Profile
Blog
Photos
Videos
Efter att ha krupit i silvergruvor, cyklat bland molnen på dödens väg och solat på Solön hade det blivit dags att lämna Bolivia för att bege oss mot resans sista land, Peru.
Mitt första intryck av landet var att det inte skiljer sig så mycket från Bolivia, landskapet ser ut som det gjort det senaste dagarna och atmosfären är snarlik. Kvinnor bär fortfarande stora färgglada kjolar och barnen hänger även här i sjalar bak på ryggen.
Det som skiljer Peru från Bolivia är att det är lite renare. Man sätter inte lika lätt sina fötter i högar av sopor på trottoaren, man ser heller inga döda lamafoster som hänger på tork överallt och jag upplever inte samma fattigdom. Det man dock kan se och uppleva i Peru är istället marsvin på menyn, starbucks coffee, lite dyrare notor och mer turism...
Så, vart var vi? Jo, väl över gränsen och inne i Peru gjorde vårt rosa hem entré i staden Puno, en liten stad belägen vid den tidigare omtalade titicacasjön. Även här gjorde vi en tur ut på det böljande blå och denna gång var det vassfolket vi skulle besöka...
Vassfolket är ättlingar till det urofolk som, för ca 600 år sedan, flydde inkariket och bosatte sig ute på titicacasjön. Och än idag lever alltså några hundra uroindianer kvar ute på sjön, på sina egengjorda vassöar.
Och väl på plats bestod verkligen allt av vass. Marken de gick på, husen de bodde i. Bord, stolar och säng. Vassen användes även till mat och medicin och till de minsta små liven, som leksak.
Vi fick gå i land på en liten ö där det bodde sex familjer. En ö med sex små hus, 42 invånare och där hövdingens ord var lag. Jag fångades direkt av atmosfären och förundrades över det bekymmerslösa sättet att leva. Ingen stress, inga tider att passa. Det var en upplevelse där lugnet infann sig och sinnena öppnades...
Men samtidigt som deras liv bara gick att betrakta på avstånd och hela upplevelsen kändes som den var hämtad från en till synes avlägsen värld så tog vassfolket med mig på en resa som jag, återigen, aldrig kommer att glömma...
Efter vårt annorlunda besök på vassöarna hade det blivit dags att fortsatta vår resa genom Peru, denna gång mot Cusco.
Men, som så många gånger förr, ändrades plötsligt vår färdplan och denna gång på grund av strejk. Vi fick därför, återigen, välja en annan väg. Tyvärr visade sig vägen ha drabbats hårt av det tidigare översvämningarna... Igen!
Och i och med detta fick även vår Pelle uppleva en sorts dödens väg...
Längs en slingrig liten väg, längs branta bergsväggar, trängdes vi med lastbilar och kämpade med stup strax utanför bussens hjul. Vissa grät, vissa skrek, vissa sov och vissa läste oberört i sina böcker. Själv var jag bara så imponerad över vår busschaufför att jag inte kunde tänka på annat. En riktigt grym tjej är vad hon är!
Vid elva på kvällen stannade vi längs vägen och slog upp ett bushcamp. Taklaget var snabbt igång och strax efter att presenningarna var på plats så låg vi där på taket i varsin sovsäck. 10 grader varmt när vi la oss och ännu kallare under småtimmarna... Jag börjar mer och mer tro att det är både kackerlackor och min sovsäck som skulle överleva ett atomkrig. Jag sov som en stock, hela natten. Och jag var varm.
Och med en god nattsömn i kroppen kom vi fram till Cusco dagen efter.
Och det är väl egentligen här som det riktiga äventyret börjar... I kväll beger vi oss för en natt i tält och imorgon påbörjar vi vår vandring längs inkaleden. En vandring som kommer ta oss flera dagar. Förhoppningsvis når jag Machu Picchu på torsdag... Håll tummarna!
- comments
michaela =) Glom inte cocabladen pa inkaleden! Kommer ga fifint! kram
Mamma Oj oj! En helt annan värld låter det som! Ta det lugnt! Kram!
Martina Låter jättespännande! Kram på dig! :)
Inger Intressant att läsa som vanligt! Hit har våren kommit på allvar idag. Ska bli kul att höra om Machu Picchu!! Hoppas det blir en trevlig vandring för dig! Kram