På semesterledigheten har vi i medelklassen möjligheten att infria våra önskningar om att upptäcka världen, se nya fantastiska platser samt få oförglömliga upplevelser.

Jag hatar att se nya fantastiska platser och få fler löften om oförglömliga upplevelser som sällan faktiskt blir det. Så när min sambo föreslog att vi skulle åka till Island var jag positiv. Jag har redan varit på Island och behövde inte riskera att bli besviken eftersom jag vet vad man får på Island; utsprutande geisrar var fjärde minut som emelllan utbrotten luktar äggmök, varma källor där man inklämd bland andra turister kan inbilla sig att ens hy föryngras samtidigt som man oroar sig över de hundratals bakterier som måste finnas i den “naturliga” varma källan, vattenfall som dånar så att man inte hör vad ens resesällskap säger, samt en tom plånbok.

Det visade sig att ett en del av mitt resesällskap var intensivt fotointresserade vilket innebar att vi vid varje stopp med bilen, och det var många, stannade så lång tid som det tar att få till en bild värd att publicera i ett resemagasin.

Vattenfall är vackra och jag kan hänföras över dess kraftfullhet. I fem minuter. Max. Så när fotograferna i sällskapet ville stanna den tiodubbla tiden upplevde jag en viss frustration.

Geisrar är häftiga, när de får sina “utbrott”, vilket på platsen Geisur är var fjärde minut, ungefär tidsgränsen för när mitt tålamod börjar ta slut. Tiden mellan utbrotten handlar det mest om att inte förgås av äggmöks-lukten, som jag förvisso borde vara van vid då jag dagligen möts av den doften på mitt jobb som ligger bredvid ett reningsverk.

Varma källor är sköna, när jag kan vistas i dem utan andras blickar på min kropp och med en flaska vatten tillgänglig för att inte tuppa av på grund av hettan.

Efter att ha beskådat ett antal vattenfall, geisrar och varma källor så återstod att besöka en grotta. Jag lockades förvisso av tanken att slippa äggmöks-stanken, men önskan om att få vara själv en stund var starkare. Så jag tog tillfället i akt och tog igen min förlorade tid med DN. I kultur-delen fastnade jag vid en notis om en undersökning om våra rese-vanor, som resemagasinet Vagabond har låtit göra. Undersökningen visar att en hög andel av deltagarna i undersökningen föredrar att resa själva. Att läsa denna notis, uppkrupen i en plysh-fåtölj i vandrarhemmets mysiga allrum, var höjdpunkten på min Islands-resa. Övriga minnen, vattenfallen, geisrarna och de varma källorna, har redan svalnat. Om jag vill kan jag friska upp minnet genom att titta på någon av de bilder som mina resekamrater tog. Det blev ju en del såna.