Profile
Blog
Photos
Videos
Vaknade 6.30 av klockan och tänkte genast "nejnejnej". Varför vet jag inte riktigt, troligen för att jag ville sova längre. Jag steg upp iallafall, packade ihop mina saker och gick ut till frukostrummet där jag hittade mitt resesällskap där, vi åt frukost (vitt bröd med sylt, smör och ost) och sen tog vi en taxi till busstationen. Därifrån hittade vi en liten buss som gick till Petra, en buss som man i Sverige hade vägrat att resa tre timmar i. Här gick det bra och de tre timmarna gick ganska fort. Jag halvsov/lyssnade på musik (för att stänga ute den mässande muslimske mannen som de körde i stereon, jag tror det var något religiöst budskap) och tittade på landskapet. De jag reste med skulle stanna över natt i Petra så jag skulle få se till att komma hem på egen hand. Lyckligtvis hittade jag, när jag klev av bussen ett annat par som också skulle tillbaks till Amman samma dag. De var från USA och tjejen studerar arabiska i Amman. Hon hade varit i Petra förut så hon hade bra koll. Vi kom överens om att vi kunde försöka hitta en buss hem eller i värsta fall dela en taxi, det blir ju inte så farligt på 3 pers.
Inträdet till Petra kostade 21 JD (Mult. m. 10 för SEK) och var till och med mer än jag hade i cash (dålig planering). Problemet löstes genom att gå in i en souveniraffär och köpslå. Jag fick ut 20 JD och betalade 25 JD, försökte med 23 men eftersom jag hade ont om tid så gav jag mig ganska snabbt. Dessutom kostar det 35 kr varje gång jag tar ut pengar i en uttagsautomat så förlusten var marginell jämfört med tiden det hade tagit att gå och leta efter en automat.
Väl inne på området följde jag de andra turisterna medan erbjudanden att få rida eller åka vagn till Petra haglade över oss. Priserna sjönk för varje meter närmare målet vi kom. Först gick vi in i The Siq, en smal gång med berg på båda sidor som ska ha kommit av en jordbävning. I slutet av the Siq möttes man av "the Treasury" , som en byggnad uthuggd i berget av the Nabateans för mer eller mindre 2000 år sedan.. Det är svårt att beskriva med ord så kolla hellre på bilderna jag laddat upp. Vi gick många kilometer och möttes av Beduiner som sålde souvenirer, magnifika arkeologiska sajter och tyvärr väldigt många turister. Efter några timmar var jag halvvägs (enligt kartan) och lämpligt nog fanns där en restaurang med buffé. Och ja, jag vet att man ska akta sig, särskilt för buffé-mat med sjukdomar och sådant, men nu handlade det om att äta eller låta bli. Det kostade mig 180 kr och det var faktiskt ingen höjdare. Typiskt turistmonopol-ställe men jag blev åtminstone mätt. Efter lunchen var man ganska trött och helst hade jag lagt mig ner och sovit en stund. Istället tog jag en 45 min promenad/klättring upp till det som sägs vara den stora grejen att se i Petra, förutom The Tresury; The Monastery. Det var varmt, tungt och väldigt mycket uppförsbacke men när jag väl kom fram insåg jag att det var värt det. Jag satte mig ner och bara tittade på det samtidigt som jag vilade. Det var inte lika fullt med turister här, antagligen för att det tar en del energi att ta sig upp. En liten beduinflicka kom och ville sälja halsband till mig, hon pratade perfekt engelska och visste precis vad man ska säga till turisterna. Jag svarade henne på arabiska, khalas, jag vill inte ha något. Hon gick vidare men kom sedan tillbaka och började prata med mig istället, frågade var jag kom ifrån, varför jag hade blad i min vattenflaska (mynta, väldigt gott) och berättade lite allt möjligt.
Klockan var efter 16 när jag började gå tillbaka, jag hade tappat bort de jag skulle dela taxi tillbaks med och vi hade bestämt att vi skulle ses kl.17 utanför området. Så jag gick tillbaks, inte så fort för jag var osäker på om de var framför mig eller bakom. Utanför området hittade jag inga vänner så jag satte mig och väntade. Saken med resa själv är att man måste sätta tydliga gränser för när det är dags att gå vidare till plan B så man inte sitter alldeles handfallen medan tiden rinner iväg. Jag bestämde mig för att ge dem en timme, efter det kunde jag deklarera att de stuckit utan mig. Lyckligtvis slapp jag det för efter 20 minuter kom de. Vi kollade efter en buss, men hittade ingen så vi delade en taxi för 60 JD. Det var helt okej, absolut värt det att komma tillbaks på rätt dag. Resan tog tre timmar och jag var bara halvt vaken, uttröttad efter en tuff dag.
På hotellet blev jag varmt välkomnad av ägarinnan som tog hand om mig som om jag var hennes dotter. "Come here baby" sa hon och bad mig sitta ner och berätta om min dag. Jag berättade om Petra och förklarade sedan att jag behövde låna internet. De gav mig hotellets laptop och lät mig ha den så länge jag ville, väldigt snälla och hjälpsamma måste jag säga. Jag fick lite instruktioner för morgondagen, hur jag skulle ta mig till Irbid, en stad norr om Amman, med bussen.
- comments