Är det kanske dags för mig att berätta vad grejen med Indien är? Varför jag är här för fjärde gången och vet att det inte blir den sista. Brist på fantasi - nya ställen att åka till? För att det är billigt? Är det värmen, musiken? Berätta då! Nej, inget av ovanstående påståenden är den oberoende anledningen. Men jo visst gillar jag musiken och det är alltid skönt med lite värme. Att det är billigt, jo de är klart att det påverkat hur ofta jag kunnat åka men det måste ju finnas något annat som lockar också, ellerhur?

Så, what's the secret? Min kärlek till Indien dateras bak till år 2008, då jag först besökte detta land. Jag var 19 år, naiv och ovetande om så mycket. Jag och Helen dundrade in till 18-miljonersstaden Delhi i en rickshaw mitt i natten utan att ha förberett någonting, ingen säng för natten, ingen fortsatt resplan. Otaliga gånger har jag i Indien hört uttrycket 'sub kuch milega' som betyder 'allt är möjligt'. Jag och Helen hade ännu inte bekantat oss med uttrycket när vi anlände men det var ändå med den inställningen vi som gröngölingar lämnade Sverige. Och det är jag idag väldigt tacksam för, för med en annan inställning hade nog den resan blivit en annan och såväl även minnena. Jag gillade Indien från första stund, det var som en kalldusch, ett uppvaknande, hade jag sovit hela denna tid? Det var som ett slag i ansiktet, en knuff ut i något jag inte hade en aning om. Wow, tänkte jag, bring it on.

Indien ger dig känslan av att du är på det där äventyret som du så länge drömt om, det där STORA äventyret som du aldrig kommer att glömma. Indien ger dig ibland den där känslan av att du är nersläppt i en djungel, i en ogenomtränglig terräng, i ett hav av pirrayor, i en dålig dröm som du inte tycks vakna ur, men ... Det finns andra tillfällen, som slår dessa med hästlängder. Det är stunder av fullständig lycka, av total frihet, av tacksamhet och ödmjukhet inför så många ting, känslor av att nuet är allt men samtidigt med en upprymdhet inför framtiden, den där känslan när man slutar ta sig själv på för stort allvar. Det går att göra denna lista längre, men med risk för att ni ska tycka att jag svävar iväg för mycket, slutar jag där.

Så fort Sverige endast utgör en fläck från flygplansfönstret sköljs alla måsten av en, alla måsten som är en del av vardagen hemma men som inte utgör det minsta bekymmer utomlands. Detta är universiellt, inget specifikt för Indien utan gäller nog de flesta på resande fot. Men det som gör Indien speciellt är möjligheterna för dig att fullkomligt hänge dig åt en värld som är motsatt allt du är van vid hemma. Det är som att leva i en fantasi där du ständigt får dig ett gäng tankeställare.

Indien gör dig nyfiken på de delar som utgör DIG men som du kanske inte riktigt kommer i kontakt med på samma sätt hemma. Själen, sinnet, vad är det egentligen? Indien kommer berätta det för dig. s***, ibland är Indien som en tjatig gammal tant som ältar och ältar hur viktigt det är att du äter grönsaker, men Indien tjatar om något helt annat. Indien uppmärksammar det som finns inuti dig, inte utsidan, skalet, det kroppsliga. Yogalärare är spirituella ledare här, inte certifierade fitnessinstruktörer, massage handlar om att öppna blockeringar, om att rensa dina chakran, hemma frågar massören om du jobbar på kontor, ahh, där har vi det, det är nog därför du är så stel! Olika fokus, simpelt uttryckt.

Indien fungerar nästan som en spegel, konstant blir du medveten om saker du gör, som du aldrig funderat över tidigare men som helt plötsligt belyses på grund av saker du är med om. s***, gör jag verkligen sådär? Och, va, tänker jag verkligen sådana tankar? Att resa i Indien kan nästan beskrivas som att leva i ett destruktivt förhållande där kärlek, värme och löften byts ut mot vrede, frustration och uppgivenhet och vice versa. Men efter uppgivenheten, efter den där evighetslånga tågresan där du skitit sönder tågtoaletten och blivit avsläppt mitt i ingenstans, där alla bara stirrar men ingen svarar på dina frågor, där du senare blir nertrampad av en ko, lurad på taxifärden och kommer fram till ett guest house som uppenbarligen har bed bugs, men som du upptäcker först efter att de kalasat på din hud, blir kärleken på något vis större och du känner att du kommit ur hela upplevelsen som en lite starkare tjej än innan det där tåget lämnade startperrongen.

Det som också är fint med Indien är dess uppfattning om att det finns så mycket här i livet att fira. Då pratar vi inte om arbetsveckans slut, helgens ankomst och det firas definitivt inte med ett besök till Systembolaget. Här byter festivalerna av varann och hedras gör den goda skörden, fullmånen, hinduismens alla gudar, godhetens seger över ondska, den stora kärleken, livet, och dessa är bara några få exempel. Här om dagen fick jag höra att tibetanerna här i Dharamsala firar sin egen kultur varje onsdag. Skolbarnen har till exempel en specifik skoluniform för just onsdagar och onsdagskvällarna spenderas med traditionell tibetansk mat och hela släkten är samlad. Fint!

Nä, Indien har nog kommit på något där, livet ska smyckas med blommor och skratta, det ska man göra ofta!

Jag har nu beskrivit Indien som en spegel, som ett destruktivt förhållande, som en plats för festligheter, som ett enda stort äventyr. Flera som varit i Indien skulle säkert hålla med mig, en del skulle säkert säga emot. Men faktum är att i Indien är 'sub kuch milega' och det brukar nästan alla Indienresenärer skriva under på. På flygplatsen påväg hem händer alltid samma sak. Sentimentaliteten slår in. Du är tacksam för allt du varit med om. Du är också glad över att få lämna, men undrar ändå, när ses vi igen?

Och väl där hemma bevarar jag mina minnen från Indien som i en pengapung, och ibland, om tillfället är rätt plockas ett minne upp och mitt sinne hoppar på den rollercoaster som kallas 'memory lane'. Den innehåller inte direkt några guldmynt i pengabemärkelse, men mina vänner, den pengapungen byter jag inte mot något.