Några dagar in på denna resa och jag har redan varit med om så mycket, jag tror att orsaken är Indien. Det tenderar alltid till att hända mycket här, även när man är inställt på att göra lite. Dagarna fylls av yoga, god mat och te i världsklass. Låter ju inte så händelserikt kanske, men det är det. För den där tepausen resulterar ofta till möten med nya människor. Du snubblar över nya bekantskaper ständigt som vet om något speciellt du borde hitta på, eller något du måste se eller så har de kanske en speciell berättelse att dela med sig.

Jag har via yogan träffat en tjej från Island. Hon är här för att jobba som volontär på en tibetansk förskola. Denna tjej heter Elin och tipsade mig om något som kallas för conversation classes. På dessa klasser träffas engelsktalande (oftast västerländska turister) med människor som vill lära sig eller förbättra sin engelska. Dessa människor är oftast tibetaner som kommit till Dharamsala som flyktingar, men det kan även vara människor från andra delar av asien. Jag blev helt tagen vid min första conversation class där jag fick nöjet att i grupp prata med tre killar, en från Tibet, en från Bhutan och den tredje en munk från Vietnam. Vi diskuterade utbildning, teknologins betydelse för dagens ungdomar och om dagens ungdomars syn på pengar. Vid nästa conversation class hade jag nya "studenter" och ämnet för diskussion var ekologi och växthuseffekten. Wow, vilka diskussioner vi hade och vad fint det var att höra människor beskriva deras åsikter som inte bara gav en målande bild av deras livsåskådning men också en glimt av vilka de var som personer. Jag gick från dessa conversation classes fullkomligt berikad av dessa människors tro och tankar. Killen från Bhutan förälskade jag mig i allra mest. Han var 24 år men såg ut som 16 år. Han hade ett leende av guld och hans svar var så otroligt oskyldiga och naiva. Han talade om jorden som 'mother earth' och pengar, det var ju bara något man behövde om man ville köpa choklad eller något annat gott, och det var inget som skulle utgöra fokus i ens liv. Fokus var böcker, utbildning och familj såklart.

Jag vet inte så mycket om Bhutan men vill verkligen åka dit. Det är en land med en väldigt skyddad befolkning. Senast jag kollade gick det inte att resa in till Bhutan som privatperson utan man var tvungen att vara en del av en grupp med guide, etc. Priset per dag för att endast vistas i landet låg runt 100 dollar/dag och endast specifika platser fick besökas.

Jag har nöjet att befinna mig i Indien under vad som kallas Saka Dawa. Det är den allra heligaste av buddhistiska högtider som pågår under en hel månad och Buddhas liv - födsel och död är fokus för hedring. Summan av dina goda gärningar sägs multipliceras till miljontal och detta är därför ett gott tillfälle att hänge sig åt spirituella goda gärningar. Dessa gärningar kan till exempel vara att avstå från att äta kött, att köpa alla djur (på en marknad, tex.) som ska slaktas och sedan släppa de fria, att göra pilgrimsfärder till heliga buddhistiska mål, att be och recitera mantran och att ge gåvor till fattiga. Den allra mest speciella dagen under denna månad är dagen då fullmåne inträffar, denna dag symboliserar Buddhas födsel men också hans upplysning och slutgiltiga parinirvana och denna dag är IDAG!

Det stora templet Tsuglagkhang i centrala Mcleodganj fylls idag av tusentals buddhister som tillsammans ber och reciterar mantran. Denna process upplevs som helt hänförande för en novis som mig. Jag vet inte om ni någon gång hört någon recitera eller mässa mantran, och jag vet inte om jag är rätt kvinna att förklara hur det går till men jag ska försöka. Att mässa mantran görs inom många olika religioner och jag kommer faktiskt ihåg en gång när jag var i Amritsar och the Golden temple, en mycket helig plats för sikhs. Där turades tre präster om att mässa olika mantran specifika för sikhismen 24 timmar om dygnet, alltså förstår ni? De slutade aldrig. 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet mässade dem. Helt otroligt! Anyway.. Det här med att mässa. Det syftar i stort till att göra sin kropp till ett tempel, ett gudomligt instrument. Mantran reciteras genom sång i ett visst typ av tonläge och kan uppfattas som något monotont, men åh så vackert! Sången i sin tur skapar en vibration som blir konstant under hela tiden mantrat reciteras. Det görs utav kärlek och hängivenhet och behöver såklart inte nödvändigtvis tillfalla en Gud.

Som jag nämnde tidigare är detta en god tid för att ge gåvor till fattiga. Innan vetskapen om att det var Saka Dawa upptäckte både jag och Elin att stadens fattiga tiggare helt plötsligt multiplicerats från några få till flera hundra på bara någon dag. Efter att ha pratat med några locals förstod vi att dessa kommit från hela provinsen Himachal Pradesh för att få gåvor inte bara av folket i staden utan av Tsuglagkhang templet som delar ut både mat och pengar.

Det här med att resa är verkligen att gå i en skola för sig. Hur mycket lär man sig inte av att bara ge sig ut i världen? Och hur flexibelt är det inte? Hela världen är ditt klassrum, alla människor runt omkring dig är dina lärare. Ditt ämne för dagen är obestämt och du lär dig saker när du inte ens är motiverad. Kunskaperna blir till erfarenheter och erfarenheter till kunskaper. Det är en praktisk skola som ger hemläxor i form av reflektion och personlig utveckling. Jag har ju alltid tyckt om att vara student och kommer nog till denna skola vara evigt trogen.