Det blev 10 dagar i Australiens nästa största stad. En del intriger, strul och dålig tennislycka. Men trots allt 10 goa dagar. Gillar verkligen Melbourne, känns mer som en australiensisk stad i jämförelse med Sydney, som är mer en hektisk internationell storstad. Så här i efterhand hade jag gärna haft några dagar till i Melborne på Sydneys bekostnad. Sånt är ju alltid lätt att säga med facit i hand, men det jag försöker säga är hur som helst att jag är nöjd med vistelsen i Melbourne.

Vi bodde hos mina släktingar under hela tiden vi var i Melborne i en liten förort i utkanten av Melbourne som heter Templestowe. Släktingarna, Neil och Joanna, skämde verkligen bort oss med god mat och boende som med backpacker ögon sett får klassas som rena lyxen. En egen komfortabel säng att sova i, bara en sån sak! Vi hade faktiskt en hel avskild del av huset för oss själva relativt ostörda med badrum och varsitt rum. Riktigt skönt att få äta ordentligt med hemmalagade måltider, riktiga frukostar och ett uppehälle som något så när kan liknas vid ett hem.

Neil är en av de snällaste och mest omtänksamma människor jag någonsin träffats och vi kom väldigt bra överens. Joanna å andra sidan var stundtals väldigt otrevlig, hon var hemma hela veckodagarna och tycktes stundtals långt ifrån tillfreds med det faktum att Neils avlägsna släkting från andra sidan världen kommit för att utnyttja deras gästfrihet. Sen va hon i.o.f. stundom väldigt otrevlig mot stackars Neil också, så det kanske bara var hennes sätt att vara.

Jonas var sjuk de första 5-6 dagarna och låg inne för att vila. Detta retade upp Joanna något så fruktansvärt eftersom hon tyckte att Jonas borde göra något åt det istället för att bara ligga där och det var mig hon vände sig till för att klaga och tjata. Detta var början till våran batalj gentemot Joanna och det gick så långt att vi kände att vi måste flytta ut ett tag. Vi hade fått ett erbjudande från Lukes mamma, som mer än gärna ville träffa oss, att vi kunde bo där ett tag. Eftersom Luke var spårlöst försvunnen ett tag blev dock så aldrig fallet, så vi hade ingen annanstans att ta vägen. Skulle egentligen bott några dagar hos Neil och Joannas son, Nick, en ungkarl i 30-års åldern som bor i centrala Melbourne. Tyvärr var han för upptagen, vilket var väldigt synd eftersom det i praktiken innebar att vi bodde lite för länge hos Neil och Jo, ville ju att vårat besök skulle vara en trevlig visit och inte att de skulle känna att vi utnyttjade dem och snyltade. Vilket verkligen inte var vår intention även om det nästan kändes så i slutet vilket var väldigt olyckligt.

Med Jonas liggandes hemma sjuk så fick jag åka in till stan själv de första dagarna för att hitta på saker. Som tur var Sebastian Palmgren och hans kompis i stan för att kolla på tennisen och Luke hade också hängt med till Melbourne, så särskilt ensam var jag ändå inte trots allt. Annars spenderade vi mycket tid med Neil och Joanna, hädanefter omnämnda som familjen Hyland, i början. Vi gjorde bl.a. en trevlig utflykt till St Kilda. Melbournes lite dassigare variant av Bondi. Neil bjöd på pommes frites och vi såg svarta svanar (de är ju vita i resten av världen) och som grädden på moset fick jag äntligen se efterlängtade pingviner! Självklart strejkade kameran så att detta ögonblick aldrig förevigades, men minnesbilden kan ingen ta ifrån mig! Jag och Jonas hann även med varsin glass som tillsammans kostade nästan 100 spänn, vilket föranleddes av att min var ett riktigt monster till glass. Första glassen på hela resan, det är något jag verkligen förknippar med sommar och semester, så skönt att få det ur systemet.

Annars så slutade dagarna som vi spenderade med familjen Hyland framför tv:n efter en trevlig middag och några glas öl och vin. Vilket ju är fullt förståligt med tanke på att både Neil och Joanna närmar sig pensionsåldern. Men med så kort tid i Melbourne vill man ju inte spendera kvällarna framför televisionsapparaten. Man vill ut och känna pulsen på staden och uppleva vad den har att erbjuda.

De första dagarna var trots allt väldigt trevliga, väldigt kul att få lära känna sina släktingar på andra sidan världen och upprätthålla familjebanden som tidigare generationer kämpat så hårt för att knyta. Det var bara det att vi hamnade i en prekär sits när Joanna tyckte att vi snyltade och Neil sa åt oss att strunta i henne och känna oss som hemma. Satt man ute på baksidan när Neil kom hem från jobbet kunde man räkna med att han inom kort kom ut med chips, några öl och diverse andra gottigheter som sin uppenbara ovana i köket till trots lyckades skrapa fram.

Nu till själva orsaken att vi åkte till Melbourne. Tennisen!
Söderlings snöpliga sorti kan väl knappast ha undgått någon. Men jag fick åtminstone se en match med unge herr Robin, mer om den lite senare. Vi missade första två omgångarna eftersom vi då ännu inte anlänt till Melbourne, men lagom till tredje rundan var vi på plats. Systemet arrangörerna använde sig av var utformat så att spelschemat inte släpptes förrän kvällen innan, så även om man visste vilken dag Robin skulle spela på så kunde man inte veta vilken tid eller arena. 3 olika möjliga spelarenor, ett dagspass och ett kvällspass ger en chans på sex att få rätt biljetter om man vill chansa och köpa i förhand. Eftersom tredje omgången spelades på en lördag och trycket på biljetter därför var hårt så var 5 av dessa 6 "pass" slutsålda. Så jag bestämde mig för att invänta lottningen och se om Söderling hamnade på de icke utsålda. Det gjorde han inte utan jag stämde träff med Palmgren och hans kompis Rasmus för att kolla på matchen på storbildsskärmen inne i stans. Där valde de besynnerligt nog att visa en B-betonad damtennismatch utan ljud. Det hela slutade med att vi missade första set och hamnade på ett lokalt hak för att se resten av matchen. Vi lämnade dock belåtna eftersom Söderling spel lovade gott inför den fortsatte turneringen och utlovade framtida stordåd.

Valde kyligt nog att invänta det färdiga spelschemat inför fjärde omgången också och fick tag på biljetter till Söderling vs okänd Ukrainare rankad 50 i världen och Andy Murray vs Jürgen Menzel, tysk rankad 13 i världen, på Rod Laver Arena. Huvudarenan. Eftersom Söderling efter att ha enkelt ha seglat hem matchen skulle få möta vinnaren mellan Murray och Jürgen så var det som gjort för en strålande dag i tennisens tecken och jag såg verkligen fram emot min debut i Grand Slam sammanhang och högklassig livetennis över lag. Sebbe och Rasmus var inte lika kyliga utan hade köpt biljetter i förhand till fel arena, Luke var spårlöst försvunnen och Jonas var sjuk. Så jag fick gå ensam vilket kändes lagom lamt. Men att det skulle vara fullt med svenskar på plats visste jag sedan tidigare besök utanför arenan och jag hamnade dessutom bredvid två svenskar som jag pratade med under hela matchen. Så särskilt ensam kände jag mig aldrig. Publiken var som en enda stor familj, man var som en del av något större. Det kändes verkligen att stora delar åkt väldigt långt för att se matchen och det var otroligt mycket på spel. Ändå så var det… tyst

Tydligen så applåderar man bara i tennis om någon gör något bra och aldrig åt misstag. För en fotbolls suporter som är van vid ramsor och hålligång kändes det väldigt konstigt och gav en något surrealistisk inramning. Man var ju på palts i Australien Open och ville skrika ut alla känslor, men det var tydligen inte lämpligt. Det var nästintill fullsatt och bra tryck när det bjöd till, men publiken var väldigt "artig" och ställde man sig upp och skrek så fick man en del arga blickar. Det struntade man (tillsammans med många andra) så klart i när matchen stod och vägde som mest. Vett och etikett hämmade nog trots allt en del och drog ner stämningen. Det märktes framför allt varje gång någon utnyttjade en challenge och allas blickar vände sig mot hawk-eye på storbildsskärmen. Då var det tydligen tillåtet att visa känslor och folk började köra "raketen" och klappa. Men när det var en spännande och viktig boll i spel var det knäpptyst, även efteråt om avgörandet visade sig bli ett uppenbart misstag från någon av parterna, vilket ju ofta är fallet. Märkligt. En lite annorlunda supporterkultur än man är van vid.

Nu till själva matchen.Ukrainaren Robin mötte satte knappt en serv på hela första set, som Robban enkelt sprang hem med 6-1. Nästan så att man önskade lite mer spänning. "Be careful what you wish for, 'cause you just might get it all" för att citera Chris Daughtry.

Andra och tredje sett var Ukrainaren som förbytt och publiken bjöds på en helt annan matchbild. Båda satte runt 60 % av sina första servar och ändå var det spel om varje boll. Knappt ett enda servess och ideligen långa bolldueller, väldigt underhållande att kolla på. Tyvärr vann Ukrainaren merparten av dessa långa dueller, verkade som han hade något konstigt övertag på Söderling och styrde hela tiden. Precis som man är van att se Robin göra. Framför allt så tog Ukrainaren varenda serv, oavsett hur hårt Robin smaskade på. Har aldrig sett på maken till servreturer.Det gick att ta på frustrationen hela vägen upp till övre läktarrad (jag satt någonstans i mitten). Folk började inse att Robin faktiskt riskerade att förlora och ställde sig upp och skrek lite här och var

Fjärde set var det återigen som att se en helt annan match. Robin (lyft av publiken vill jag så klart gärna tro) spelade fantastiskt ett tag och tog hem fyra raka game. Jag trodde det skulle bli en sån där klassisk upphämtning och var överlycklig över att få se just denna matchen. Sen hände något väldigt konstigt, det var som Söderling plötsligt och utan anledningen började ge upp i Ukrainarens serv. Mannen med fel blå-gul flagga kunde enkelt serva hem alla sina game rent. Robin servade ändå hem setet och hade 1-2 underläge och egen serve i sista set. Sen brast det helt och han slutade plötsligt själv att serva. Första servarna hade tidigare legat stadigt en bit över 200, uppemot 221 som mest ett flertal gånger. Nu var han nere på under 140. Undertecknad, som inte ens har någon första serv, testade speed serving efteråt och kom upp i 132. Det säger en del om hur lamt det såg ut när Robin servade. Trots att han servade så löst började han dessutom plötsligt göra massa dubbelfel. Det såg väldigt konstigt ut och personligen var jag övertygar om att han var skadad. Det som gjorde en lite konfunderad vara bara det att ibland drog han på lite och servade en bit över 200.

Robin, som ju är känd för sitt heta temperament, blev inte ens arg när han förlorade poäng efter poäng p.g.a. sitt lama agerande och slutet av matchen var bara en enda lång ångestladdad pina för egen del. Robin vann ju för-turneringen i Brisbane och påstod sig själv vara i sitt livs form innan turneringen. Jag hade redan funderat på hur jag skulle köpa biljetter till kvarten mot Murray och den uppkommande redan slutsålda semin mot Nadal. Vad var det som gick så fel?

Kollade på halva matchen mellan Murray och Menzel men hade svårt att uppskatta den vackra tennis som bjöds. Efteråt gick jag ut till utomhusplanerna, kollade på lite stönande damtennis och köpte mig en souvenir i form av en Australian Open keps. Tennisturneringen i sig dog för mig med Söderling och efter jag lämnat matchområdet såg jag knappt en minut till av någon av de uppkommande matcherna. Har fortfarande i skrivandes stund, 2 månader senare, inte kommit över förlusten och alla fantastiska matcher och upplevelser jag gick miste om i.o.m. Söderlings kollaps.

Jag hann med en utekväll med Luke i början av Melbourne vistelsen innan hann försvann iväg och campade med någon donna som han träffade under kvällen och därmed isolerade sig totalt från omvärlden tråkigt nog. Luke, som ju i.o.m. att hans mor bor i stan är hyfsat bevandrad med Melbourne, tog med mig till en lyxig resturanggata som heter Hardware Lane. Tydligen så hänger alla kändisar där även om vi inte fick syn på någon sådan. Baserat på intrycket av restaurangen vi hamnat på kan jag dock första att celebriteterna vänder sig dit. Ville egentligen inte äta på Lukes bekostnad, men efter påtryckningar så beställde jag in en antipasto med champinjoner, oliver och ett gäng andra oidentifierbara ingredienser som jag tidigare aldrig skulle drömma att smaka på. Insåg nog inte riktigt vad jag gav mig in på när jag beställde den av egen fri vilja förrän maten kom, men det gick ner även om jag inte kan påstå att det var så värst jättegott. Kändes dumt att Luke pröjsade för både mat och all dryck så när vi kom till nästa bar så började jag friskt beställa in massa grejer. Slutade såklart med ett hål i plånboken och att Luke ändå överglänste mig ordentligt på den fronten.

Några upptäcktsfärder av Melbourne nattetid blev det även tillsammans med Seb och Rallan som förde mig till Prahran. En liten förort till Melbourne där de hade sin bas. Problemet med Melbournes uteliv är bara att sista bussen hem tillbaka till Templestowe gick kvart över tolv och det blir svinkallt på nätterna i Melbourne. 40 gradiga temperaturer på dan kan förvandlas till skrämmande låga ensiffriga temperaturer om natten p.g.a. läge och diverse metro- och hydrologiska faktorer som inte jag förstår mig på. Men det är i högsta grad någonting att ta i beaktning eftersom det innebär ett antal timmar att döda ensam i kylan nattetid i väntan på första morgonbussen, som gick kvart över 7 på helgerna och runt halv sex på vardagar. Som tur kunde jag sova på Sebbe och Rasmus vandrarhem eftersom de hade några lediga sängar på sitt rum.

Minns framför allt en natt när jag vaknade upp med en chockartad pisse-nödig attack mitt i natten. Jag ställde dörren på glänt och smög ut för att göra det jag skulle. Problemet var bara att jag i mitt nyvakna paniktillstånd inte tagit notis om något rumsnummer eller var rummet kan tänkas vara beläget.Började försiktigt kika in i alla rum vars dörrar stod på glänt, men insåg snabbt att om någon såg mig göra detta så skulle det bli väldigt svårt att förklara vad jag höll på med. Så jag sökte skydd för natten i ett städskrubbs-aktigt utrymme. Morgonen därpå tog jag mig snabbt ut ur min Harry Potter liknande tillvaro precis innan städerskan kom för att hämta lakan, letade rätt på rummet, tog mitt pick och pack och begav förnöjt ut i den kalla morgonluften.

När Jonas varit hos doktorn och äntligen frisknat till fick även vi två en ordenlig utekväll i Melbourne tillsammans. Vi lyckades lokalisera en rockpub som låg på en gata som heter ACDC Lane. Hyfsat rock n roll och som gjort för oss. Precis som jag nämnt i tidigare inlägg så tar rockstars inte hänsyn till världsliga ting som veckodagar och vi blev därför grymt besvikna och förvånade när det visade sig att vi kommit dit på en torsdagskväll, vilket var den enda afton i veckan som rockklubben förvandlades till en reagge-club. Var fortfarande ett ganska schysst ställe ändå, men alldeles för dyrt för att spendera en hel kväll på. Så vi hittade istället ett ställe med två riktiga duktiga trubadurgitarrister, avverkade ytterligare ett antal pubar, gjorde ett nattligt besök på donken i väntan på morgonbussen och det var väl i stora drag händelseförloppet för kvällen.

En höjdpunkt i Melbourne var släktträffen som Neil och Joanna ordnat för mig så att jag skulle kunna få träffa hela familjen Hyland. Gästlistan bestod av Neils bror och syster med respektive, samt Neils mamma. Ett lagom antal gäster om du frågar mig och en mycket trevlig och lyckad BBQ. Ålderdamen i sällskapet var den 86 år gamla och oförtjänt pigga Jean Hyland (Neils mamma). Jean har fortfarande brevkontakt med min mormor och delvis även med min kusin och hon var så glad att få träffa mig. Verkligen en förtjusande dam. Halv skotte och halv svensk som hon är, berättade hon att doktorn förgäves försökt få henne att sluta dricka whiskey (vilket var det enda hon drack), varpå Jean replikerat att om hon klarat sig så länge drickandes whiskey fanns det väl ingen anledning att sluta nu. Fick t.o.m. dansa med Jean, även om det nästan kändes för mycket. Neils bror, Brian, erbjöd sig att agera taxi och lokal guide med sin firmabil om vi ville åka någonstans. Något som vi med glädje accepterade och detta mynnade senare ut i en utflykt som jag, Jonas, Neil och Brian gjorde. Utflykten var till ett område utanför Melbourne som var världens näst mest drabbade område av skogsbränder i hela världen. Brian jobbade tidigare som volunteer fire fighter i området. Fick även chans att träffa på Brians son Pete under utflykten, en rugbyspelande bjässe som jag snabbt fattade tycke för. Fick dessutom numret till den tredje brodern Hyland, Geoff, som bor i Sydney och jag åt lunch tillsammans med honom när jag kom tillbaka till Sydney (mer om det i ett senare inlägg). Efter den lyckade släktträffen gick jag på en avspänd promenad tillsammans med Neil och Joanna och plötsligt så kändes behovet av att flytta ut inte lika akut längre.

Några mer detaljer som kan vara värda att nämna.Jag tappade min plånbok på en buss i Melbourne. Något som innebar mycket strul och överbeskyddande som Neil och Joanna är så engagerade sig de mycket i sökandet efter plånboken. Jag hade redan greppat efter varje halmstrå, accepterat förlusten och utarbetat en plan hur jag skulle få tillbaka alla kort jag tappade. Men de fortsatte i flera dar hängivet sökandet och gjorde det hela till lite av ett projekt. Jag hade bägge mina kort i plånboken, samt mitt körkort och ett busskort. Allt det är löst nu, men det innebär mycket onödigt extrajobb för alla involverade och gjorde läget mellan mig, Jonas och Joanna ännu mer spänt, t.o.m. Neil blev irriterad.

Jonas gjorde en tatuering i Melbourne. Sådär lagom spontant. Han hade bestämt sig för ett skepp och en banderoll, gick in i en tatueringsstudio och fick tid 10 minuter senare. Nu återstod bara att komma på vad det skall stå i banderoll på detta konstverk som kroppen skulle besmyckas med och förknippas med för resten av livet. Tio minuters betänketid visade sig dock vara fullgott. Jag kom med Livin' Free som ett förslag och dessa bevingade ord kommer aldrig försvinna från Jonas arm. Medan Jonas tatuerade sig gick jag, Seb och Raz och bokade in hyrbil eftersom vi beslutat att göra great ocean road tillsammans. Det får bli ett separat inlägg även om texten kommer flyta samman och överlappa en del med detta inlägget. Detta inlägget blev hiskeligt långt även detta, så vi får nog bryta här. Fortsättning följer i nästa inlägg om Great Ocean Road. Ha det så bra gott folk och må så gott där hemma!