Söndag.

Den här dagen var ännu värre att stiga upp på, jag var inte alls sugen på det som stod framför mig (bussresor, hitta rätt, prata med folk jag inte känner på ett språk som jag inte behärskar och sedan förklara mig inför israeliska gränspolisen). Upp gick jag i alla fall, packade mina saker och åt frukost. Killen i receptionen verkade lite besviken över att jag skulle åka redan men han tog betalt (ca 300 kr för 2 nätter) och skrev ner vart jag skulle på arabiska till mig. Jag checkade ut och såg till att få tag på en taxi till norra busstationen. Mannen pratade inte engelska så jag fick användning för både min arabiska och min lapp. Medan vi åkte blev jag lite paranoid över om han förstått att jag ville ta bussen till Irbid, inte åka taxi hela vägen. Jag såg också taxametern ticka iväg och stod, vad jag kunde se, till slut på 1500. Min oro var obefogad för han körde mig hela vägen till rätt buss och tog 2 JD för det. Helt okej. Jag steg på bussen som var full med män (it's a mans world) och satte mig ensam på ett dubbelsäte. En man steg på och var på väg att sätta sig bredvid mig men då kom en kvinna och satte sig bredvid mig istället. För inte ens på bussen ska man beblanda män och kvinnor mer än nödvändigt. Kvinnan presenterade sig som Umm Ahmad och bjöd, efter att ha frågat lite om mig, in mig till sig att stanna över natten om jag ville. "Tack" sa jag, "men jag måste till Jerusalem".

På busstationen i Irbid räckte det med att se förvirrad ut i en halv minut innan en kille frågade mig vart jag skulle. Sheikh Hussein Border, pratar du engelska? Nej, ingen engelska. Så han gick runt med mig hack i häl, frågade folk saker, frågade mig saker på arabiska, ringde upp en engelsktalande vän så jag kunde förklara vart jag skulle. Han satte mig på en buss och jag frågade folket om den gick till Sheikh Hussein varpå de nickade. Sedan tog han av mig från bussen igen och ringde upp några fler för att prata med mig. Slutligen hittade vi en buss och jag frågade varannan minut och Sheikh Hussein, inte för att jag är ointelligent utan för att visa att jag har koll. Han betalade för bussen, frågade om mitt telefonnummer (som jag inte kan i huvudet), gav mig hans nummer och försökte på alla sätt att kommunicera med mig. Det visade sig att han var polis, åtminstone hade han en påse med poliskläder med sig, vilket kändes någorlunda betryggande. Vi åkte en kort sträcka med den bussen och sedan steg vi av vid en annan busshållplats (som mycket väl skulle kunnat vara samma som vi steg på vid). Där hittade han mig en annan buss och faktiskt en annan polis (de var förstås inte i tjänst) som tog över. Han pratade lika lite engelska och var lika intresserad av att veta huruvida jag var gift, hade telefonnummer, e-mail och om jag, eftersom jag var gift, hade barn. Han sa, vad jag förstod på arabiska, att jag skulle ringa honom om jag kom till Jordanien igen. Absolut, sa jag. Han betalade bussen och jag fortsatte min taktik med att fråga och fråga om hur långt det var kvar (tydligen jobbade han vid gränsen), om han skulle till Israel, varför han inte pratade engelska och så vidare. Som ensam tjej är går man aldrig riktigt säker men jag hade mina planer på hur jag skulle gå tillväga ifall någon av dem hade blivit besvärliga. Man får inte vara rädd för att ställa till med en scen, kanske ringa upp någon av killarna här och be dem förklara vad som skulle hända med honom om han så rörde ett hårstrå på mitt huvud. Lyckligtvis behövdes inget sådant och han såg faktiskt till att ta mig till gränsen, eskortera mig till säkerhetskontrollen och passkontrollen och sedan visa mig in till Israel. Jag fick några stämplar för utresa ur Jordanien och jag tänkte "man vet aldrig, ni kanske ser mig väldigt snart igen…"

I väl ute ur Jordanien tog jag en buss genom Ingenmansland för 1 JD. På bussen satt en brittisk kvinna som jag pratade lite med. Hon undrade om det är besvärligt att resa på egen hand och jag försäkrade henne om att det faktiskt är lättare än man kan tro eftersom folk här tar hand om en. Vi kom fram till den Israeliska gränspolisen och gick in i en byggnad fylld med folk som köade. Vi (från bussen) ställde oss sist och det tog kanske 5 minuter, sedan kom en Israelisk vakt och började ställa frågor. Hon bad att få se våra pass och frågade vad vi hade för inbördes relation. Vi åkte samma buss hit, sa någon. Hon tog med sig några och sa åt mig och kvinnan från bussen att hon skulle hämta oss sen. "Bra" sa kvinnan, "det verkar som att vi kommer få gå före i kön". Min uppfattning vad något annorlunda, jag trodde att eftersom vi reste själva, och resten av folket såg ut att tillhöra en större grupp, så kommer vi nu få varsitt långt förhör. Men jag hoppades naturligtvis på att det inte var så. Kvinnan kom tillbaka, hämtade den brittiska kvinnan och efter 5 kom hon tillbaks och började ställa frågor till mig. - What's your purpose in Israel?
- Huh?
- What are you doing here?
- Oh, tourism of course.
- But you've already been here for a month.
- Yes, I've been lazy.
- Whats your occupation?
- I'm a student.
- So how can you afford to be here for 2 months?
- My parents are paying (säger jag och rodnar)

Det accepteras och efter att ha visat att jag åker tillbaks den 10:e december låter hon mig passera säkerhetskontrollen. Där vill man kolla i min väska och de frågar om någon bett mig ta med något till Israel. Huh? HAR NÅGON BETT DIG ATT TA MED DIG NÅGOT IN I ISRAEL? HAR DU PACKAT DIN VÄSKA SJÄLV? Nej och ja det har jag. Det går bra och jag går till stället som nog skrämmer mig mest, det lilla båset där jag förhoppningsvis ska få en stämpel. Tjejen är blonderad och ser ganska tuff ut. Jag gör som jag planerat och som jag lärt mig av de trevliga människorna i Palestina, jag frågar hur det är med henne. Icebreaker.
Det är ok säger hon och frågar hur det är med mig. Bra bra…

Sen kommer ungefär samma frågor som innan; Vad gör du i Israel? Vad är din fars namn? Vart ska du resa i Israel? Mina svar belönas med ett tre månaders visum och jag är oerhört nöjd. Så nöjd att jag inte bryr mig om att bråka med taxichauffören som vill ta 100 kr för att köra mig till Bet Shean, 10 minuter bort. Eller, jag försöker lite, frågar om jag kan betala med Dinarer men eftersom jag inte är exakt säker på kursen blir jag rädd att det är en förlustaffär att ge honom 10 JD. Så jag betalar i Shekel och stiger av vid busstationen. Där står en kille i shorts och Kippah och som jag frågar om buss till Jerusalem. Vänta 1 minut säger han och ställer sig vid vägkanten med utsträckt hand. Jag väntar i 10 minuter men han lyckas inte stanna någon bil. En tjej som gör militärtjänst kommer och jag frågar henne om buss till Jerusalem. Jag tror vi precis missade den, sa hon. Nästa kommer om två timmar. Toppen, tänker jag, jag må vara på rätt sida om gränsen med en fin stämpel i mitt pass men ska jag verkligen sitta här i två timmar? Kanske äta en dyr och inte så god falafel från restaurangen i närheten? Nej tack. Jag frågade om det verkligen var 2 h till nästa buss och sen frågade jag om hon visste var man kunde fylla på sitt mobilkort med pengar. Kanske i shoppingcentret. Jag gick dit och hittade en affär som såg ut att sälja telefoner och kort med den operatör jag har. Mannen som jobbade där pratade i telefon och var ganska nonchalant. När han var klar försökte jag förmedla att jag ville fylla på cellcom-kortet och pekade på min telefon. Han bara tittade på mig, gick ut ur affären och jag följde efter. Sen ringde hans telefon och han gick tillbaks in och satte sig vid skrivbordet och fortsatte prata. Jag blev sur och gick min väg, så viktigt var det inte. När jag kom tillbaks till hållplatsen var ingen där. Antingen hade det kommit en buss eller så hade de fått lift med någon. Hur eller hur, när man är van vid hjälpsamma människor blir man lite besviken att de inte sa något. Typ att vänta här så kan du få lift eller något. Kanske får man för höga förväntningar på mänskligheten när man umgås med araber…

Jag fick dock hjälp av en annan kvinna som gav mig rådet att ta en buss till Affula varifrån det skulle gå fler bussar. Jag gjorde så, kunde ju lika gärna passa på att se lite av Israel från bussen och 30 minuter senare var jag i Affula. Där frågade jag en kvinna efter buss till Jerusalem och hon läste på de Hebreiska skyltarna och kom fram till att det nog inte var någon. Mycket märlkigt tycker jag att det inte skulle finnas en buss ens till det som kallas Israels huvudstad. Jag gick tillbaka och insåg att på skyltarnas baksida stod namnen med latinska bokstäver. Och den första stod det Jerusalem på. Tack och lov! Jag hittade till och med en tidtabell som tydde på att en buss skulle komma om 15 minuter. Jag väntade 30 innan den kom men det var okej. Sedan följde en 1,5h lång färd till Jerusalem.

Bussen stannade vid centralstationen och jag var inte så sugen på att ta en taxi till östra Jerusalem så jag gick. På vägen hittade jag ett bagelcafé där jag köpte en laxbagel (jag saknar lax här). Det tog säkert 40 minuter att gå och jag var inte helt säker på att jag var på rätt väg, särskilt som jag inte kände igen mig alls bland alla klädaffärer och restauranter. Det visade sig vara rätt dock och jag hittade en buss till Bethlehem med en gång.