBS-klasserna. Sist men inte minst fick vi lära känna Shane Brown som är WII:s International Programs Coordinator och den som sköter boendet. Jag hoppas kunna lägga upp lite bilder på alla dessa personer så småningom.

När man flyttade in på The Hampton låg det en blå mapp till varje student på rummen. Första gången jag tittade på schemat som låg däri höll jag på att få en chock! Enligt det skulle vi ha lektioner mellan 9-19 på måndagar, och det kändes ju inte direkt lockande. Efter första introduktionsdagen insåg jag att det schemat visade alla de olika programmens kurser och det vara bara vissa av dem som vi skulle läsa. Så här ser mitt schema ut:

Måndag 12-13 English as a second language med Dr Schmiel16-19 Foundations of Business and marketing med Dr PickarTisdag10-13 Reporting/Writing for the professional med Mr GoodrichOnsdag9-12 Introduction to modern communication med Ms Farrel-JohnsonTorsdag10-13 Modern American Society med Dr Kinberg14-17 International Marketing Management med Dr GentileFredagLediga!

Mycket nytt och på engelska dessutom, så det blir nog tufft till att börja med, men jäkligt lärorikt! Jag och Lina (min svenska klasskompis och rumskamrat) hänger en hel del med våra amerikanska rumskamrater Katie och Katy och jag känner verkligen hur man blir bättre på engelska av att umgås med dem. Det är jätteroligt!

I går gick fem av oss svenska tjejer till Bank of America och fixade varsitt amerikanskt bankkonto, de hade ett jättebra erbjudande om ett studentkonto utan några som helst avgifter. Nu ska jag bara fixa med överföring av mina pengar från mitt svenska konto så slipper jag betala hur mycket som helst i avgift när jag tar ut pengar från bankomaten (ATM) här. I dag har vi dessutom ordnat metrokort - SmarTrip som de heter! Tunnelbanan verkar vara enkel att hantera och smidig så det blir nog inga problem. Vi invigde den i dag när vi skulle klä oss i vår "business attire" (kavaj och snyggbyxorna på alltså) och åka till Capitol Hill och Dirksen Senate Office Buliding. Det var coolt att äntligen komma in i DC-området och se Capitolium på nära håll! Vi hann dock inte med så mycket sightseeing i dag utan istället samlades alla WII-studenterna i ett rum (kommittén för energi- och naturresursers rum) på senaten. Där fick vi mer information om hur DC är uppbyggt och vad som finns i varje område, hur rutsystemet med vägarna fungerar, bra sätt att nätverka, vad man INTE ska göra och var man INTE ska gå. Dessutom kom en kille som gjort praktik genom WII för fem år sedan och berättade om sin karriär därefter.

Förutom oss IBS-studenter som ska göra praktik inom antingen journalistik eller marknadsföring så finns det tre ytterligare program på WII (med amerikanska studenter), de är Capital Experience (där Katy ingår), Embassy and Diplomatic Scholars (där Katie ingår) och Grinnell-in-Washington (Grinnell är ett universitet). Totalt är vi 42 studenter, i IBS-klassen är vi 13 stycken - enbart tjejer.

Javisst ja, det glömde jag berätta. I går kväll hade vi en "mixer" på The Hampton, alltså en liten middag där alla WII-studenterna träffades och minglade. Bland annat fick vi alla ett varsitt snöre som vi skulle rulla runt pekfingret medan vi presenterade oss, vi fick inte sluta prata förrän snöret var slut. Det var väldigt trevligt och jag har redan lärt känna flera nya människor. I princip alla bor på The Hampton, så vi springer på varandra hela tiden och kommer att mötas i korridorerna mellan lektionerna. Allt känns enbart roligt och intressant hittills. Och det finns mycket kvar att se och uppleva! Vi har ju knappt varit inne i själva Washington än, bara lärt känna vårt område här i Arlington (som faktiskt egentligen tillhör Virginia) och fixat en massa saker som bankkonto och metrokort. I morgon ska vi IBS-studenter göra en bussresa till vårt värduniversitet Shenandoah i Winchester, Virginia och sedan har vi en tredagarshelg eftersom det är Labour Day på måndag. Den helgen blir förmodligen späckad av sightseeing och utflykter!

Nu ska jag försöka ladda upp lite bilder så får vi se om jag lyckas...