Tydligen far ett blogginlagg bara vara 65000 tecken. Sa darfor fick mitt 18 wordsidor langa Tasmanieninlagg delas upp i 2. Har kommer fortsattningen. Las och njut! Om ni orkar..

15/1/2011 - Pingvinjakt i Bicheno

Vaknade upp i Lukes rum och gick direkt till donken, oj vad gott det va med tonfiskmackor som standardmått. Vi invigde Luke i the circle of thrust, tvättade alla kläder, duschade (bästa nånsin) och åkte tillbaka mot östkusten och sandstränder igen. Målet blev Bicheno där strand så fin att det knarrade när man gick på den väntade. Det har jag aldrig upplevt förut och var helt fascinerad av detta fenomen. Enligt Jonas fanns dessutom vilda pengviner på stranden.

Vi körde vidare med BBQ vid stranden och ett lock med Tooheys (australiensisk öl). En massiv jakt på varelser utan y-kromosom (a.k.a. kvinnor) tog vid. Undertecknad var dock mest intresserad av pingviner och detta blev starten på den stora pingvin-eran. Så mycket mer än bara ett dåligt internskämt.

Luke hyrde ett fräscht rum med pool och temat för kvällen blev plötsligt Hollywood night. Kostade Luke drygt tusenlappen och kändes olidligt dumt, men Luke försäkrade att det bara var hans sätt att tacka för att han fick hänga med. Självklart ska varenda krona betalas tillbaka till Luke så småningom, även om det kommer bli svårt att få honom att ta emot det. Just nu handlar det bara att få pengarna att räcka till Cairns och stora barriärrevet och det vet Luke om. Han har en rik farsa som säljer av fastigheter som generar miljonbelopp till Luke nån gång varannan månad, så han har inga problem att ligga ute med lite pengar. Sen är det svårt när han hela tiden plockar fram plånboken, men man försöker att betala lite då och då för självkänslans skull. Snacka om vändpunkt på resan. Från snåla tonfiskätande backpackers till lyxlirande Hollywood stars.

Efter att ha bekantat oss med hotellrummet gick vi ner till puben och spelade några prestigefyllda Sverige-Australien matcher vid biljardbordet som slutade med en ärofylld svensk seger. Vi kunde också konstatera att Bicheno, sin skönhet till trots, inte var ett särskilt bra ställe att ragga upp tjejer på.

Vi satte oss på uteserveringen då det kom fram en riktigt skum gråhårig gubbe i 50-års åldern som insisterade att få köpa massa drinkar till oss. Det var ganska uppenbart att hans fru hade honom i koppel och han ville låtsas vara 20 igen. Allright, låt han leka av sig lite då tänkte vi. Det visade sig dock att killen, numera benämnd som Mr X, hade total avsaknad av social kompetens och självinsikt. Ingen bra kombination. Inom loppet av några minuter hade han berättat några fräcka, uppenbarligen osanna historier, konstaterat att han var rikast på bordet (återigen uppenbarligen osant eftersom Luke satt mitt emot) och även gjort det klart för oss att skulle det bli något damsällskap ikväll så var det upp till honom eftersom han var snyggast vid bordet.

Lite längre bort satt några infödingar som betedde sig som riktiga lantisar, hörde att de pratade om svenska tjejer och presenterade mig som svensk. Vips så bestod järngänget av fem sköna snubbar och en socialt handikappad gubbe som allesammans gick mot en fest där lokalbefolkningen ryktesvägen skulle befinna sig (puben vi satt vi var stans enda och den var tom efter vi lämnat). Festen var en insamling för en mindre lyckligt lottad kille som tappat bägge armarna. Luke gick fram och skänkte en stor summa pengar, "sorted" som han själv förmodligen skulle uttrycka det och ytterligare en möjlighet att dricka med rent samvete presenterade sig och baserat på alkoholmängden vi konsumerade under tillställningen så renderade vi nog in en hel del pengar och lämnade insamlingen som hjältar. Problemet bara att snittåldern i lokalen var 62.

Detta faktum till trots kunde Mr X stolt tillkännage att han hade samlat en hop vackra kvinnor som väntade på en dans. En kommentar som föranledde ett sällan skådat gapskratt hos resten av järngänget, varpå Mr X reste sig djupt förolämpad och lämnade bordet. Resten av oss hade en grym kväll, det var längesen jag skrattade så mycket.

Innan baren stängde passade vi på att köpa med en flaska whiskey och en flaska rom som fyndigt nog resulterade i en drickarlek som vi kallade whiskey/rum time. Vilken gick ut på att man skulle säga val av dryck och dricka rätt ur flaskan i stort sett. Festen fortsatte vid poolen utanför hotellrummet (temat var ju trots allt Hollywood night) och flyttades efter klagomål in på rummet. Undertecknad gick sedermera iväg på ett scouting mission efter en anständig fest och hittade en båtsjul liknande plats där ett gäng infödingar hade efterfest.

Där väntade en otrevlig överraskning i form utav Mr X, som uppenbarligen hittat dit och ville fortsatta vara ute och leka. Jag gick omkring med en grå peruk, anammade den tasmanska drickarkulturen och körde rum/whiskey time om vartannat. Jonas och Luke kastade in handduken, eller rättare sagt gick tillbaka och fortsatte på hotellrummet. Så jag och de två allt skummare tasmanska snubbarna vi träffat tidigare på kvällen gick iväg och körde vårat eget race och det kändes som att kvällen skulle sluta ungefär där. Då stannar en bil med kvinnlig chaufför som är ute och letar efter sin man mitt på vägen för att söka tips. Chauffören var av det blonda slaget och man kunde trots en flagnande skönhet urtida ur ansiktsdragen att hon sett ganska bra ut när det begav sig. Din man råkar inte vara en tjock, socially retarded kvarvara från 60-talet? Jojomän, Mr X heter tydligen Tom och har en blond donna till fru.

Efter alldeles för lång tid med en inkompetent förfriskad guide med total avsaknad av lokalsinne(undertecknad) som skötte navigeringen lyckades jag och frugan lokalisera festen efter att ha släppt av de andra killarna. Frugan, som dessutom visade sig vara rätt skön, tog på sin den gråhåriga peruken för att "spionera" på sin man. Kändes så skönt att gå fram till Mr X och säga "dude, I brought your wife" . Kommentaren frambringade ett ansisktuttryck som närmast kan jämföras med att ta en leksak från en 6-åring. Kände mig nöjd för kvällen och begav mig tillbaka till hotellrummet där jag fann Jonas och Luke totalt avdäckade. För första gången på ett bra tag hade jag en ängel på min vänstra axel som tipsade om att jag hade hört något om att vi skulle checka ut klockan 10 morgonen därpå- Det har säkert grabbarna koll på. Det hade de inte.

Alla tidigare dagboksinlägg är skrivna under dötid sittandes i bilen eller strandad i en fiskeby. Därför det är så långa, men resten är skrivna långt i Melbourne långt efter Tasmanien resan. Så nu är det slut på det och ni kan pusta ut där hemma.

16/1/2011 - Inga damer i Swansea

Vaknade av att städerskan kom in med budskapet att vi redan borde varit utcheckade. Vi samlade ihop grejerna och stannade till en bit från hotellet där jag gjorde en tonfiskmacka. Då kom Luke fram och räckte mig en Corona "here's breakfast* och så nivån satt.

Vi körde vidare längs med östkusten mot Swansea, som enligt vittnesmål från en full man utanför en bottleshop skulle vara fullt av damer. Väl framme i Swansea så rekade vi omgivningen snabbt och drog igång den andra spontana BBQ på två dagar nere vid stranden. Måste vara bland det absolut bästa som finns!

När maten lagt sig en annan sökte vi oss till stans enda pub och körde några SWE-AUS biljardmatcher, inväntandes den digra skaran damer som snart borde anlända. X antal biljardmatcher och noll antal damer senare kl 10 på kvällen stängde puben och vi kunde konstatera att väntan var förgäves. Vi gick vidare och utforskade stan i jakt på någon fest eller annan actionfylld tillställning. Resultat: två tända fönster. Det var vad Swansea hade att erbjuda en söndagskväll. Problemet med att sväva högt uppe i rockstar himlen med Kurt Cobain och Jimi Hendrix är att man glömmer att petitesser som veckodagar faktiskt har betydelse för vanliga döda. Jag gick ner och satte upp tältet på stranden, märkte att det var blöt och la mig i en sovsäck på marken istället.

17/1/2011 - Paddla kajak i Wineglass Bay

Luke väckte mig med frukost på sängen (eller i mitt fall sovsäcken), En skink- och ost macka och chokladmjölk. En sidnotering görs härmed att sån chokladmjölk är det bästa som finns. Har knappt köpt en enda godisbit under resan, inget chips och knappt någon skräpmat bortsett från hamburgare. Men äter man dem med bara bröd och kött som jag gör och utan pommes frites eller Cola kan det knappt klassas som skräpmat. Det jag unnar mig är en chokladmjölk då och då och oj vad det är värt det! Jag spenderade nästa timme med att prisa Luke, förklara min kärlek till honom och hur grym han är.

Nästa stopp blev Coles Bay i Freycinet national park där en av Tasmaniens tänkta höjdpunkter väntade. Wineglass Bay. Hade i en av alla små käcka broschyrer som jag snappat upp på alla turistbyråer runt om i Tassie läst att det fanns en lista över 100 saker man måste göra i Australien innan man dör. Paddla kajak i Wineglass Bay placerade sig som fyra på den listan.

Vi letade således upp ett ställe som hyrde ut kajaker och frågade om det fanns någon möjlighet att hyra varsin kajak och paddla iväg själva. Vilket det fanns, förutsett att alla var väldigt erfarna och trygga i kajaken. Efter att lite avvaktande ha fått höra att både Luke och Jonas var just sådana så försäkrade jag att även jag, i egenskap av världens mest erfarna kajaknybörjare, var minsann inte sämre. Så när vi alla tre förkunnat att vi allesammans gjort våran beskärda del av kajakpaddlande fick vi fylla i ett formulär för att intyga detta faktum och avskriva kajakuthyrningsfirman från allt tänkbart ansvar antar jag. Har nog aldrig ljugit så mycket på en och samma blankett förut, men eftersom Jonas och Luke hade kört innan så var det lugnt tänkte jag. Särskilt Luke verkade veta vad han sysslade med under den korta genomgång vi fick innan det var dags att bekänna färg ute på det böljande blå.

När vi väl var ute på vattnet visade sig att ingen av oss hade suttit i en kajak förut. Lite oroväckande, men Luke visste åtminstone hur det skulle gå till och vi andra fick ganska snart grepp om det. Vi paddlade till närmsta strand en bit bort där vi tog en paus. Skön känsla att paddla kajak måste jag säga. Bra sätt att utforska ett område.

Mannen som hyrde sin kajak precis innan oss påstod att han var från National Geographic. Nu har jag ingen aning om det verkligen var sant eller ett lamt försök att få rabatt. Men om det ligger någon form av sanningshalt i uttalandet så indikerar det att det skulle finnas en hel del vacker natur att beskåda.

Efter pausen började vi paddla tillbaka och fick kämpa hårt i turbulent vatten. Vi insåg att om vi ens skall komma i närheten av Wineglass Bay skulle det krävas lång och tuff paddling. Risken att någon skulle välta runt var långt ifrån försumbar under dessa tuffa förhållanden. Vädret var inte alls så klockrent som det varit de senaste dagarna, det blåste på rejält. Varför vi drog upp kajakerna på land och letade upp en bottleshop i närheten. När solen väl kom fram igen var det mer lockande att gassa i solen och dricka öl än att ge sig ut i kajaken. Var själv av en avvikande åsikt, men fick i demokratins sanna anda erkänna mig besegrad av återstående två tredjedelar. Vi betalade 55 AUD (nästan 400 spänn) för fem timmars kajakhyra och utnyttjade kanske en halvtimme och kom aldrig i närheten av Wineglass Bay. Lite synd enligt min mening, men hade det minst sagt ganska gött på land och var inte särskilt bekymrad över det.

Vi gick ner till puben efter ett tag och Luke beställde in varsin redig hamburgertallrik och sedan dricka för återstoden av kvällen, som spenderades på puben och sedan sovandes i bilen.

18/1/2011 - Hobarth, hallå civilisationen!

Började dagen med en lång och tidig promenad till Wineglass Bay. Den gick förvånansvärt smärtfritt. Kanske var det den vackra naturen, kanske ett ögonblick av sinnesförvirring, men promenaden kändes faktiskt uppfriskande, nästintill behaglig. Uppförsbacke, högt tempo, avsaknad av vatten och bakfylla till trots.

Belöningen för våra ansträngningar lär inte vänta på sig. Den vackraste platsen jag sett under mina 21 jordsnurr! Men ack så kallt vattnet var. Efter promenaden så körde Jonas och Luke en beprövad hamburgertallrik av samma modell som dagen innan. Jag drog avundsjuk i mig en burk tonfisk med ketchup i ett försök att inte utnyttja Lukes plånbok allt för mycket.

Sen bar det av mot Tasmaniens huvudstad Hobarth och jag körde igång med två sexpack Bundie's och överblivna varma öl från tidigare. Kan berätta för den oinvigde är Bundaberg (rom) och Cola. Det var Luke som introducerade mig för det (tydligen väldigt australienskt) och trots att jag inte brukar dricka annat än öl så har jag fastnat lite för det. Det visade sig sedan vara väldigt dyrt när inte Lukes plånbok fanns till hands längre, men det är en annan historia.

När vi åkte söderut slog det mig återigen vilket blandat och vackert landskap det är i Tasmanien och vilka snabba vändningar det tar. Ena stunden är man i Grekland med vita sandstränder, sen plötsligt är man i alperna med snötäckta berg för att i nästa stund befinna sig i ett franskt vindistrikt med vidsträckta ängar och charmiga små vingårdar om vartannat. Vi stannade föresten på en vingård och smakade på lite olika varianter innan Luke köpte med sig en falska i förebyggande syfte. Trodde man skulle få gå och känna på druvorna och insupa atmosfären under en vinprovning och blev lite smått besviken. Men jag antar att det inte hade varit särskilt förtjänstfullt och haft så positiv inverkan på vinkvalitén.

Efter en stunds ytterligare körning behövde två tredjedalar av den legendariska trion ta en powernap, men undertecknad körde vidare och han dessutom med att författa merparten av alla långa inlägg från Tasmanien resan, sådär lagom rund under fötterna. Där har ni en av förklaringarna till den stundtals svävande texten. Fick kämpa en del när jag senare skulle tyda den "mormors skrivstil liknande" snudd på oläsliga texten och bena ut vad som stod mellan raderna i denna orige av svensk-engelska pragmatiska uttryck som skulle föreställa dagboksinlägg.

När vi kom fram till Melbourne satte vi oss på Hungry Jacks (Burger King heter så i Australien) och jag gjorde ett tappert försök att betala tillbaka Luke. Gav honom 100 dollar som han motvilligt accepterade och hann även med att sprida lite glädje i sedelform över Jonas. Det visade sig dock vara lönlöst eftersom pengarna hamnade direkt i drickakassan och var slut inom loppet av de första rundorna innan första baren ens var avverkad.

Vi parkerade bilen och tog in på ett hotell och jag glömde kvar kameran i bilen = inga bilder från Hobarth. Jag fick mig en välbehövlig vilopaus på hotellrummet innan det var dags att ge sig ut i natten. Hobarth hade desto mer att erbjuda än de lantisställen längs östkusten som vi bekantat oss med de senaste dagarna. En hård kväll och när vi kom tillbaka till hotellrummet fick receptionen visa prov på att de var väldigt service-minded då Luke och Jonas prompt skulle ha varsin pizza klockan 4 på morgonen. Jag var så sugen (just det ja, jag äter pizza numera), men avböjde återigen för att inte snylta för mycket på Luke. Fick smaka på en slice ändå. Fråga mig inte vad det lilla stuntet (och alla andra för den delen) kan ha kostat Luke. Men det verkade inte bekymra honom det minsta.

19/1/2011 - Pingis, festival och Hobarth i sitt esse

Började dagen med att gå ner till stråket där alla pubar ligger och Luke introducerade mig för tequila breakfast. Tequila och juice helt enkelt. Förvånansvärt gott och nivån var återigen satt. Briljant oplanerade som alltid så hade vi tajmat in en festival, Mona Foma, som ägde rum i stadens centrum. Line-up:en bestod av enbart alternativa rockband den här kvällen. Så Luke fixade biljetter och kort därefter hämtade vi upp Jonas från hotellrummet och gick runt bland pubarna i närheten och laddade. Första banden vi såg bestod av medlemmar från gamla aussie bandet Midnight Oil (Beds are burning) plus någon ny förmåga. De lirade surfmusik och man såg verkligen att bandet njöt på scen och de bjöd på en bra show.

Nästa band som lirade var också bra, men jag hade vid det här laget insett att fanns pingisbord längre bak bland publiken. Första gången jag testade pingis under the influence, oerhört frustrerade, om än kul och jag vägrade släppa racket. Motståndare kom och gick, men en sak var säker, att jag stod där ivrigt svingades på andra sidan bordet. Under så lång tid att jag tappade bort Jonas och Luke. Som tur var hade vi träffat en skön snubbe i 40-års åldern tidigare under kvällen med som jag hängde med tillsvidare.

Lyckades stråla samman med Jonas och Luke lite senare. Efter ett tag stötte vi på ett väghinder i form av en dräggfull herre som sprattlade omkring. Jag stannade ett tag och försökte hjälpa den för mig okände mannen, som tackade på sitt eget speciella vis genom att börja skrika och försöka pissa på mig. Borta var då Jonas och Luke och jag begav mig ensam hemåt i jakt på McDonalds/Hungry Jacks. Fann ett gäng stenade tasmanier, varav en av dem låg medvetslös på marken och drägglade. Blev inbjuden till en LSD-fest en halvtimmes körning längre bort och det var trots allt den minst påverkade som skulle köra. Efter noga övervägande (naej) tackade jag nej, men de fick lov att visa mig till ett ställe som hade öppet och serverade fyllekäk (till fots såklart). Finns pizza-slices i regnbågens alla färger. Eftersom pizza ännu var ett relativt nytt fenomen för mig beslöt jag mig för att gå lös och testa alla möjliga olika sorter, merparten av dessa hade jag inte ens kunnat titta på innan jag åkte hemifrån. Men gott var det (de mesta iaf) och jag lyckades ta mig hem helskinnad.

20/1/2011 - Champagnepimplande på en bean bag i solen och ett värdigt avsked från Tasmanien.

Festivalen höll fortfarande på dagen därpå. Så jag, Luke, Jonas och en bartender från kvällen innan, Caitlin, gick ner till festival området. Det var lite lugnare mer avskalat och akustiskt som stod på programmet dagen till ära. Vilket passades alldeles utmärkt eftersom jag slagats av insikten att jag skulle träffa mina släktingar senare på kvällen och allt det här sinnessjuka festandet skulle få ett abrupt slut. Jag skulle bli tvungen att vakna upp och komma ner på jorden igen.

Vi satte oss ner på en beanbag i solen och gottade oss till tonerna av diverse okända, men alltjämt duktiga, gitarrister. Luke beställde in champagneflaska efter flaska och det jag jobbigt att hålla sig i skinnet. Men jag lyckades och smuttade bara lite för känslan skull.

Jonas och Luke blev utkastade från festivalområdet för att de var blöta (?!) efter att ha tagit ett dopp i närheten. Caitlin skulle jobba, men vi lyckades övertala henne att skippa det och hänga med oss istället. Glömde nämna att vi varit hemma hos Caitlin tidigare och hämtat en gitarr. Så nu fortsatte vi i liknande stil, fast i parkerna utanför festivalområdet istället och med hobbygitarrister som stod för underhållningen. Efter en stunds parkhängande åkte vi hem till Caitlin där vi duschade och fräschade upp oss inför avfärd mot Melbourne fortfarande lite i chocktillstånd efter den surrealistiska upplevelse som var Tasmanien.

Vet att jag skriver en hel del olämpliga och barnsliga grejer. Lite i terapeutiskt syfte för att vädra tankar och statuera ett exempel att det här är en resedagbok och ingen blogg. Men framför allt för att det kommer va kul att läsa det här när man ligger gammal och grånad på dödsbädden. Jag har ett filter (har gjort en hel del grejer som ni förmodligen inte vill läsa om och ingen nånsin kommer få reda på) och jag är medveten om att det filtret borde vara strävare och mer finkänsligt, men det skiter jag i. Sätter mitt hopp till att de senaste inläggen varit så svårlästa och långa att inga orkar ploga igenom hela och får ta del av de olämpliga uttalandena.

Another thing i should mention är att jag stundtals blandar engelska och svenska ganska fritt och växlar lite konstigt däremellan. Inte för att jag vill leka grym på något sätt. Utan för att jag pratar nästan uteslutande engelska även med Jonas om det går, av respekt för Luke och omgivningen. Många av inläggen är författade under the influence, vilket ytterligare spär på och renderar en del skumma engelska instick. Sen så är det så att some expressions doesn't translate very well, och det är också ett sätta att träna engelskan. Från en början skrev jag mest för att nära och kära skulle kunna följa mina äventyr, men de senaste har jag börjat skriva allt mer för mig själv och just nu känns det rätt att skriva ner tankarna rakt av i ett slags dagboksformat och det är därför formuleringen blir som den blir.

Borde också påpeka att jag använder många pretentiösa ordval. Det är för att jag gillar att skriva så, och ska jag lägga ner så mycket tid på det här, then I might as well just enjoy myself while doing so. Nummer ett: det är roligare att skriva då, nummer två: det blir förhoppningsvis roligare att läsa. Nummer 3: Bra sätt att hålla svenskan i trim. Riktigt coolt att engelskan kommer så naturligt by the way (Har gått tillbaks och översatt om en hel del stycken där det var för mycket engelska och bara verkade drygt i efterhand).

Det mesta av det här är skrivet för hand under Tasmanien resan, det vill säga för en dryg månad sen. Men det var såna otroliga mängder text att det har dröjt innan jag kunnat föra över det till datorn och jag har haft ganska fullt upp med annat. Har fått ändra en del i efterhand eftersom en del material var för skumt för att publicera, men har försökt behålla det intakt så när som på en del fyllehistorier. Så här har ni nu en sammanfattning av Tasmanien resan som blev 18 sidor långt i ett worddokument. Kan dock sammanfatta vistelsen lite kortare än så. Det va satans roligt helt enkelt, framför allt den sista veckan. Luke gav resan en helt ny dimension och jag kommer aldrig glömma den här tiden.