Profile
Blog
Photos
Videos
Vipassana, en meditationsteknik som praktiserades och lärdes ut av Siddharta Gautama och som tillslut även ledde honom till upplysning - till att bli Buddha. Det är den tekniken jag denna gång kom till Indien för att praktisera. Värt att nämna är att läran inte är sekteristisk, den tillhör ingen religion och vem som helst kan praktisera läran. Läran kallade Buddha för "Dhamma", naturlagen och var inget som uppenbarade sig för honom på gudomlig väg utan något han upptäckte genom strävan, strävan efter sanningen. Meditationen syftar alltså till att se något som det verkligen är. Med det menas den inre verkligheten, verkligheten I DIG. Vipassana kan också beskrivas som en reningsprocess som löser upp spänningar och reaktionsmönster på de allra djupaste undermedvetna nivåer. Reningen leder förhoppningsvis till att du leder ett mer harmoniskt liv, men det är endast möjligt om du praktiserar rätt. Under kursen jobbar du i tio dagar, elva timmar om dagen med att utföra vad Vippassanalärans stora lärare S N Goenka kallar för en djupgående operation av ditt sinne. Det är en av de jobbigaste, mest intensiva saker jag någonsin utsatt mig själv för MEN även det mest insiktsfulla.
Vid praktiserande av Vipassana finns det vissa regler som du måste förhålla dig till. För bästa resultat krävs en underkastelse av läran och tekniken och reglerna som måste följas under kursperioden syftar till att underlätta ditt arbete. Dessa regler är till exempel att du inte får prata, så kallad Noble Silence. Du får heller inte skriva, läsa, lyssna på musik, ha någon kontakt med anhöriga eller andra människor utanför centret (därför lämnar du tex. in din telefon vid kursregistrering). Dessa regler syftar till att minska dina sinnesintryck och betonar samtidigt hur praktisk Vipassanaläran är till sin natur. Det är inget du kan läsa dig till, intellektuell vishet/kunskap är inte värt ett skvatt. Det handlar inte om blind tro. Du måste erfara läran praktisk och endast då får du smaka på frukten av Dhamma, naturlagen.
Dag 0 anlände, den dagen registrering till kursen sker, då du får ditt rum och all nödvändig information. Efter ett trafikkaos nere i Mcleodganj slutade det med att jag liftade med en israel på hans motorcykel upp till Dharamkot, där Vipassanacentret låg. Han önskade mig all lycka och jag tackade honom för hjälpen.
Under denna registreringsprocess träffade jag en tjej som hette Nirmala. Hon var en copy writer från Bangalore och kom till Dharamkot för sin femte Vipassanakurs. Hon och jag gick och tog en chai på ett café utanför centret en timma innan tystnaden skulle slå in. Där träffade vi en indisk man som jobbat som ortoped i Bergen, Norge men som efter många år lämnat det livet för att bosätta sig i norra Indien och istället praktisera och lära ut yoga. Han frågade oss "varför väljer ni att göra detta?" Och Nirmala svarade "vi spenderar så stor del av våra liv med att bry oss om och vårda vårt yttre, hit kommer jag för att vårda något mycket viktigare - mitt inre". Strax därefter slog klockan 18 och den första gruppmeditation började och det var med Nirmalas fina ord jag slöt ögonen och påbörjade vad som skulle komma att bli en fantastisk resa i MITT inre.
Det var tufft till en början, det var tufft i mitten och det var ännu tuffare i slutet. Föreställ dig själv sittande i skräddarställning elva timmar om dagen, att starta dagen kl 04.00 på morgonen, att äta sista målet för dagen kl 11 på förmiddagen för att sedan meditera i timmar, i timmar, i timmar. Att hålla ryggen rak, böjd, sned, framåtlutad - vad som helst, bara den slutar värka, att fokusera på andning när knäna dina spränger av smärta, att somna kl 21 på kvällarna av ren utmattning - detta har varit mina senaste tio dagars verklighet, min yttre verklighet. För att inte glömma allt jag upplevde på insidan - ordet tufft mäter knappt upp.
Vid diskussion med människor om just meditation kan folk ofta vara ganska negativt inställda. Mycket på grund av att det är främmande. Många kan tycka att det inte är något för dem, att det handlar om verklighetsflykt, inåtvändhet. Jag är ingen meditationsexpert och tänker heller inte utge mig för att vara det, MEN jag vet att meditation inte behöver vara en flykt. Det kan vara ett sätt att möta världen för att förstå den och för att förstå sig själv. De flesta av oss har aldrig övervägt att bryta kontakten med omvärlden ett tag för att se vad som sker inom oss. Faktum är att vi hellre utforskar månens baksida eller havets djupaste botten än de dolda djupen inom oss själva.
Jag har länge velat testa på meditationstekniken Vipassana och tillslut bestämde jag mig. Och nu sitter jag här. Min första Vipassana meditationskurs är precis avslutad. Jag vill verkligen berätta för er om min upplevelse. Jag tror det är nyttigt för mig att på något vis få uttrycka upplevelsen i ord, få den på print, reflektera, få distans till den men jag vet inte hur jag ska börja, de rätta orden kommer inte till mig. Å andra sidan vill jag inte berätta för mycket. Jag vill ju att alla jag känner prövar Vipassana, ger det en chans. Detta görs bäst utan en färgad uppfattning om vad som komma skall.
Okej, lite grundfakta. Det där harmoniska livet jag nämnde här ovanför, det lever vi inte idag på grund av en anledning - för att vi lider (!). Vi lider av många anledningar men roten till allt lidande grundar sig i vårt ständiga skapande av begär och motvilja. Det handlar i stort om att:
1. vi är med om något, 2. sinnet registrerar det vi är med om, 3. sinnet klassificerar det som något behaglig eller något obehagligt och därefter 4. REAGERAR vi. Vi reagerar med antingen begär eller motvilja. Är det något vi upplever som behagligt skapar vi ett begär efter detta "något", upplevs detta "något" däremot som obehagligt skapar vi en motvilja gentemot det. Så de senaste dagarna har jag och 90 andra nya och gamla studenter genom att fokusera och kontrollera våra sinnen försökt få upp dessa så kallade orenheter till ytan för att radera/rensa bort dessa och på så vis bli av med våra lidelser. Denna tio dagars resa är inget som endast genomgås en gång för att sedan aldrig göras igen, då kommer den inte ge dig något. Resan är lång. Du måste jobba hårt och det är jobbigt! Men det är också en process som ger avkastning i detta liv, du börjar komma åt orenheter redan efter några dagar och lätthet, harmoni, sinnesfrid, lycka är resultatet. Jag SVÄR.
Jag har hört talas om Vipassana sedan jag var 19 år och alldeles för många berättelser for runt i mitt huvud när jag de första dagarna försökte fokusera mitt olydiga sinne. Goenka säger "jämför inte din upplevelse med någon annans". Detta var svårt, jag hade ju hört talas om folk som sett gudomligt ljus, känt totala kroppsliga vibrationer, viktlöshet, upplösning, så varför kände inte jag detta? Gjorde jag fel? Hade jag missuppfattat något? Jag satt där och försökte meditera men insåg sedan att jag var helt fylld av begär, jag ville bara ha, ha och ha de där fantastiska upplevelserna. Och när meditationen resulterade i smärta i knän och rygg, nä då var det inte kul alls, då ville jag sluta. Här snackar vi begär och motvilja i sin allra renaste form. Förstår ni hur djupt detta är rotat? Detta kom dock till min insikt i takt med att jag blev mer förtrogen med läran och samtidigt gjorde om och gjorde rätt.
Meditationen fokuserar också mycket på att utplåna ditt ego (nej, mitt ego är inte utplånat!). Egot är en stor bov i dramat gällande människans lidande såväl vår förmåga att klänga oss fast vid ting. Vi klänger och klänger - till fördärvelse, till olycka. Något du får lära dig tidigt i kursen är att allt är 'Anitcha' - föränderligt. Allting är obeständigt, ingenting varar för evigt och det gäller både de bra och dåliga stunder du har under meditationen men också i ditt liv. Glöm aldrig det, allting är föränderligt.
Åh, det är så svårt att skriva om detta. Jag har i dagar försökt få till ett bra inlägg om just min Vipassanaupplevelse men inser att det nog inte blir bättre än såhär. Det är för komplext, för privat, för svårt att finna orden. I stunder av meditation är det väldigt viktigt att du befinner dig i nuet samtidigt som insikter kommer till dig angående ditt levda liv och det liv du vill leva i framtiden. Du låter saker gå, lämna dig, saker du inte behöver släpa på släpps fria. Under de sista gruppmeditationerna används en annan typ av meditationsteknik som är en del av Vipassanan men som ska fungera som mjukgörande balsam, lugnande, vårdande sådär innan man ska bege sig till världen där ute igen. Tekniken heter Meta och handlar om att man ska tänka massa fina, kärleksfulla tankar och önska alla människor omkring sig lycka, harmoni, kärlek och när känslorna blir tillräckligt starka sänds de ut via vibrationer till alla som befinner sig runt omkring dig. Och så satt vi där, 90 personer och bara sände ut kärlek. Det var så fint, väldigt överväldigande. Mina senaste tio dagar rusade förbi mig och i den stunden kände jag total tacksamhet. TACKSAMHET.
Och så kom dag 10, sista dagen. Den följde ett annat mönster än de andra dagarna, inte lika mycket meditation utan det var en dag av massa prat med mina kurskamrater, tårar, lycka och en känsla av att jag har varit med om något riktigt speciellt med ett gäng tjejer från världen över - i tystnad. Och trots att vi knappt känner varann delar vi något väldigt fint tillsammans. Jag ringde upp Nir det första jag gjorde så fort jag hade fått tillbaka mobilen. Jag grät, tårar av fullständig lycka - för att höra hans röst men också för allt jag varit med om. Han frågade hur det hade varit, vad skulle jag säga? Jag sa bara "amazing, absolutly amazing" men just nu inser jag att fullständig förståelse av upplevelsen är något som endast kommer genom egen erfarenhet. Det samma gäller för alla er som läser detta. Mina förklaringar kan inte gå längre än såhär, det är inte möjligt, men när DU varit med om samma sak, då kommer du förstå och ingen kommer vara lyckligare än jag - förutom du då såklart.
- comments