Profile
Blog
Photos
Videos
Inkaleden. Machu Picchu. Jag har varit där!!
Klockan är 6 och det är måndag morgon. Någon skakar på tältet och säger på knackig engelska "good morning". Det är alldeles för tidigt att gå upp och jag har bara sovit i fyra timmar. Jag har dessutom blivit väckt av ett tutande tåg en halvtimme tidigare. Tåget mot Machu Picchu...
Och varför satt inte jag på detta tåg?
Svaret är enkelt. Det är för att jag istället hade valt att vandra. Till Machu Picchu. Via inkaleden. Under fyra dagar.
Nyvaken funderade jag en stund på vad jag hade gett mig in på, sedan klev jag ur tältet för att möta min allra första dag på inkaleden... 43 km hade jag framför mig och i alla böcker står det att det krävs en hög konditionsnivå. Skulle detta gå?
Hur som helst var det jag och 27 stycken andra från rosa bussarna som valt att anta utmaningen med att vandra. Med oss hade vi bärare, kockar och 3 guider. Totalt 32 stycken.
Under den första dagen vandrade vi 12 km. Med ryggsäck, rejäla skor och stavar såg vi ut som ett starkt gäng. Bärarna bar våra sovsäckar, resten tog vi själva.
Vi vandrade genom tropisk regnskog, tog oss upp för branta bergssidor, ner i dalar, förbi eukalyptusträd och advocadoträd, förbi kolibris, lamadjur, små hus och otroliga växter. Allt längs Camino Inka, den vackra inkaleden.
Efter att vi hade vandrat i några timmar möttes vi av våra fantastiska bärare och kockar som tidigare sprungit ifrån oss. De applåderade åt att vi klarat av vår första etapp, för att i nästa sekund visa oss till ett dukat bord. Bord som de själva burit.
Där satt vi sedan under någon timma och njöt av nylagad sparrissoppa och kyckling. Gott.
Mätta och belåtna vandrade vi därefter vidare. Intrycken var många. Fina vyer, bärare som sprang förbi och nästan knuffade omkull oss på grund av deras breda last, inkatempel, inkafästningar och en gassande sol som gjorde våra nackar röda.
Vi fann snabbt vårt eget tempo. En del besvärades av höjden och blev tvungna att ta det lite lugnare, andra sprang på likt bergsgetter.
Men oavsett tempo kom vi alla fram.
Fram till kvällens camp site. Där möttes vi av nypoppade popcorn, salta kex och redan uppslagna tält.
Lite senare på kvällen serverades grönsakssoppa och alpacka och klockan 20 sov vi alla gott i våra tält... Något utslagna.
Dag 2.
Dagens första etapp, från wayllabamba till warmiwanusca (dead woman's pass). En höjdskillnad på 1200 m och en etapp som också går under namnet "challenge"!
Vi hade blivit varnade.
Vi hade blivit skrämda.
Vi var rädda.
Vi var nervösa.
Vi var också trötta när 2 bärare skakade på tältet klockan 05.30 och ville servera varmt cocate. "For the altitude, it is good for you" var det någon som viska medan jag febrilt försökte få upp den jäkla dragkedjan på tältet. Yrvaken. Utan linser.
Det var utan tvekan det absolut mest konstiga sätt jag blivit väckt på! :)
Efter frukosten som bestod av nygräddade pannkakor och mannagrynsgröt påbörjade vi sedan vår utmaning. Uppför. Så förbaskat mycket uppför....
Vi gick och gick. Klättrade. Uppåt. Uppåt. Allt eftersom tiden gick såg jag fler och fler ansikten förvridna i smärta, utmattning och förtvivlan.
Ett steg till. Ännu ett...
Jag flåsade, jag flämtade och säkert dreglade jag också.
I samma stund springer 5 bärare om mig. Jag har knappt ork att få fram ett "hola" medan de springer förbi med en packning större än de själva. På deras små ryggar fanns bord, tält, gasol, sovsäckar, mat, vatten och mycket mer. De bar och de slet. I skor som knappt kan kallas för skor. Sådant ger perspektiv. Sådant ger upphov till eftertanke.
Allt eftersom tiden gick och luften blev tunnare kände jag hur jag tömdes på krafter. Det var både svårt och en ren utmaning att vara så aktiv och samtidigt inte få tillräckligt med syre.
Men, jag stretade vidare. Jag kastade flera blickar upp mot dead woman's pass, 4200 m.ö.h och bad en bön om kraft och motivation inför det sista metrarna. Jag var tvungen att ta mig upp dit. Det var ett måste. Det fanns bara en sak som gällde... Jag skulle till Machu Picchu.
Och med några krävande timmar bakom mig gjorde jag ett tappert försök att plocka fram det allra sista krafterna och strax efter var jag äntligen där... Vid warmiwanusca, inkaledens högsta punkt.
Jag sjönk ner på en sten och flåsade... "Jag klarade det"!
Jag kunde nästan inte ta in den fantastiska utsikt platsen hade att erbjuda. Det enda jag kände av var höjden och den fysiska utmattningen. Jag satt kvar på stenen...
Men efter att ha vilat en stund och knäppt ett eller två kort hade det blivit dags att ta sig an dagens andra och sista etapp. Den tog oss bara ca 1,5 timme och var betydligt behagligare. Tack.
När vi till slut hade nått dagens camp site stupade jag ner i sovsäcken. Smutsig, svettig och fullständigt utmattad. Jag tänkte på det dyra pengar jag betalat för detta slit. Det kändes inte sunt just då...
Men efter att ha vilat någon timme hade tankarna ljusnat och lite senare på kvällen serverades potatissoppa och köttfärssås med spaghetti.
Kvällen blev tidig och fanns det något kvar jag orkade var det att skriva under på att etappen "challenge" var en ren och skär utmaning.
Dag 3.
Vi hade vandrat sedan klockan 6 på morgonen när solen under förmiddagen tittade fram och gav lite efterlängtad värme.
Dagens etapp var 16 km och nedför. Väldigt mycket nedför...
Det var en otroligt vacker vandring, men det tog inte lång tid innan det negativa tankarna var där igen. Kroppen ville inte mer, inte knät och inte humöret heller.
Vissa stunder var det ett rent smärthelvete och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag kunde utsätta mig för detta. Helt frivilligt. Jag gick och svor för mig själv. Och väskan höll jag på att kasta utför stupet. Flera gånger.
Andra stunder gick vi och njöt av vyerna, småpratade, skrattade och smaskade på redan smälta twix. Flera gånger stannade vi upp och sa "detta får inte ta slut, det är helt fantastiskt".
Överlag var det en väldigt bra dag och en helt underbar vandring. Små smala vägar som slingrade sig längs branta bergsväggar. Vi vandrade i moln, i strålande solsken, över moln och ibland under moln.
Poncho på. Poncho av.
Under eftermiddagen nådde vi vårt sista camp site under detta äventyr. Det var ett läger fullt av andra tält och ivriga turister som alla ville nå sitt mål...
Dag 4
Vi väcktes klockan 3.
Ja, klockan 3! Du läste tyvärr rätt!
Vid fyratiden var väskan på ryggen och skorna knutna. Jag var fortfarande frusen efter en kall natt i tältet och oerhört trött efter flera sömnlösa nätter bakom mig.
Det hade gått flera dygn sedan vi duschat senast. Jag hade ont lite här och var och dessutom blivit drabbad av en oerhört krånglande mage.
Men under denna dag gällde det. Oavsett vad.
Jag skippade frukosten och påbörjade den sista dagen på inkaleden med tom mage. Det var liksom bäst så...
Stundtals var det väldigt tufft. Särskilt när det gick uppför. Jag hade ingen energi att ta av och jag vågade knappt dricka vatten.
Men när jag hade kommit så här långt kunde jag inte ge upp. Det var inte många timmar kvar, men ändå några timmar som skulle skilja seger från nederlag. Det var tvunget att gå. Det var bara så...
Och. Några timmar senare...
Där var jag helt plötsligt. Helt slut och blek i ansiktet befann jag mig vid solporten, ingången till Machu Picchu.
Ett bubblande jubel infann sig inom mig när det började gå upp för mig att jag faktiskt höll på att klara av det här kraftprovet. Ett kraftprov lite utöver det vanliga.
Ett kraftprov som också innebar att jag stod där, mitt framför den glömda inkastaden Machu Picchu.
Till en början låg staden insvept bland molnen, men så fort solen kom trädde det mest fantastiska landskap fram...
Tårarna tryckte på och Machu Picchu är den mest vackra plats jag någonsin skådat.
Smärtan, slitet och det oerhört tunga timmarna som det här äventyret innebar var helt plötsligt så mycket värt det...
Helt fantastiskt. Helt ljuvligt. Så vackert.
- comments
Karin Bra jobbat!
Mamma Helt otroligt!! Grattis!! Men hur mår ditt knä nu?? Blir lite orolig! Puss o kram!
michaela wow! Haftigt! Hoppas magen o knat e bra nu! kramar
inger Vilken kämpartjej du är! Oerhört bra jobbat!