Så, nu sitter jag här. Äntligen! Efter en lång resa med lite sömn blickar jag nu ut över Himalaya som lojalt tornar upp sig för mig. Från avstånd hör jag tibetanska barn sjunga någon typ av kvällsvisa i skolan som ligger ett stenkast från mitt guest house. Ett gäng indiska killar i 20-30års åldern dricker chai och fotar sönder varann med en nikon precis bredvid mig. Jag har träffat killar som dessa förut, den såkallade indiska framtiden, unga, framgångsrika män som planerat en gemensam semester för att upptäcka deras eget land, för att ha kul med grabbarna, kanske röka lite charas, göra minnen.

Själv väntar jag på min middag. Aptiten är som den brukar när jag nyanlänt till Indien, nära på obefintlig. Hungern existerar lixom inte, vad beror det på? Är det resnerverna, omställningen från hemma till här, matutbudet? Jag känner igen känslan, beteendet, så jag oroar mig inte. Men jag VILL ju äta den indiska maten, jag cravar den, jag har saknat den, så den här hungerstrejken kroppen håller på med får gärna närma sig sitt slut snart.

Dharamsala, den underbart vackra by i Himachal Pradesh, norra Indien är precis så fin som jag kommer ihåg den. Jag var här med Nir för två år sedan. Då var Dharamsala nytt för mig, då var hela norra Indien nytt för mig. Nu liknar denna vistelse mer som ett återvändande. Jag känner igen gatorna, templen, bergen, luften, det är allt bekant och jag har saknat det. Och allt det där som inte nödvändigtvis definierar enbart Dharamsala, utan Indien i stort, så som lukterna, musiken, leenden, gesterna gör en påmind om minnen, upplevelser och erfarenheten som blivit till vid tidigare besök.

Delhi var i vanlig ordning en upplevelse. Jag har med åren byggt upp en rädsla för Delhi. Efter otaliga besök till denna gudsförgätna stad har jag lärt mig att vara på min vakt, att ha ögon i nacken, att hålla hårt i väskan och att INTE lita på någon. Ja, det låter ju ganska hemskt, men dessa åtgärder baseras helt enkelt på tidigare erfarenheter. Anledningen till att jag besökt Delhi mer än en gång har såklart att göra med att det är en hub varifrån du kan resa till i stort sett alla landets hörn, relativt smidigt. Men nog om det, hur var Delhi denna gång? Något trevligare? Nja, mjo, så illa var det inte. Jag landade tidig morgon och tänkte undvika Indiens största bluffmakare - Delhis taxiförare genom att ta tunnelbanan från flygplatsen in till city. När jag såg att tunnelbanan befann sig i slutet av en väldigt lång mörk tunnel som dessutom var helt tom, vände jag och bestämde mig för att ta bussen istället. När jag, glad över att ha snuvat taxiförarna på ett tillfälle att lura mig och samtidigt tyckt att jag undvikit en självklar våldtäktsfälla genom att inte gå genom den evighetslånga tunnel som ledde till tunnelbanan gick jag på bussen som skulle ta mig in till Delhis stadskärna. Några minuter efter påstigning tittar jag mig omkring och inser "s***, jag är den enda bruden på denna buss och ALLA stirrar på mig". Det enda som flashade förbi i mitt huvud var rubrikerna från något år sedan om den där bussvåldtäkten i Delhi. Jag fick rysningar, började kolla flyktvägar, kollade in chaufför och konduktör, såg de snälla ut? Jo, de såg rätt snälla ut och bussresan gick fint. Jag fick instruktioner om vart jag skulle gå när jag väl vara framme vid min station och jag tackade snällt för hjälpen. s***, det här med att vara tjej alltså! Jag hoppade av vid den centrala busstationen för att köpa min nattbussbiljett till Dharamsala och möttes av god service när jag blev inbjuden i biljettbåset för en pratstund med biljettförsäljaren. Därefter följde några lååånga timmar i ett svalt köpcentrum där jag bland annat kollade på bio och drack milkshake. Jag väntade helt enkelt in min buss som skulle ta mig hit. Busshållplatsen var ett levande kaos, typiskt Indien. Värmen gör aldrig något lättare, 45 grader klockan 8 på kvällen. Jag vet inte hur många resenärer som blev inblandade i min resrutt och var min buss befann sig, de flesta av dem kvinnor. Imponerande, tyckte dem. En tjej från Europa som vågar åka till Indien själv. Jag berättade inte om rädslan som flugit över mig på bussen från flygplatsen tidigare samma dag, jag bara log. Tillslut dök bussen upp, jag hittade min plats och Delhi var strax därefter historia.