Day 8, 17 July
UniBar och inflytt
Skrivet av Joakim och Tina

Vi gick upp vid halv sju och packade i ordning våra saker, och ställde ned dem i Maurice (motellägarens) garage. Sen åkte vi in till universitetet för en obligatorisk introduktionsföreläsning. Det var lite bra information, och de hade en galen kille där från Extremeadventures som pratade lite om olika resmål och events som de ordnade. Bland annat en spring break längs hela östkusten som lät väldigt schysst. Han var en tvättäkta aussie, som lät mycket lik Steve Irwin med uttryck som ”saltie” (saltvattenskrokodil) och ”crikey” (hoppsan).

Sedan åkte vi in till Australia Fair och handlade lakan och kuddar och väntade på att Rick, killen som vi skulle bo hos skulle hämta oss. Han plockade upp oss i en tokhäckig van, och vi körde ut till Main Beach. Han fick inte tag på killen som vi skulle dela lägenheten med, så vi stannade i Ricks lägenhet ett tag, men tröttnade ganska snabbt på det. Vi lämnade våra grejer där och drog in till universitetets bar för en pub night med alla exchange och study abroad studenter.

Det skulle dra igång vid fem och vi punktliga svenskar var ju givetvis där vid fem. Förutom vi var det bara två tjejer till som hade kommit. Det visade sig att de var från Norge och vi umgicks med dem i princip hela kvällen. Det kom även en hel del andra som gjorde sällskap vid vårt bord, en finska, en tyska, en österrikiska m.fl.

Även ”högsta chefen” för oss internationella studenter kom och satte sig vid vårt bord. Med henne satt vi och pratade rätt länge och fick reda på mycket nödvändiga saker. Tillexempel; det är ju vinter här nu och jag (Tina) har varit överlycklig över att vi inte sett några kryp eller andra äckliga djur. Vi har hört lite blandade historier, men den här Nina, som hon hette (som för övrigt är född och uppväxt i Brisbane/Gold Coast området och därför är en mycket trovärdig källa), berättade att det faktiskt bor en hel del farliga saker häromkring. Det låter ju inte så jätte konstigt eftersom vi faktiskt befinner oss i Australien, men tro det eller ej, vi har hört andra versioner från natives.

Bland annat hade hon själv haft ett Red back bo (en dödlig spindel) i sitt hustak för ett par år sedan. Det finns även sådana där stora lurviga spindlar, men de är inte farliga, utan snarare bra att ha eftersom de äter Red backs. Den farligaste ormen här i trakten är Brown snake. Ser man en sån ska man stå helt stilla och låta den kräla förbi. Biter den dig dör du. Kan ju vara rätt bra och veta sånt där. Hajar finns det också rätt gott om, men vid alla stora stränder har de haj nät och skulle en haj, mot förmodan, ta sig igenom nätet plingar de i en ”hajklocka” och ingen får bada tills den är borta. En viss period under sommaren kommer det en manet som heter Blue jellyfish eller något sånt. Den är inte dödlig som Box jellyn, men den bränns något fruktansvärt. Denna period varar i ungefär en vecka och under den veckan är det badförbud på alla stränder.

Under UniBar kvällen träffade vi massa nytt folk, bland annat en svensk kille från Lund, Frank, och några galna finnar, Kalle och Kimi, som tyckte att vi skulle komma och ta en titt på ett rum de hade ledigt i sin lägenhet. Vi ville inte gå därifrån eftersom vi var så exalterade över att vi äntligen fick umgås med lite folk, men kände ändå att det vore bra att ”flytta in” innan läggdags.

Vid nio tiden tog vi en buss tillbaka till Main Beach. Vi var båda tokhungriga, men hade inga pengar på oss så vi kunde inte köpa någon mat. Istället bäddade vi sängen och försökte vädra ut rummet. Till vår stora förvåning upptäckte vi att japanen Dai, vår roomie som vi inte hade träffat, hade sitt rum på balkongen precis utanför vårt fönster. Så det här med att vädra var liksom kört. Rummet luktade kontigt och ruttet, nästan som rök fast typ som gammal matos. Svårt att beskriva. Vi försökte att ha näsorna under täcket, men stanken fann sin väg till oss till slut. Vi kunde inte sova.

Day 9, 18 July
Vi gav upp och flyttade in
Skrivet av Joakim

Vi ”vaknade upp” efter en vaken natt och beslutade oss för att flytta därifrån på en gång. Vi var helt uppgivna och trötta på att leta bostad så vi bestämde oss för att checka in på Griffith University Village så snabbt vi kunde. Vi duschade inte ens utan drog direkt i våra stinkande kläder. Vi lämnade packningen och tog oss in till universitetet.

Där fanns det en kille som hjälpte folk att hitta boende. Han körde runt folk i buss, men var verkligen motvillig till att köra oss till ”the village”. Han tyckte att vi skulle ha lite tålamod, men det är lätt att säga. Först körde han oss till ett ställe som hette Metro on Central, samma som village fast med ett gym i princip, och lite mera off. Men de hade bara två rum kvar, så det var rätt kört. Han fick ge med sig och köra oss till village. Väl där ville han visa oss något litet sunkhus i närheten men vi hade helt slut på tålamod och stack direkt till receptionen. Där skrev vi i princip på kontraktet med en gång. Snordyrt att hyra var sitt rum egentligen, men vi har tillgång till bra faciliteter. Dock så ger det oss ungefär en tusenlapp CSN kvar i månaden till mat och skoj. Vilket är helt okej med tanke på att de har en pool, grill och ett biorum på området. Om vi kan fixa ett litet deltidskneg senare är det inga problem.

Det kom in en fransman i receptionen som hette Francois och som också letade boende, det visade sig att han var vår blivande ”roomie”. Sympatisk och social kille som spelar rugby och surfar (och inte alls dricker rödvin, tro det om ni vill, däremot MASSA öl). Han hade precis kommit tillbaka ifrån en volontärtjänst som typ nationalparks-vårdare i Tazzy (Tasmanien) och ska läsa en master of business.

Hursomhelst så godkände de att vi flyttade in med en gång, vilket vi naturligtvis tyckte var en utmärkt idé. Jag slog en signal till Rick, killen som hyrde ut rummet vi sovit i. Han undrade varför vi skulle flytta, och jag förklarade att jag och Tina blivit allergiska mot deras heltäckningsmattor (halvlögn) och att Tina fått astma. Han blev lite ställd, men sa att då får vi ses senare och lösa det.

Vi åkte och hämtade våra väskor nere i Main beach. På bussen ner träffade vi på ett par svenskor som vi träffat tidigare. De hade också träffat Rick, men undrade hur i vi tänkt när vi tackat ja till lägenheten. Han hade tydligen inte gett dem samma ”information” som till oss. Till oss hade han förklarat att ”smoking” var okej, men utomhus. Till dem hade han sagt att om de ville röka på var det helt okej med honom. Vi kanske borde misstänkt något när han hämtade oss i en van modell 1979 på vilken dörrarna i princip föll av, och med en stor ganjarökande figur på instrumentbrädan. Men, men, det är något att lägga till erfarenheten, sova i en knarkarkvart i surfers. Vi tog en taxi tillbaka för att slippa springa på vår ”värd” innan han slutade. Nu återstår bara att kräva tillbaka de cirka 4000 kronor han fått i bond och förskottshyra, vilket känns lagom kul. Samtidigt verkar han schysst och vi har ett kvitto, och annars alltid nyckeln. Man Anar Rätt Irriterad Just Under Alla Nederlag Alldeles vad det var som luktade kvällen innan.

Det var skönt att komma därifrån, men stället var så inpyrt så alla kläder vi haft på oss inklusive sängkläderna och huden fullkomligt osade och man blev alldeles sjuk av lukten. Vi gick upp på rummet och kunde äntligen packa upp alla kläder och prylar. Obeskrivligt skönt att äntligen vara på plats. Vi bestämde oss för att sticka iväg och köpa lite frukost och prylar, och fick vägbeskrivning till en supermarket ca tjugo minuters promenad bort. Halvvägs dit sprang vi på Francois på väg tillbaka, som förklarade att de höll på att stänga och att det var kört. Vi undrade hur det är hållbart med ett land som stänger alla mataffärer vid fem. Vi drog in till Surfers istället, som i princip är det enda stället som har öppet efter fem. Vi köpte det mest nödvändiga som frukost och tallrikar, och åkte hem.

Eftersom alla lakan luktade pundad heltäckningsmatta var det bara att sätta igång att tvätta, och vi passade på att inviga webcameran med ett videosamtal hem till Nykvarn, som räckte så långt batterierna höll. När tvätten var färdig var det obeskrivligt skönt att somna in med vetskapen att vi har ett säkert, städat och roligt ställe att bo på.

Day 10, 19 July
Skrivet av Tina

Morgonen började bra. Vi vaknade i ett rum som luktar nymålat och fräscht. Klockan tio ringde min mobil, det var en tjej från L.J Hooker (hehe), en mäklarfirma, som jag hade mailat till tidigare angående en ledig lägenhet. Hon hade lovat att höra av sig när det var dags för visning så imorse ringde hon och väckte oss. Jag tackade glatt nej till en visning och log inombords över det faktum att vi har någonstans att bo nu för tiden.

Precis när jag gick upp kom en koreansk tjej och hennes japanska kompis in i vår lägenhet. Hon skulle tydligen flytta in i ett av de två tomma rummen i vår enorma 5a. Under morgonen lastade hon in alla grejer i rummet och sen låste hon in sig där och jag har inte sett röken av henne sen dess. Joakim blev glad eftersom hon hade med sig en riskokare. Nu slipper vi köpa det.

Vi tog en lugn morgon med frukost på vår soliga balkong. Sen gick vi och duschade och tog en promenad till universitetets datorbutik. Där köpte vi ett par strömsladdar till datorerna, så nu behöver vi inte längre köra slut på batterierna. Jag köpte även en datorväska som kan vara användbar när plugget börjar.

På väg tillbaka träffade vi Frank, svensken från Lund. Han hade precis varit och tränat och undrade hur vi trivdes i vårt nya hem. Det känns skönt att man lite smått skaffar sig en umgängeskrets. Det är förbannat jobbigt att inte ha några vänner.

När vi kom hem satte vi igång datorerna och sedan dess har vi suttit här och pysslat, uppdaterat bloggen, laddat upp lite bilder, gjort en budget mm. Snart ska vi gå och handla lite mer mat och efter det hoppas jag på en lugn kväll, kanske framför TVn med lite salt & vinegar chips. Äntligen.