Profile
Blog
Photos
Videos
Dödens väg var det ja, en liten väg som ligger mellan la Paz och Coroico. Vägen är även känd som el camino de la muerte eller yungasvägen. Eller väg? Det kan diskuteras!
Att denna väg kallas för världens farligaste beror på att det varje år har omkommit ca 300 personer i olyckor jag inte ens vågar föreställa mig. Korsen och minnesstenarna efter vägens offer står tätt intill varandra längs vägen, längs dödens väg...
Och inte är det konstigt att det händer hemska olyckor. Vägen är smalare än smalheten själv. Inga vägräcken eller murar. Vatten som forsar längs bergsväggen och gör vägen lerig. Har man tur är det bara vatten som faller, har man otur ett stenblock.
Nu ser ni säkert framför er hur vår rosa buss krånglar sig fram längs denna väg, men lugn... riktigt så illa var det inte.
Istället satt vi på oss en jacka, ett par byxor, knäskydd och armbågsskydd och hoppade upp på varsin mountainbike. Hjälmen glömde jag, den var ju såklart på!
Vi startade på 4600 meters höjd bland snöklädda berg och omgivna av tunn luft. 6,2 mil hade våra galna cyklar framför sig, nedför.
Åker man nedför har man väjningsplikt och möter man en lastbil är det ens eget problem. På cykel. På rullgrus. På vissa ställen hade vägen rasat och det som fanns kvar kan definitivt inte kallas för en väg!
Men allt gick bra för oss. Vi cyklade längs smala grusvägar som slingrande sig längs branta bergsväggar, över forsar fyllda med vatten och under vattenfall som smattrade mot våra hjälmar.
Ju längre ner vi kom desto varmare blev det och snart hade det snöklädda bergstopparna bytts ut till en grön och fuktig regnskog. Det var en mäktig upplevelse!
Och när vi, någorlunda helskinnade, hade nått vårt mål på 1200 meters höjd hade vi cyklat 3400 m downhill längs denna fruktade väg...
Jag var lite stolt.
Dagen efter var återigen den rosa bussen ett alternativ och vi lämnade La Paz för att rulla vidare mot Copacabana.
För att nå vår nya stad blev vi tvungna att passera ett sund. Jag, tillsammans med 20 andra, blev placerade på en liten motorbåt. För första gången någonsin kände jag mig som en riktig båtflykting...
Bussen kördes ombord på en båt. Eller båt? Nä! Det var mer en stor halvgles flotte med en liten pyttemotor... Jag skänkte i samma stund en tanke till min alpackatröja och hoppades få se den igen.
Men både jag, Pellebussen och min tröja kom helskinnade fram till Copacabana och under nästkommande dag placerade vi återigen våra stjärtar i en motorbåt.
Denna gång var vi 18 själar som under 2 timmar guppade runt på sjön Titicaca, Sydamerikas största sjö. Sjön är också världens högst belägna med sina 3812 meter över havet. Så vackert!
Efter 2 timmar i båten och något bensinförgiftade nådde vi utflyktens mål, Solön. En kuperad ö, utan biltrafik och med mängder av eukalyptusträd. En ö där även den tidigare inkakulturen blomstrat och enligt deras religion var det här som solguden föddes och solen skapades.
Man kan därför, bland många vackra ruiner, finna heliga källor, offerplatser, labyrinter som byggdes för att lura bort onda andar samt ett stort soltempel.
Det var en härlig dag på ön. Otrolig natur, fantastiska vyer utöver titicacasjön, gripande historia och små moln som formade små bomullstussar runt omkring oss åt alla håll. Solen sken såklart!
Vi vandrade ända från den norra sidan av ön till den södra. Det var en tuff och krävande vandring under flera timmar. Vi vandrade uppför kullar, nedför kullar, runt en krök, och sedan en till krök. Det kändes långt.
Som högst var vi uppe på 4250 höjd och då kändes benen riktigt tunga och stela samtidigt som man fick kämpa mot höjdsjukan.
Men i samma stund som lungorna värkte och synen blev dimmig så var det en riktig kick att få reda på att M. Everest basecamp bara ligger ca 1000 m högre. Och i och med den kicken växte en tanke...
Och med denna tanke avslutar jag detta inlägg. Ni fick följa med på dödens väg ända fram till solön. Vilken kontrast!
Och mer kontrast blev det även nästa dag när vi lämnade Bolivia för att fortsätta vår resa in i Peru... Men mer om Peru nästa gång vi hörs. Kramar till er alla! ❤
- comments
Irene Fantastisk tur du er på Therese:-)
michaela haha Mt Everest nasta!
Mamma Ska du bestiga Mount Everest så följer mamma med ......för säkerhets skull!! Puss o ta det lugnt i fortsättningen oxå!!??
Inger Tack för din nya reserapport Kram