Torsdagen den 27 december 2011,

Jaha, idag är det då dags. Vi pratade inte så mycket den här morgonen, jag märkte att de inte var med mig i vardagsrummet lika mycket som de brukar när de gör sig i ordning för jobbet. Jag vet att de tycker det är jobbigt att säga hej då så jag förstår.
När det nu var dags så sa vi inga tårar men jag klarade inte av det alls. Jag grät som en störtflod, då började de gråta också och sprang ut samtidigt som de sa hej då.
Laura kom tillbaka straxt efteråt för hon hade glömt sin "puffer", hon har slutat röka och använder en låtsascigarett som har nikotin i sig. När hon kom upp så blev hon så dålig, hon kunde inte andas och sa bara att hon mådde dåligt. Jag sprang efter Resh men Laura ville inte ha någon hjälp. Jag blev väldigt orolig men hon tog sig ner till bilen och åkte iväg med Resh. Detta väcker alldeles för många minnen hos mig. Hon lider av samma sjukdom som mamma och hon är så lik mamma att det är sjukt. Jag ser min själv i Resh, hur jag betedde mig när mamma var dålig. Jag försökte tala om för Resh att inte ignorera Lauras sjukdom och hur hon beter sig. Hon är dålig och kan inte hjälpa att hon inte kan andas, gå fort och inte kan anstränga sig för mycket. Men, hon har slutat röka och har inte rökt på 20 dagar. Jag är så stolt över henne.

Jag tog en promenad efter de åkt till jobbet, jag gick upp till stora gatan och där köpte jag en stor blombukett till Laura och Resh. Jag köpte ett kort där jag har skrivit lite om hur jag känner för dem och ett stort tack för ha tagit in mig i deras familj. Jag saknar dem redan.

När jag kom hem så åt jag lite frukost/lunch, diskade och laddat alla elektriska apparater. Jag kom på att jag missat att ringa min familj hemma, får göra det senare. Nu är det dags att duscha och göra sig i ordning för resan hem. En buss kommer och hämtar mig om en timme och sedan börjar min resa tillbaka till Sverige. Kram!