Jordanien
Jag lämnade lägenheten runt 7.30 på fredagmorgonen, dels för att ha gott om tid och dels för att jag fick tips om att många åker in till Jerusalem på fredagar för att be, så det kunde vara trångt på bussen om man väntade längre. Jag hade tur och kom till Bab-is-Sqaq precis samtidigt som bussen (som inte var full alls). Bussturen ägnades åt att fundera ut vad nästa steg skulle bli dvs hur jag skulle ta mig från Jerusalem till Sheikh Hussein Border, norr om Västbanken. Från Jaffa Gate blev jag hänvisad till Damascus Gate där jag bara hittade taxichaufförer, inga service-taxis. Att ta en taxi till Sheikh Hussein skulle kosta mig ca 800 kr så jag bestämde mig att lägga ner lite tid istället för pengar. Jag tog en buss (5.90 Shekel) in till centrala busstationen i Jerusalem. Där måste man gå igenom en säkerhetskontroll innan man kommer in, de kollar kläder och röntgar väskorna, väldigt noga. Väl inne tror man att man har kommit fel för man ser bara massor av affärer; kläder, smycken och mat. Och skyltarna är på Hebreiska men har man tur kan man hitta en liten text på engelska. Jag körde på taktiken att fråga istället men trots att Israel är ett stort turistland är det få som kan engelska.
Iallafall. Jag hittade en informationsdisk och kvinnan där var väldigt hjälpsam. Hon skrev ner vilken buss jag skulle ta och från vilken plattform och det var väldigt enkelt. Jag fick vänta 45 minuter innan den gick men jag betalade bara 1/10 av vad jag skulle ha betalt för en taxi. Bussen var för Israeler, antagligen en del bosättare/kolonister som bor i Västbanken (vilket är olagligt under internationell lag, bosättningar alltså, inte att bo där). Efter ca 2 timmar var vi framme i Bet Shean som ligger precis norr om Västbanken. Där skaffade jag mig en falafel (15 shekel och inte alls värd priset) och sedan frågade jag hur man tar sig till gränsen. Ställ dig där borta och vänta så kommer en taxi och plockar upp dig sa mannen med falafelrestauranten. Så jag gick och ställde mig där och funderade på hur lång tid det skulle ta. Efter 5 minuter stannade en bil och frågade om jag skulle till XXXX. Nej, sa jag. Jordanien. Sen kom en till och frågade och det började gå upp för mig att det inte var taxi det handlade om utan hitch hiking. En man kom och ställde sig på samma ställe och jag frågade honom hur man tar sig till Sheikh Hussein, Jordanien. Han kunde ingen engelska men han förstod vart jag skulle, stannade en bil och lät mig följa med. Det var två kvinnor som skulle till en kibbutz men de var vänliga nog att köra mig till gränsen som var en liten omväg för dem. Jag antar att det hjälper att se liten och förvirrad ut ibland.
Jag promenerade in genom grindarna mot första bästa soldat jag kunde hitta. Hon kollade mitt pass och frågade om jag hade några vapen med mig. Hörde jag rätt? Vapen? Jag? Nej?
Sedan gick jag in i en byggnad som påminner lite om en väldigt liten flygplats. Inga skyltar med instruktioner och inga människor. Bara jag och några till. Jag gick fram till ett bås, blev hänvisad till ett annat där man skulle köpa en avreseskatt, sen tillbaka igen. Hon kollade mitt pass och frågade om jag planerade att komma tillbaka. Självklart.
Sedan var det bara att gå genom taxfree-affären, en man frågade om jag ville köpa något, nej tack men hur tar jag mig till Jordanien? Han visade mig till en busshållplats en bit bort. När jag kom dit såg jag att det stod en buss på väg därifrån så jag tänkte att det är lika bra att kolla med den om jag kan åka med. Så jag knackar på dörren och chauffören pekar bakåt. "Okej, jag får vänta till nästa då" tänker jag. Så jag vänder mig om och möter en kvinna som tydligen jagar efter mig. Hon vill nämligen se mitt pass. Varifrån kom hon? Och varför stod hon inte precis utanför taxfree affären? Hur ska jag kunna veta att även hon vill tillhöra klubben som har bläddrat i mitt fantastiska pass?
Nejdå, hon var trevlig och det blev inga problem just då. Bussen väntar och jag stiger på den och betalar 1 JD (ca 10-15 kr). Nu kommer en ny Israelisk man/gränspersonal, vinkar ut mig och ber att få se mitt pass. Visst, jag visar det och frågar om det är ok nu. "No, not ok" säger han. Huh? Han vill att jag ska gå av bussen. Jag tar mina väskor igen och är på väg av bussen när chauffören går av och börjar prata med mannen. En annan man sitter längst fram i bussen och pratar arabiska och skrattar högt. Jag förstår inte mycket så en tjej förklarar för mig att den här mannen "is being over the top", han var osäker på att kvinnan som jag visade passet för innan verkligen hade sett mitt pass. Paranoia, ska de vara så noggranna kanske de ska hålla bättre reda på allt. Kanske sätta upp skyltar till exempel, så man vet proceduren. Chauffören var snäll nog att ordna så jag kom med bussen för annars hade jag fått vänta 20-30 minuter.
Vi åkte en sträcka som hade tagit kanske 15 min max att gå, sen var den färden över. Jag följer de andra in för att ansöka om Jordanskt visum och mannen med skrattet frågar om jag vill dela en taxi med honom och hans vänner. De ska också till Amman. Allright, hur skulle jag annars ta mig till Amman? De ser till att jag kommer rätt med passkontroller och visum och de som arbetar här, Jordanierna, är mycket trevligare än de någon km bort. De frågar ingenting om vad jag ska göra och de önskar mig en trevlig vistelse. Shukran!
Taxin till Amman kostar 20 JD och de andra frågar vart jag ska. Abbasi Palace Hotel. Chauffören vet inte riktigt var det är så han ringer till någon och kollar. Nu följer mer passkontroller, inte bara av poliser vid vägspärrar utan också av männen i bilen. "Habiba" säger de när de ser min bild. De föreslår att jag struntar i det där smutsiga billiga hotellet och istället åker till deras hotell för 45 JD/natt, rent och fräscht. Nej tack säger jag, har ju redan betalat bokningsavgift (och har ingen lust att betala massor för ett hotell som jag själv inte kollat upp).
De blir avsläppta före mig i början av Amman och jag ska till Downtown. Plötsligt stannar taxin och chauffören klargör att längre än såhär kör han inte. För där framme är det för mycket folk, "too busy street". Ska han köra vidare så ska han ha 35 JD till. Jag hinner tänka "tusan också" och i nästa sekund säger jag åt honom att "hörredu, du kan inte släppa av mig här utan att jag vet vart jag ska, det går bara inte. Du kör mig fram till hotellet och jag har redan betalat, khalas!". Djup suck från chauffören (nu har jag gjort honom arg tänker jag) och han börjar köra igen, in på den vältrafikerade gatan. Jag samlar kraft för ännu en diskussion ifall han inte förstått att jag inte tänker betala mer, men sen ser jag skylten till hotellet och han låter mig gå utan problem.
Hotellet ligger på andra våningen och för att komma upp får man ta hissen. Vid receptionen möts jag av ägarinnan, en smått neurotisk kvinna med gäll röst och lite knackig engelska. Hon välkomnar mig hem och ger mig en välkomstdrink och ett dubbelrum.
Efter en kvart går jag ut igen för att fråga efter en karta så jag kan kolla runt lite i Amman. Hon ger mig världens minsta karta på hotellets visitkort och bjuder mig att göra henne sällskap, hon ska handla grönsaker och kyckling till kvällens middag. Hon visar mig vart jag kan gå för att se Moskén, Roman Theatre och Citadel. Jag går mot amfiteatern och springer där på ett franskt par.
De ska gå till Citadelet så jag frågar om jag kan följa med dem och det går bra. Citadelet är enligt de vi möter stängt men vi går upp ändå. Väl där får vi erbjudandet att gå in i 10 minuter för 2 JD. Take it or leave it. Så vi går in, det ligger hört upp på en kulle och man har utsikt över Amman åt flera håll. Solen börjar gå ner och från moskéerna omkring hör man böneutroparna. Vi är där längre än 10 minuter för när man varit i arabvärlden ett tag vet man hur länge 10 arabiska minuter är. Det är ofta en nackdel men här blev det vår fördel.
Efter det gick vi tillbaka ner till Downtown för att gå till ett café. Fransmännen var vana resenärer och guideböckerna var deras bibel. Om jag vill gå någonstans och dricka te eller vad som går jag tills jag ser ett mysigt café. De läser till de hittar ett som passar. I och för sig hade det sin poäng för i Amman finns det caféer som bara är för män vilket inte är fallet i Palestina. De hade två guideböcker som de dubbelkollade med, väldigt noggrant. Slutligen kom vi fram till att Books@Cafe var det rätta stället. Det var ett mysigt ställe, åtminstone när man kommit förbi säkerhetskontrollen. Jag såg till att få i mig lite mat och de tog varsin öl. De rekommenderade mig att åka till Petra dagen därpå men de tyckte jag skulle ha mer tid där. Det är svårt att förklara, när man sagt att man är turist i Israel och bor i Jerusalem (här börjar lögnerna), varför man inte har en dag över så man kan göra Petra rärttvisa. Men så var det. Hur eller hur blev jag inspirerad och bestämde mig för att åka till Petra om jag så bara kunde vara där några timmar. Tillbaka på hotellet frågade jag ägarinnan hur jag skulle ta mig dit och det visade sig att fler från hotellet skulle dit. Jag stämde träff med ett argentinskt par 6.30 nästa dag för att ha sällskap till Petra. Sedan gick jag och lade mig.