Profile
Blog
Photos
Videos
En resa genom ett fantastiskt sagolandskap. Regnskogar, hissnande vattenfall, snötäckta berg, underjordiska grottor, vita sandstränder med glimrande turkost vatten, vingårdar, Wallybys (små kängrur) och mantror.
Levt i en bil på tonfisk, bröd, ketchup och vatten i en vecka? Check! Levt rampage rockstar life med obegränsad budget som får både Mötley Crue och Ozzy Ozz att framstå som lugna hemmafruar veckan därpå? Check! Gått vilse i en regnskog full av livsfarliga ormar i den tasmanska becksvarta natten utan någon täckning på mobilen eller någon annan form av kontakt med omvärlden? Check! Kört på vänster sida av vägen utan att bryta mot allt för många trafikregler? Check! Bestigit Cradle Mountain? Check! Haft en trubadurafton med lokalbefolkningen på brandstationen i en charmig liten fiskeort? Check! Varit strandsatt i en charmig liten fiskeby till följd av en översvämning av sällan skådade proportioner? Check! Fridykt i en undervattenskog och sett mantror med en vingbredd som får självaste Ulf B från söndagsöppet att te sig försvinnande liten i jämförelse. Suttit på en beanbag i solen och pimplat champagne på en festival? Check!
Kort och gott cruisa genom Tasmanien i två veckor i en hyrbil.
Tasmanien är välsignat med ett otroligt mångfasetterat landskap, täckt till bredden av nationalparker och ytor som av världsnaturfonden klassas som "world heritage areas". Vi har, det labila vädret till trots, upplevt en stor del av detta landskap och skall försöka förtälja eder om dessa äventyr efter bästa förmåga. Men först skall vi ta vid där vi senast slutade, för historien om en sista turbulent tid i Sydney. Vi befinner oss i Coogee, Sydney, ca 30 timmar före avfärd mot Tasmanien. Swing it magistern!
Efter rigorös planering hade vi tajmat in det så vi hade ett lagom antal "måsten" kvar att avverka det sista dygnet i Sydney och sedan förbereda för avfärd dagen därpå. Vi började med en härlig promenad från Coogee Beach till Bondi Beach. En vandring som bjöd på spektakulära vyer, en hel del bra foton och massa stränder. Problemet var dock att den estimerade två timmars promenaden eskalerade i en närmare sex timmars till följd av stopp för fotografering och käk. Så det bara att fixa lite grejer på datorn (bl.a. hyrbil och boende första natten i Tasmanien), ut och springa och sedan stressa iväg mot Sydney Observation Tower (till vilket vi för övrigt hade varsin gratisbiljett). Det vill säga om vi skulle ha följt planeringen.
Väl i köket framför datorn hittade jag Jake (den sköne Göteborgaren som öppnat upp sitt hem och förbarmat sig över oss, minns ni?) smuttandes på ett glas whiskey. Fick ett erbjudande att slå mig ner över en kall öl, var så klart inte sen att tacka ja, och sen var det kört. Efter ett tag kom Jonas ner, varpå vi plockade fram 3 gitarrer, spelade, sjöng, drack öl och shottade fin tequila (ja det finns tydligen fin tequila) och hade de allmänt trevligt. Kändes som en värdig avslutning på en härlig tid i Sydney och vi hade ju trots allt morgondagen på oss att förbereda inför Tasmanien-resan.
Till historien hör att Jake, nyss hemkommen från dykarresa i Vanuatu, hade dragit på sig en stygg magsjuke-liknande åkomma. Som det visade sig att jag skulle få i avskedspresent. Följande natt låg jag vaken i 5-6 timmar med magkramper innan ett toalettbesök av, låt oss av hänsyn för känsliga läsare nöja oss med att kalla det för det längre slaget. Det gjorde hur som helst under och jag lyckades somna. Vaknade kort därpå, visserligen med feber, men alltjämt med en känsla av att vara mer i harmoni med magen och bakteriefloran i densamma.Fyllt av självförtroende/övermod beslöt jag mig låta magen genomgå ett eldprov och åt en tallrik med müsli och banan till frukost. En frukost jag inte fick behålla särskilt länge.
Satte mig istället för att boka hyrbil och boende i Tassie, men hade helt enkelt inte ork och tog min tillflykt till sängen istället. Vaknade upp med ungefär samma känsla som tidigare och testade magen med en banan. Det gick väl sådär (skitkasst). Fick omgående ta tag i bestyret att stuva ner mina kärt förvärvade ägodelar (som trots brist på plats tycks bli allt fler ju längre resan lider). Ett bestyr som för en sjuk och illa tilltyglad man med sisådär ordning på grejerna skulle visa sig bli tidsödande. En planerad avfärd klockan 3 med buss ändrades till klockan 4 med taxi och så småningom stod vi utanför huset kl 17.10 utan taxi. Planet lyfter 18.05 och sista incheckningen är 17.35. Hade tur och fick snabbt tag i en taxi (vi bodde inte i centrala Sydney direkt så det är nog inte helt lätt i vanliga fall), vilket resulterade i att vi var framme vid flygplatsen 17.25. En olycka kommer sällan ensam eller något i den stilen och jag får problem med dykarutrustning som inte får plats i min flightbag. Klockan 17.31, 4 minuter från deadline, står vi utan boardingpass och någon aning om vad vi skall ta vägen. Bägge dessutom med en klar övervikt på bagagefronten. Jonas har för länge sen kungjort att vi lika gärna kan ge upp, men i sista stund reser sig en slagen krigare. Lång kö och idel upptagen personal. Slår mig fram vilt kämpandes för min överlevnad likt och hör något ropas upp om vårat flightnummer. Förklarar läget och slänger upp bagaget på rullbandet. Vi hade ofantlig tur, på gränsen till änglavakt och mannen som hade hand om incheckningen hade överseende med alla våra brister och försåg oss med boardingpass. Är rätt säker på att vad som presterades är någon form av rekord i sammanhanget även om direkta referensramar saknas. Vid det här laget lär det ha blivit en sägen, ja rentav en legend på Sydney Airport. Vi hann och den 1 h, 45 min långa flygningen gick relativt smärtfritt även om jag börjar bli trött på att flyga sjuk (var sjuk merparten av den 33 timmar långa resan ner till Sydney).
Väl framme i Launceston fick vi barskt inse att Tasmanien under högsäsong inte var någon lämplig tillflyktort för spontana semesterfirares utan förhandsbokning (får skylla på sjukdom här). Testade ett vandrarhem som var fullbokat, men gick därifrån med en försäkran om att det skulle gå att fixa tak över huvet för natten. För det som inte har testat kan jag vittna om att det inte är så kul att gå runt och jaga boende med all packning i full utstyrsel, särskilt inte om man är sjukt. Då kom någon med det skämtsamma förslaget att vi kunde sova under ett träd, vi utbytte en blick och jag visste direkt att så skulle det bli. Vi inhandlade lite förnödenheter (tonfisk, bröd och ketchup) och lade oss tillrätta under ett träd i en park. Att dra i sig en tonfiskmacka innan läggdags i en park utan tillgång till toalettpapper i mitt tillstånd var dumdristigt risktagande, men jag kunde efter en under omständigheterna respektabel nattsömn glatt konstatera att chansningen gick hem. För första gången sedan inkubation fick behålla det jag bespisat och var på bättringsvägen!
Tänkte testa ett nytt upplägg och hädanefter skriva i dagboksform, detta är ju trots allt en resedagbok och ingen blogg!
7/1/2011 - Första riktiga dagen i Tassie
Vaknade tidigt och ville av förståliga skäl ligga kvar en stund till. Under tiden agerade Jonas researrangör och fixade kartor och hyrbil. En Hyundai Getz skulle komma att bli vår resekompanjon och hem de kommande två veckorna. Fick pröjsa 1000 AUD = 7000 svenska = 3500 var för två veckor. Ganska dyrt, men eftersom inget annat företag hade några hyrbilar inne var det inte mycket att bråka om.
Vi åkte till Cataract Gorge i Launceston, ett naturområde som kändes ungefär som slätta dam, fast betydligt större och mer exotiskt. Vi vandrade runt i naturområdet, stötte bl.a. på en färggrann påfågel, och avlutade med ett dopp i swimmingpool som fanns i anslutning till entrén (viss skillnad mot slätta var det kanske trots allt). Blöta fickor innebar bära innehållet (plånbok, mobil, kamera, mp3 + hörlurar) i händerna och dessa hamnade sedan på biltaket medan jag grejade i bagageluckan. Dessvärre förblev grejerna på biltaket även när vi åkte iväg, men inte hela vägen till vi stannade. Kommer ni ihåg det jag skrev senast att jag håller på att växa upp och sluta glömma grejer, glöm det! (glömde dessutom kortet i taxin på väg till flygplatsen och var på väg att tappa det).
När vi åkte så möttes vi av ett tutande från våra medtrafikanter som måste anses vara extremt även för Australien, så Jonas stannade bilen och fann min kamera, mobil och mp3 liggandes på taket. Gud va skönt att bara mp3 hörlurarna saknades tänkte jag (det var ett par kassa och jag har 2 uppsättningar till). Det var först nästa gång vi stannade som jag insåg att plånboken var borta. Efter att resultatlöst ha finkammat marken överallt där vi varit kunde jag konstatera att detta skulle innebära enorma komplikationer eftersom jag inte hade någon adress att skicka nya kort till.
Åkte och testade på hanggliding utför en 18 meter hög klippa. Fräckt att ha testat, men det var i minsta laget för väcka den där nervkittlande adrenalinpumpande känslan. Berättade för damen som hade hand om spektaklet att jag hade tappat plånboken och fick det för 10 dollar istället för 20 med motiveringen att jag skulle gå och köpa en öl istället. Australien i ett nötskal! Men en klen tröst just då.
Efteråt åkte vi till polisen för att se om någon lämnat in plånboken. Ajjamänn!! Den magiska turen håller i sig. Borttappad plånbok, summa summarum: + 10 AUD.
Sen åkte vi och köpte ett tält och en inverter för 150 AUD som gör att cigarettändaren i bilen förvandlas till ett eluttag där man kan ladda vad som helst. En riktigt käck mackapär som i mångt och mycket möjliggjorde att vi kunde bo i bilen så oberoende av civilisation.
Efter det styrde vi kosan med the great wilderness of Western Tasmania, bort från civilisationen och bort från täckning på mobil, bredband och all i stort sett all övrig kommunikation gentemot omvärlden kändes det som. Vi kom till en stor sjö med bedårande vacker omgivningen som enligt kartläsare, reseplanerare och co-driver skulle vara Great Lake. Där väntade picknick (tonfiskmackor) och ett uppfriskande dopp i det blå innan vi åkte vidare på vad som visade sig vara fruktansvärt dåliga vägar som inte verkade leda någonstans. Vi hann åtminstone vara on the road i några timmar innan vi körde vilse. Bara att vända om och så småningom kom vi faktiskt till den riktiga great lake, som verkligen gjorde själ för sitt namn och fick föregående sjö att framstå som en piss i havet. När det började mörkna vaknade det tasmanska djurlivet till och det var fullt med Wallybys (små kängurur), kaniner och massa andra djur på vägarna. Dessvärre också mängder av dessa små söta kängrus i form utav köttstycken, eller roadkill om man så vill. När solen väl börjat gå ner gick det väldigt fort och vi blev tvungna att söka skydd från mörkret på en liten sidoväg vid great lake där vi slog läger för natten (eller lite mindre dramatiskt uttryckt vi parkerade helt enkelt vid sidan av vägen). Nu väntat något jag fasat för. Jag är, åtminstone vill jag tro det själv, a man of many talents, men att sova i sittande position är inte en av mina främsta egenskaper. Insåg ganska snart att alla försök att somna var meningslösa, så jag satt helt stilla 5-6 timmar och väntade in morgonljuset så att jag åtminstone skulle kunna läsa. Till slut fick jag nog och tog min sovsäck och la mig platt på marken bredvid bilen.
Ägnade faktiskt inte en tanke åt att jag låg mitt ute i den Australiensiska vildmarken under nattetid när djuren är som mest aktiva. Inte förrän det började blåsa rejält och vinden tog tag i min sovsäck. Då kan jag erkänna att jag blev lite nojig, eller egentligen mestadels nyfiken på vad det var för något som var så intresserad av min sovsäck. Det finns inte så många farliga djur här förutom ormar och spindlar och givetvis var det bara vinden. Men tankarna gick ändå till min kära lillasyster som jag inte tror hade uppskattat den här typen av aktioner.
8/1/2011 - Tälta vid Tasmaniens längsta strand
Vaknade tidigt, let's hit the road! På vägen gjorde vi många små patenterade stopp vid utkiksplatser och stigar in i skogen mot vattenfall, något som skulle komma att bli lite av ett signum för vårat fortsatta roadtrippande (snyggt verb eller hur).
När vi kom fram till vårt mål, Strahan (uttalas Strawn), mitt på den tasmanska västkusten möttes vi för första gången sedan ankomsten av regn. Det skulle dock visa sig bli långt ifrån sista gången himlen öppnade sig. Vädret i Tasmanien är känt för att skifta mycket och det gjorde det sannerligen! Latituden är motsvarande densamma som Barcelona (fast på andra sidan klotet då såklart), så visst kan det bli väldigt varmt på sommaren. Men klimatet är nog snarare mer jämförbart med engelsk sommar.
Vi bokade in en ganska dyr 6 timmar lång kryssning för morgondagen på Gordon River och drog oss upp mot Ocean Beach som handplockats som lägerplats för natten. Det är Tasmaniens längsta strand som mäter hela 4 mil. Vi körde hela vägen ner till stranden och satte upp tältet. Där fick vi bevittna en magisk solnedgång innan det var läggdags. Jag ut från tältet för att borsta tänderna och möttes av en vänlig själ på 4-hjuling som varnade om att stranden kanske skulle fyllas med vatten när tidvattnet steg under natten. Den magiska turen fortsatte och vi flyttade tältet och bilen upp från stranden och nöjde oss för dagen.
9/1/2011 - Vilse i regnskogen - kolsvart, giftiga ormar och ingen kontakt med omvärlden
Rena himmelriket att sova i tält kontra sittandes i en bil, även om jag stundtals hölls vaken av någonting nyfiket utanför tältet. Det upphörde i stort sett i samma stund som Jonas vaknade till, huruvida det var ett sammanträffande eller inte låter jag vara osagt, men det kändes som att det var någonting utanför på riktigt denna gången. Typiskt att denna morgon var en av de få när vi faktiskt hade något att gå upp till och var tvungna att ställa klockan, för annars hade jag nog kunnat sova ut ordentligt.
Båtfärden till Gordon River började med ett stop vid mytomspunna Hell's Gate. Platsen (som ligger i Macquire Harbour) gör inte det minsta skäl för sitt namn och här är nog en kort historielektion på plats för att bena ut orsaken till det kontroversiella namnet.
Det är väl allmänt känt att de första och "riktiga" Australiensarna var auberginerna och gemene man känner nog också till att Australien sedan något oväsentligt årtal sent 1700-tal har varit en brittisk koloni. Men vad inte lika många känner till är att engelsmännen nyttjade Australien som en fängelse-ö, dit det värsta buset som inte fick plats i de inhemska fängelserna skickades. Den Australiensiska befolkningen, Auberginerna borträknade, härstammar således ursprungligen från brittiska straffångar. Senare emigrerade folk från hela världen till Oz och ett släktskap med brittiska fångar är numera inte särskilt vanligt förekommande och snarare något man som Australiensare är stolt över nu för tiden om det kan bevisas.
Hur som helst skickades crème de la crème, de värstaste av de värsta brottslingarna, till Sarah Island i Macquire Harbour, som när det begav sig ansågs vara lite av hell on earth. Därav det påstådda smeknamnet Hell's Gate som ingången till hamnen begåvades med av fångarna själva.
Nästa stop på kryssningen blev just ovan nämnda Sarah Island. Jag är mer för att se vackra nutida saker än att lyssna på historia, men tycker mig förtjäna att bli tilldelad vuxenpoäng för detta stop. Det kändes väldigt kulturellt att gå på en guidad tur genom en gammal fängelse-ö. Problemet är att det numera bara är en vanlig ö och trots livlig fantasi är det enda jag ser just en vanlig ö. Blir därför inte särskilt imponerad och det blir inte bättre av att guiden är så pass bra att han göra hela jippot till ett skådespel på bred Australiensk dialekt som inte går att förstå.
Sedan väntade vad som får anses vara höjdpunkten med resan. Det ingick nämligen lunchbuffé och därmed ett tillfälle att få skämma bort smaklökarna med något annat än den ordinarie tonfisk supén och framför allt, lyxen att få äta sig mätt! Buffén var av de slaget som skall ätas kall. Pastasallad med majs och massa annat gojs, kall skinka, diverse grönsaksblandningar och potatissallad. Hade detta serverats i Sverige innan jag åkte hade jag förmodligen tagit ett misstänksamt bett av skinkan för att snabbt konstatera att det inte var min kopp av te. Men hade ju inte riktigt råd att tacka nej till ett sådant tillfälle och jag tror många hade blivit stolta av att se mig ta för mig av allt som serverades och ta mig igenom allt relativt obesvärat. Fast jag kan egentligen inte påstå att något var särskilt gott, förutom brödet som gick ner utan problem.
När maten var färdigbespisad hade vi nått huvudmålet med båtfärden, Gordon River. En smal flod med massiv regnskog löpandes på vardera sida. Det finns 10 kriterier för att hamna på listan över världsarv, det räcker med att uppfylla ett av dessa krav för att hamna på listan.Den plats i regnskogen vid Gordon River som vi klev av på uppfyller 7 av dessa 10 kriterium. Det finns en enda plats till i världen som uppfyller så många. Uppenbarligen var det en ganska speciell plats vi kommit till, som bl.a. hyste världens näst äldsta levande art, Huon Pine Tree. Ett träd. Visst var det en vacker plats och regnskog tätare än vad man kan föreställa sig. Den där speciella lukten infann sig absolut, men faktum är att det inte kändes alls så speciellt som det lät. Det man såg var just träd. Som såg ut lite som de träd man kan se hemma i Sverige, fast aningen mer exotiskt, större, mer tätväxande och tydligen väldigt mycket äldre. Det är just ordet regnskog som klingar illa för mig som benämning på det vi just fått uppleva. När jag hör det ordet föreställer jag mig Amazonas, pilgiftgrodor, mangroveträd och skrikande apor. Så är det tydligen inte i tempererade regnskogar av det slaget som vi just entrat och som stora delar av Tasmanien består av. Det beror kanske på att jag är svårimponerad och färgglada djur, exotiska djur får mig att gå igång mer än växter och träd.
Älskar att åka båt och visst var Gordon River satans vackert, så jag ångrar inte på något sett att vi åkte. Men ordet regnskog väcker vissa förhoppningar hos mig som varken den här eller någon av de åtskilliga andra regnskogarna vi besökte i Tassie kunde infria. Har väl sett lite för mycket naturfilmer på tv kanske.
Under kryssningens senare del på vägen tillbaka fick jag felmeddelande att jag skulle stänga av kameran och sätta på den igen. När jag sedan satte på den igen flöt färgerna omkring och det gick inte att ta några bilder. Lät den vila ett tag och då funkade den, men samma felmeddelande kom återigen upp efter att kameran varit på ett tag. Verkar som min ovarsamma hantering av kameran satt sin prägel på prestandan. Detta visade sig bli den första av många duster oss (mig och kameran) emellan. Detta har resulterat i att många fina fotografier aldrig blev tagna. Eftersom man inte kan ha på kameran mer än några sekunder åt gången (ibland inte ens det) innan det surar och kastar ur sig något om starta om eller systemfel. Väldigt frustrerande. Inte som att Van Gogh har mist sin pensel direkt, men jag hade precis börjat utforska den för mig tidigare okända världen av kameravinklar, ljussättning, scenläge och exponeringsstyrka. Hade gärna tagit fler bilder om jag kunnat.
Efter kryssningen begav vi oss uppåt och inåt i landet igen för att se Tasmaniens högsta vattenfall, Montezuema falls, som kan stoltsera med fritt fallande vatten från mäktiga 104 meter. Återigen en promenad genom otroligt tät regnskog, vars enorma palmliknande ormbunkar var en upplevelse. Men inte tillräckligt för att uppfylla mina, av tv satta, skyhöga krav för en regnskogsupplevelse.
Vattenfallet i sig däremot var en grymt imponerande syn och känslan förminskades inte direkt av att det ringlade en sån där vinglande hängbro som man ser på tv framför. Varifrån det dånande fallet kunde betraktas i sin fulla prakt. Mäktigt!
Vi trodde att promenadstråket som ledde till vattenfallet var en rundtur, med betoning på rund, och korsade därför bron och fortsatte gå för att komma tillbaka. Det visade sig senare att man aldrig skulle korsat bron utan vänt om gått tillbaka samma väg. Det stod ganska snart klart att vägen vi hamnat på var avsedd för 4-hjuls drivna bilar och inte spatserande turister. Men det var ett annat gäng som gick framför oss som vi såg ta samma väg, så vi var helt övertygade om att den skulle leda oss tillbaka och fast beslutna att följa den. Efter ca 1,5 timmes väg från vattenfallet och sammanlagt 3 timmars promenad stötte vi på en man ur den 5 personer stora gruppen som gått framför oss och lurat in oss på fel väg. Han var nu på väg åt motsatt håll och kom med budskapet om att det var en stor flod längre ner som var krånglig att korsa och vi borde vända om så vi hinner komma tillbaka innan det blir mörkt. Ytterligare 3 timmars promenad kändes inte särskilt lockande och det hade gått lite prestige i det. Så vi bestämde oss för att fortsätta, fortfarande övertygade om att vägen för eller senare skulle leda oss tillbaka. Det började luta allt mer åt senare ju mer vi gick och tillslut förstod vi att den inte skulle leda oss tillbaka alls.
Denna insikt i kombination med det tilltagande mörkret gjorde att en viss gnagande oro började växa fram. Vi tog fram mobiltelefonerna och det fanns inte ett spår av täckning och gick inte att ringa nödsamtal. Det finns en del ormar i Tasmanien och de flesta av dem är väldigt giftiga. Skulle det hända någonting hade det inte gått att hämta hjälpa och därmed inneburit potentiell livsfara, eller egentligen mer än bara potentiell. Råkar man ut för t.ex. en tigerorm har man en halvtimme kvar så det hade det såklart varit helt kört. Ingen av oss var särskilt rädda för det, även om vi var medvetna om risken. Tyckte fortfarande att det var kul och lite av ett äventyr.
I sann backpacker anda var jag utrustad med ett par billiga sandaler. Vilka plötsligt gav vika och kort därefter kollapsade helt. En provisorisk lösning a la Jonas senare och jag slapp åtminstone gå helt barfota på grusvägen. Men bottenstycket på en sandal fastknuten med lite gräs runt foten var inte den ultimata utrustningen och det saktade ner tempot en hel del. Något som givetvis rimmar illa med att det började mörkna och det går väldigt fort när det väl börjat. Det dröjde inte länge innan vi famlade i total blindo, kunde inte ens se sina egen hand framför sig om man sträckte ut armen och fick helt förlita oss på ljuset från Jonas mobil. Jag gick bakom Jonas och såg således inte alls vart jag trampade.
Terrängen var stundtals väldigt tuff och jag blev flera gånger tvungen att ta av mig "sandalerna" för att korsa vattensamlingar på vägen. Hur en bil skall kunna färdas på den vägen är för mig obegripligt, men det fanns fullt med bilspår på vägen, varav man kunde dra slutsatsen att stigen vi gick på tillslut skulle mynna ut i någon form av bilväg. Problemet var bara att det kunde vara hur långt som helst, vägen delade sig överallt och vi hade ingen aning om vart vi var eller var på väg.
Lagom dramatiskt va? Efter sammanlagt fem timmars promenad hörde vi det befriande ljudet av en bilmotor och kunde springa ut från skogen och ut på motorvägen. En bra bit från var vi gick in i skogen och bilen stod parkerad. Vi snackar ytterligare minst en mils promenad tillbaka till bilen, förmodligen ganska mycket längre än så.
Som tur var dröjde det inte länge innan vi stötte på en polisbil som var ute och letade efter vandraren som gått vilse vid Montezeuma falls. Oops. Hur kunde de veta att vi gått vilse? Det stod dock ganska snart klart att det inte var oss de letade efter utan mannen som vänt om och gått tillbaka. Vi bistod såklart polisen med så mycket information vi kunde och åkte tillbaka till början av vandringsrutten, där våran bil stod parkerad och resten av skaran vandrare som gått framför oss stod och väntade. Bland den ännu försvunne vandrarens vänner var några tjejer som var väldigt oroliga och grät. Som tur var dröjde det inte länge innan den förlorade sonen dök upp och det dramat fick ett ganska odramatiskt slut.
Det sjuka är att vårat beslut att inte vända om, hur otroligt korkat det än må ha varit, visade sig vara det "rätta" med facit i hand. Den försvunne vandrarens vänner tog samma väg som oss, fast förmodligen i ett raskare tempo med tanke på vad jag hade på ena foten. Där kanske man inte borde berätta egentligen, men de hade sett fyra olika ormar på vägen, bl.a. tigerormar. Den där extremt giftiga sorten som jag skrev om tidigare. På samma väg gick jag halv barfota i det becksvarta mörkret utan ha någon aning om vart jag trampade, med på tok för lång väg till närmaste möjlighet till hjälp. Även om vi tyckte det var kul hela vägen så var det nog lite farligare än vad man vill låtsas om och vi lovade varann att vara lite mer försiktiga i fortsättningen. När dramatiken lagt sig en aning kändes det inte direkt som läge att sätta upp tält i den kolsvarta natten. Bilen kändes inte heller som ett alternativ så jag lov mig och sov på marken för tredje natten av fyra möjliga.
10/1/2011 - 1545 meter över havet. En bergsbestigares dagbok.
Vi började dan med att ta oss till Cradle Mountain/ Lake St-McClaire nationalpark där en heldags vandring upp till toppen av Cradle Mountain och tillbaka väntade. Landskapet i nationalparken var vackert med fantastiska utkiksplatser.
Med tanke på att vi var på väg att bestiga ett berg så lutade det hela tiden, just det, uppåt och ganska mycket på sina ställen dessutom. Vi satte ändå upp ett ruskigt tempo och höll det hela vägen fram till sista stigningen där promenadvägen abrupt tog slut och en prövning för sanna bergbestigare väntade, med ogästvänliga stenbumlingar som skulle bemästras. Moder natur hade dessutom förberett en obehaglig överraskning i form av hällregn och hårda vindar. Blöta klippor = hala klippor, den magiska turen... hade vänt.
Vi tog oss efter mycket möda och stort besvär upp till toppen, men vädret var då så disigt att utsikten var i det närmsta obefintlig och något längre stop för att stolt betrakta marken långt där nere var det inte tal om eller läge för. Hade köpt med mig 2 chokladtomtar som jag samlat på mig när jag ville slippa få växel, det var mitt sätt att fira att jag nu befann mig högre upp än jag någonsin tidigare gjort. Sen var det bara att sätta igång och ta sig ner så fort som möjligt. För att inte frysa, bli blöt och missa sista bussen tillbaka till parkeringen
Vägen ner var mest bara en blöt pina och sikten var nu så dålig att det dröjde tills man kom längst ner innan man kunde njuta av den vackra naturen igen. Jag hade ju packat för varmt och soligt väder och lämnat kvar en drös kläder hos Jake i Sydney. Så det ihållande regnet hade nu blött ner min enda ordentliga uppsättning varma kläder så till den milda grad att de skulle förbli obrukbara i några dagar framöver. Inte kul om man ska tillbringa kalla tasmanska nätter sovandes utomhus på marken.
När vi tagit oss ner stod det klart att vi avverkat den tuffa påstådda 7-timmars promenaden på fem timmar. Vilket får anses som klart godkänt under rådande förutsättningar. Då tänker jag framför allt på väderleken plus flertalet stopp på vägen för fotografering med en icke samarbetsvillig kamera.
Nöjda med prestationen och med det tråkiga vädret i åtanke så beslöt vi oss för att nöja oss för dagen. Så vi åkte till en liten by utanför Mole Creek för övernattning. Regnets obarmhärtiga behandling av mina kläder gav mig inget annat alternativ än att sova i bilen. Brist på sömn föregående nätter gjorde att jag trots allt fick en respektabel dos av sömn även om jag vaknade stup i kvarten.
11/1/11 - King Solomons Cave
Platsen för övernattning valdes som alltid med enorm omsorg. Vi vaknade upp på lagom avstånd från de drygt 20 underjordiska grottor som finns i Mole Creek nationalpark. Så efter några tonfiskmackor var det bara att sparka igång dan med en guidad tur genom för mig tidigare outforskat territorium. Fräckt att ha varit inne i och sett en riktigt stor underjordiskt grotta, men inte tillräckligt spektakulärt för att ta sig tid att utforska de andra grottorna.
Namnet King Solomons Cave syftar till Kung Salomons glimrande skatt som namngivaren av grottan tydligen förknippar med det glittrande skenet från limestenarna inne i grottan. Jag nöjer mig helt enkelt med att bocka av underjordisk grotta på listan av upplevda saker.
Väl tillbaka från underjorden så körde vi mot Launceston, samma stad som vi landade i om ni minns. Tillika en stad som är begåvad med tillräcklig storlek för att ha Vodafone täckning och billiga supermarkets. Bunkrade upp med ett stort lager tonfisk och kollade mobiltelefon samt mail. Hallå omvärlden!Gjorde även ett tappert försök att hitta telefonnummer till mina släktingar i Melbourne på internet i planerande syfte. Hittade ett nummer till ett företag som verkade stå skrivet på familjen Hyland, som enligt uppgifter från mormor är namnet på en del av den mest avlägsna falangen i Anderssen/Lindskog släktet. Numret visade sig va en återvändsgränd, men jag hade ännu inte gett upp hoppet om att få tag i mina aussie släktingar
Vi beslöt oss för att åka vidare, denna gång med destination tasmanska östkusten och den charmerande lilla byn St Helens som skall vara ett blomstrande turistmål på somrarna. Hej då täckningen, hej då omvärlden. Det var kul så länge det varade.
Framme i St Helens fick vi för första gången på resan (och för mig första gången i livet) se vita sandstränder med riktigt sådär magiskt turkost vatten i områdena kring Binalong Bay och Bay of Fires. Dessutom var det något orange på stenare (därav namnet Bay of Fires?, reds. anmärkning.
Dessa områden skall tydligen vara sagolikt vackra, problemet var bara att vädret lämnade en hel del att önska och därför var det inte direkt tal om någon blomstrande tursim. Det regnade åtminstone inte. För tillfället. St Helens däremot, och området kring Binalong Bay, lämnade inte mycket i övrigt att önska och jag blev smått förälskad i området. Hade verkligen velat ha en solig vacker dag där.
Klockan började hur som helst bli mycket så vi åkte ner till stranden, slog upp tältet och hade myskväll med film på datorn. Inspirerade av grottnamnet från tidigare satte vi efter förslag och försäkran från Jonas på filmen Solomon Kane. En enligt mig miserabelt dålig film. Det blev inte bättre av att jag somnade flera gånger och inte riktigt hängde med i den kassa storyn. Till råga på allt så dog batteriet på datorn lagom till upplösningen. Såg dock klart filmen dagen efter och slutet var inte mycket bättre det.Meningslöst slut på en meningslös film om du frågar mig.
12/1/2011 - Regn, regn, farlig fridykning och två monster till stingrockor/mantror
Väcktes av ett kraftigt regn, som förresten förpestat oss med sin närvaro hela natten och det var ordentligt blött i tältet på morgonkvisten. Det ihärdiga regnet gav åtminstone herr Anderssen en chans att sova ut ordentligt med gott samvete och ta igen lite välbehövlig sömn. Vi väntade tålmodigt ut regnet i bilen, finns ju inte mycket att göra när det regnar och man råd at blöta ner sina kläder igen. Gjorde en liten avstickare från väntandet och kollade efter telefonkataloger med telefonnumret till aussie-släktingarna och fick faktiskt tag på ett sådant. Käre Watson jag tror jag har en framtid som privatdetektiv. Om inte Elvis Costello skrev watching the detectives i min ära och Mark Knopflers private investigations inte inspirerades av mig så för all del. Men det var ett ganska snyggt drag om jag får säga det själv.
Vi belönades iaf med ett uppehåll mitt på dagen och tog då tillfället i akt och iklädde oss i våra våtdräkter, som jag förresten redan hunnit utveckla en slags hatkärlek till. Grymt att kunna hålla sig varm så länge i vattnet, men ack så omständigt. Vi simmade omkring och tränade lite fridykning i undervattenskogen (s.k. kelp forest som jag med bristfälligt vokabulär vad gäller svenska undervattenstermer översätter till undervattenskog). Fräckt att se och denna kelp forest skulle visa sig bli lite av en life-saver. Första gången det gick bra med fridykningen och det var en härlig känsla.
Efter lite ganska händelsefattig snorkling fick jag span på en ball spökliknande fisk som såg ut att vara gjord av bara skellett med lysande ögon. Precis då hörde jag Jonas ropa och simmade irriterat därifrån för att se what the fuzz was all about ("bäst för dig att det är något bra nu") Det visade sig vara ganska bra. Han hade hittat en bauta stingrocka/mantra med en vingbredd på flera meter. Vet inte riktigt var gränsen mellan stingrocka och mantra går så jag kallar det för mantra framöver, dels för att det är coolare och dels för att det är kortare att skriva.Den var minst lika stor, om inte större än de vi sett på akvarium i Sydney och jag kunde verkligen inte tro mina ögon.
Med skräckinjagande mantran från lilla sjöljungfrun i färskt minne så är en riktigt maffig mantra en av grejerna som jag velat se absolut mest av allt och nu simmade jag precis ovanför ett praktexemplar.I.o.f. hade jag föreställt mig ombytta roller, att jag simmade intet ont anande under vattnet när det plötsligt blir mörkt, jag tittar upp och ser en gigantiskt mantra som täcker allt solljus. Eftersom denna högst verkliga mantran höll sig längs med botten så var inte detta scenario tänkbart, men lika glad var jag för det. Och gladare skulle jag bli.
För vad kan bräcka ett stort monster till mantra i en undervattenskog? Jo två stycken såklart! Japp, plötsligt var det två av dom, sweet! Hann även med att se en mindre stingrocka i balla färger och en massa fiskar med tigermönster innan vi simmade tillbaka mot den uppsättning stenar vi lyckligt ovetandes om stundande faror valt som entrance/exit point.
Att ta sig ut i vattnet därifrån var svårt, om än relativt odramatiskt. Att ta sig upp välbehållen med dykutrustning, klädd i full dykarskräd däremot. Det skulle visa sig vara en helt annan historia och förenat med stora bekymmer. När vi närmade oss klipporna och förberedde oss för att ta oss upp överraskades vi plötsligt av ett gäng starka vågor som drog med oss in bland stenar och klippor utan att vi hade någon som helst kontroll vart vi tog vägen. Jag kunde bara se på när Jonas, som var närmast stenarna, flög rakt in i klippväggen medan jag själv fastnade i en sten på vägen med lite må panik. Sen kom nästa stora våg och med den flög jag in i Jonas, som i sin tur flög in i klippväggen, tappade fenan, men lyckades samtidigt komma upp på fötter och ta sig i säkerhet oskadd. Som tur var väntade nu ett parti med lite lugnare vågor, som dock fortfarande var av den dignitet att de var svåra att stå emot. Jag greppade tag i undervattenskogen och lyckades således spjärna emot och hittade Jonas fena. Lyckades med konststycket att halvt turligt räcka fenan till Jonas utan att egentligen ha någon riktig koll på vart jag for omkring.
Nu kom en uppsättning kraftigare vågor igen och precis när jag lyckats ta mig upp kom en elak en som nästan välte omkull mig. Tur att jag inte var kvar i vattnet när den kom.Något omskakade, men välbehållna enades vi för andra gången inom loppet av några dar att vi måste vara försiktigare.
Det bjöds på mer kraftigt regn på vägen tillbaka då jag kom på att jag inte tränat på fyra dagar, längsta uppehållet sedan Kreta för 2,5 år sen. Visst hade jag gjort min beskärda del av gång i högt tempo de senaste dagarna, men inget "riktigt träningspass". Vilket förmodligen är jättebra för kroppen, men det är svårare att vila än att träna och det började klia lite för mycket.Så jag körde lite styrka på stranden i ösregnet och det var redigt kallt. Sen fick jag kämpa med våtdräkten och skölja av all utrustning i en kalldusch i det kyliga ösregnet. Svinkallt.
Sen hade vi ingenstans att förvara de blöta våtdräkter vilket resulterade i att exakt all min packning blev pisseblöt. Tillbaks in i bilen igen och vänta ut regnet. Oerhört frustrerande när man är vid en 3,5 mil lång fantastiskt vacker strand. Inte riktigt läge att sätta upp ett tält ute i ösregnet heller. Så vi sov bägge i bilen.
13/1/2011 - Strandsatta med ett gäng infödingar, trubadurafton edition
Vaknade upp med en tom biltank och började köra norrut på reserven. Det visade sig att de senaste dagarnas skyfall hade satt sin prägel på vägarna, som var avstängda åt alla håll. Åkte ner till den stora vägen för att kolla på översvämningen och kunde konstatera att väger var täckt med dryga metern vatten. Vi var fast.
Fick nys om att ett gäng frivilliga i lokalbefolkningen gjort om brandstationen till en provisorisk tillflyktsort för instängda backpackers/campare och åkte dit. Stora delar av lokalbefolkningen som var där visade sig vara volunteer firefighters och de hade ställt sin brandstation till förfogande och gjort om den till ett slags camp för oss strandade turister. En dam i området kom med nybakade scones som hon gjort och hela samhället ställde verkligen upp. De bjöd på BBQ som den lokala supermarketen hade donerat och en man hade gett sig ut i sin båt och riskerat livet för att hämta. De tillhandahöll och madrasser och andra övernattningstillbehör till de som behövde och bjöd på diverse olika tilltugg och godis. Det var verkligen beundransvärt att se hur hela byn engagerade sig för att hand om oss ca 40-50 turister. En salig blandning av åldrar med olika bakgrund.
En stor del av dessa locals var verkligen stereotypen av tasmansk lantis med skogshuggarskjorta och en halv uppsättning tänder. De hade gott om öl i kylen och alla pengar gick till insamling för presenter till hemlösa, snacka om att supa med gott samvete. Tog det ändå väldigt lugnt.
En riktigt skön gammal gubbe i 70-års åldern från Queensland med egenbrygd öl plockade fram en gitarr och började spela gamla australiensiska klassiker. Igenkänningsfaktorn i låtarna var låg, men mysfaktorn desto högre. Verkligen en upplevelse och både jag och Jonas hoppades att vägarna skulle förbli översvämmade en lång tid framöver. Vi körde en uppskattad version av bad moon rising och senare även en säregen tolkning av country roads som slutade i allsång. Riktigt skönt att se småbarnen som ställde sig upp mitt i rummet framför ögonen på alla och dansade när vi sjöng.
Det fortsatte att strömma in strandsatta campers och nya bandmedlemmar. Efter ett tag bestod bandet av tre gitarrister, en snubbe på munspel, en flöjtspelerska, diverse hemmagjorde rytminstrument och en stor skara (bl.a. innehållande mig och Jonas) på background vocals som skrålade med så gott det gick med begränsad textkunskap till publikens tilltagande intresse.
När de flesta andra gick och la sig satte jag och Jonas utanför med flöjtisten, en av gitarristerna och en snubbe till och körde vidare trubaduraftonen. Gitarristen visade sig vara riktigt duktig och jag kommer framför allt ihåg en minnesvärd tolkning av Bruce Springsteens My Hometown. Magisk afton!
14/1/2011 - Wild, drunk and free - Rampage!
Väcktes av nyheten att vägen återigen var körbar efter en natt på madrass inomhus, oj vad bra jag sov! Man var dock tvungen att ta en speciellväg för att komma ut, men vi testade ändå att ta huvudvägen och fann den i ungefär samma skick som föregående dag. Inte alls bra med tanke på att vi redan kört på reserven längre än vad som är brukligt. Bara att vända, hålla tummarna och ta en annan väg.
Vi körde på ångorna sista biten, men lyckligtvis kom vi hela vägen fram till bensinstationen. Längre söderut tog det stopp av en helt annan anledning. Moder natur spelade ut ett av vad som måste vara hennes mest sällsynta kort. Ace of spades, en joker eller vad det nu kan ha varit.
Vart tog vägen vägen? Svar: En lång bit av vägen har lyfts från sin plats och landat långt in i skogen. En helt surrealistisk åsyn. Helt sjukt att vanligt vatten (var det verkligen vanligt?) kan ha åstadkommit något sådant. 30 meter asfalt har alltså lyfts rakt upp från sin ursprungliga plats och landat intakt fullt synlig en bit in i skogen. Helt sinnessjukt.
Tydligen har vi valt att åka till Tasmanien under den överlägset sämsta sommaren i mannaminne. Något liknande har enligt delar av lokalbefolkningar som varit med ett tag och är gamla i gamet aldrig tidigare skådats. Förra året vid samma tidpunkt var det strålande sol 3 veckor i rad.
Det lilla problemet med vägen innebar en lång omväg via Launceston. Ungefär samtidigt gick våran kära inverterter/converter/laddar/makapär sönder, så vi hade behövt åka till Launceston ändå.
Ganska kul hur alla dessa små sammanträffanden (även om jag inte skulle kalla det vi just bevittnat för ett litet sammanträffande) kan leda till något så fantastiskt.
Launceston innebar iaf civilisation och täckning på mobilen igen. Hallå omvärlden! Testade att ringa upp Neil Hyland (släkting) och pratade in ett konstigt meddelande på hans telefonsvarare och strax därefter ringde han faktiskt upp! Upphämtning från flygplatsen när vi landar i Melbourne, 10 dagars gratis boende och stor BBQ med hela tjocka australiensiska släkten. Gööde! Ser verkligen fram emot det sistnämnda och få möjlighet att bekanta mig med släktingarna.
Den söndriga invertern var bara att (efter vissa turer) byta. Nu gick det plötsligt väldigt bra igen och det var ju trots allt fredag och vi befann oss i en av få tasmanska städer som är tillräckligt stora för att gå ut i. Celebrate good times c'moon
Vi gick till en irländsk pub där de hade uppe en tavla på vägen med alla som druckit minst 100 pints guiness/kilkennys (någon slags hounarable mention bord). Det är tidigt på kvällen och ganska tomt på folk. Jonas frågade en ensam snubbe om tavlan eftersom han är nyfiken på vad det är. Mannen som Jonas frågar Luke, visar sig vara riktigt skön och ska komma att sätta ett stort fett avtryck på resten av resan. Återigen alla dessa lyckosamma sammanträffanden som plötsligt förändrar ens liv dramatiskt inom loppet av några sekunder.
Förutom att vara skön som bara den så har Luke också en bankrulle utan dess like, vilket vi såklart inte hade någon aning om då. Men han går runt med en Rolex klocka av diamanter och guld värd över 200 lök och är inte det minsta försiktig om den, så visst fanns det vissa hintar för den uppmärksamme… Luke har förutom fet plånbok också ett gott och givmilt hjärta och pröjsade allt hela kvällen (ett närmast omänskligt intag av olika sorters shot, taxi, taxi igen, McDonald's o.s.v.) och lät oss sova i sitt rum på vandrarhemmet. Han hade dessförinnan dessutom ställt sin mammas hus till förfogande om vi nånsin skulle komma till Melbourne, men då hade vi ju precis fått tag i mina släktingar.
Det hela blev en legendarisk kväll där en hel del uttryck och dåliga internskämt myntades. Vi blev utkastade fyra gånger från samma ställe och Luke fixade så att vi kom in igen och managern bjöd på shots varje gång, kort och kort en legendarisk afton.Vi connectade verkligen och helt plötsligt hade den snåla backpacker-duon Jonas och Andy förvandlas till rockstar-trion wild, drunk and free (ett av dessa dåliga internskämt).
- comments